Reseblogg

"You, my friend, abra kadabra me to Sweden!"

I lägret Cherso är majoriteten kvinnor och barn. Lägret ”rymmer” 2500 personer men över 4000 bor här enligt rapport från UNHCR. När vi kommer fram första dagen lastar militären av vapen ur en stor militärbil, massa barn står runtom och tittar nyfiket på. Väl inne på området lokaliserar barnen oss rätt snabbt. Vi går en parad genom området och samlar ihop fler och fler barn. Många familjer och andra vuxna kommer ut ur sina tält och hälsar på oss. Barnen vill att vi hälsar på deras systrar, mamma, mormor, pappa. Drar oss mellan tälten där vi gör mindre trolleritrick och sjunger.

Vi får spela i ett tält utan väggar, både vi och barnen är glada för skuggan. Efteråt träffar vi en pojke som några av oss mötte på Lesbos ett halvår tidigare. Barnen vill vara nära, sitta tätt med ben mot ben, hålla handen.

Vi äter lunch i en liten by i närheten. När vi sitter där kommer grupper från lägret gåendes. Några är på väg till en flod för att bada, andra för att ta en kall kaffe på det lilla kaféet i närheten. "De försöker leva ett så normalt liv som möjligt" säger Maria, vår kontakt från Rädda Barnen.

På väg hem stannar vi vid floden. Massor av tonåringar, pojkar, badar för fullt. De kommer fram och hälsar, visar oss var det var halt och var det finns ormar. En 15-årig kille visar mig sina ärr på magen. Ett stort ärr går vertikalt upp, jag ser varken början eller slutet på det. På två ställen har kulor gått rakt igenom kroppen. Han kommer från Syrien. Hans kompis Hussein sätter sig vid mig en stund. Han pratar bara lite engelska, men berättar att han är 14, han reser med sin pappa och sina syskon. Hans mamma är död och han har varit här i 6 månader. Sen lär han mig lite arabiska och jag visar honom ett trolleritrick. Han pekar på sig själv när han säger "You, my friend, abra kadabra me to Sweden!" och skrattar.

/Mika Oskarson Kindstrand

Lagstiftandet av barnkonventionen kommer ge barns rättigheter en starkare ställning

Clowner utan Gränsers dagar är nästan alltid fyllda av glädje. Men idag, när Sveriges regering beslutat att lägga fram en proposition om att barnkonventionen ska bli lag, är den extra närvarande. Vi välkomnar beslutet med värme då det kommer innebära att barns rättigheter får en stärkt ställning i samhället, den offentliga debatten och lagstiftningsärenden. Att barnkonventionen lagstiftas innebär dock inte att arbetet med att förverkliga barns rättigheter är färdigt. För att den stärkta ställningen ska gå från formell till reell krävs vidare satsningar och åtgärder från politikernas sida. Låt oss se detta som startskottet på när Sverige tog förändringsarbetet för barns rättigheter till en ny och högre nivå. I det arbetet och fram till januari 2020 när lagen beräknas träda i kraft ser Clowner utan Gränser det som en prioritet att politikerna fokuserar på två områden – kunskapslyft hos barn om deras rättigheter och en plan för hur konflikter mellan lagar ska hanteras. 

Kunskapslyftet är något barnminister Lena Hallengren själv lyfter. Viktigt är dock att inkludera barnen i detta. Att ha vetskap om sina rättigheter och skyldigheter är ett fundament i det demokratiska samhället. För att Sveriges nya lag inte ska bli stora, tomma ord krävs en informationsinsats kring vad barnkonventionen är och innebär gentemot våra unga. Det är statens ansvar att säkra att Sveriges barn har kunskap om sina rättigheter. I detta kunskapslyft finns många aktörer som besitter expertiskunskap och som kan vara ett stöd i arbetet. Clowner utan Gränser är en av dessa organisationer. Vi har bland annat arbetat i svenska skolor de senaste tre åren för att öka barns kunskap om och engagemang för sina egna och andra barns rättigheter. Genom ett metodmaterial kopplat till grundskolans kursplan har vi integrerat arbetet i skolundervisningen och hittills mött nästan 40 000 elever. Vi är er gärna behjälpliga även framåt i detta. Lena Hallengren, du har vårt nummer.

Idag finns lagar i Sverige som kan göra det komplicerat eller till och med omöjligt att tillämpa flera av barnkonventionens artiklar. Det kan bland annat komma att beröra barn och unga som kommit till Sverige på flykt och befinner sig i en asylprocess, något som Migrationsverket flaggat för. Artikel 3 i barnkonventionen lyder: ”Barnets bästa ska komma i främsta rummet vid alla beslut som rör barn.” Jag läser orden och tänker på alla barn som inte fått en individuell prövning av sina asylskäl i ärenden om uppehållstillstånd. Jag tänker på alla barn som inte tillåts återförenas med sina föräldrar. Så fortsätter jag läsa men hinner bara till artikel 6 ”Alla barn har rätt till liv, överlevnad och utveckling” eller artikel 38 ”Barn ska skyddas mot krig och inget barn får användas som soldat” innan fler potentiella konflikter blir tydliga. Barn och unga i Sverige idag lever liv med omständigheter och framtider som står i direkt motsättning till dessa artiklar. Det bör vara av politikens högsta prioritet att lösa hur konflikter mellan barnkonventionen och exempelvis utlänningslagen och asylstiftningslagen ska hanteras. Med mer än 20 års erfarenhet av barns rättigheter vill Clowner utan Gränser rekommendera Sverige att lära av våra norska grannar. Barnkonventionen inkorporerades som norsk lag 2003 och sedan dess har anpassningen av andra lagar, genom transformering, fortsatt löpande. Idag har barnkonventionen företräde vid konflikt med andra lagar i Norge.

Clowner utan Gränser uppskattar den politiska viljan att säkerställa barns rättigheter. Vi arbetar med dessa frågor 365 dagar om året och det är fint att påminnas om att vi är många som kämpar för att nå samma mål. Förändring kan inte ske över en natt men våra förutsättningar för att lyckas är plötsligt väldigt mycket bättre än vad de var igår. Visst är det vår och möjligheter i luften!

/Karin Lekberg, ordförande Clowner utan Gränser

The best and worst of humanity

“You’ve seen the best and worst of humanity, haven’t you?” Such simple yet true words spoken by a friend’s father on seeing me, freshly home from Bangladesh. It captures the essence of Clowns Without Borders work, which takes us into crisis zones, but also into the resilient hearts and spirits of the communities there where we experience some of life’s greatest paradoxes.

Working in conflict zones, like Myanmar, we get to see what some humans do to other humans out of fear and ignorance.  We see disconnection, delusion and hypocrisy. We see how humans strip other humans of their basic human rights, like freedom and identity. Where, as Archbishop Desmond Tutu says, there is no future without forgiveness. But working in refugee camps, like those in Bangladesh, we also see human kindness. We see what humans do for other humans, out of love and compassionate service. We see communities brought together, working as one, and people coming from all over to provide emotional, physical and mental relief. We see how meaningful that is for a community like the Rohingya who have felt so unseen and forgotten by the world, but are now receiving the urgent attention they need. On a larger scale, this duality reminds me of the Cherokee story about the great battle of the two wolves that live inside of us; the wolf of fear, anger, greed and the wolf of love, joy, hope. When the young boy asks the elder which one will win, he says, ‘The one you feed”. Our work, like the many other NGOs working in these areas, is to witness both wolves but to feed the second one.

Another paradox, which Khalil Gibran expresses so beautifully, is that, “the deeper the sorrow carves into your being, the more joy you can contain”. It is a deeply humbling experience to witness the shining eyes and laughter of a community in crisis. And the smallest things create the greatest joys. Like bubbles and kites, which lift the eyes and the spirits too. Like the bubble that gets away and floats higher and higher. Everyone is watching it, breathing together, with a mind free of thoughts and sorrows. Everyone is on the same team wishing for it to float just a little bit longer, a little bit higher. And then the inevitable moment when it pops. A collective outbreath and then back to earth, back to reality. But something about that small moment of dreaming and hoping together, lingers on. It is a big small moment.

We look for the small and make it big. We look for the smallest children, the ones being pushed to the side, unseen. We see them, play with them, cherish them, and make them the heroes. We celebrate the big small successes, like the moment a young Rohingya girl volunteered to be in the show instead of only boys or the moment the community decided the adolescent girls could attend the show too. I couldn't do this work if I didn't believe in the power of the small and the power of a moment. Like the power of someone who sees you in your most vulnerable and still loves you. Someone who sees you as a survivor, not a victim. Someone who sees your beauty and strength despite your circumstances. There’s something about these moments that reach deep inside and enable you to access resources you didn't know you had left. Like a smile or a laugh. It can be some of the biggest small moments of your life. It can be pure medicine.

Despite the duality and paradoxes of the situations we enter into, the place where the clowns and the community meet is like Rumi’s field, ‘out beyond ideas of right doing and wrongdoing’. In that field, ‘when the soul lies down in that grass, the world is too full to talk about’. Only the sound of laughter can be heard… 

/Annabel Morgan