Reseblogg

Skratt som studsar mot röd sand

Landningsbanan består av röd sand. När vi väl kliver ut från flygplanet syns inte ett hus till. Flygplatsen är omgiven av grönska mitt i allt det röda och människor omkring ser nyfiket på oss. Vi har äntligen kommit fram till Maban och har nu bara sista sträckan till Rädda Barnens läger, där vi ska bo under vår tid här, kvar.

Maban är ett glesbefolkat område enligt Wikipedia men vi möter människor exakt överallt. Till och med när vi åker över savannen med ensamma träd möter vi på människor bärandes på diverse varor, hedar med sina getter och kossor.

När vi kommer närmare flyktinglägren och byarna ser vi att de tänkta provisoriska tälten blivit till permanenta hem av skjul och trasiga presenningar. När vi saknar ner för grisar eller dåliga vägar hinner vi skymta nyfikna barn som tittar fram bakom presenningarna eller staket av grenar. Många är inte blyga alls utan springer fram till bilen, pekar på oss och ropar ”Kawalios!”. Många av barnen ser väldigt sällan vita personer som vi är, utöver det klär vi oss märkligt och låter lustigt. Det blir ofta en liten skrattfest bara över märkligheten som infinner sig i våra korta, oväntade möten.

I lägret ska vi spela show men vädret är instabilt, molnen tätnar och det har börjat regna. Under tiden som vi väntar på att ovädret ska avta går jag en sväng för att se mig omkring. När jag gått runt området ser jag några barn i åldrarna fem till tolv stå och skratta åt mig en bit bort. Jag vinkar till dem och ler. Dem vinkar alla helt synkront tillbaka och ler stort. Jag slänger upp armarna i luften. De slänger upp armarna i luften. Jag hoppar jämfota. De hoppar jämfota. Jag skrattar högt och de skrattar högt. Jag utmanar dem genom att göra hela ”Hey macarena”-dansen. De kan den också och vi dansar tillsammans. Regnet fortsätter falla och vi kan inte sluta skratta.

Vi spelar vår föreställning under ett tak av betong och de flesta barnen sitter häpna genom allt. Andra skriker av skratt. De vuxna applåderar. När vi är klara och går ut från vårt skydd från regnet följer de alla efter.

När vi kommer tillbaka nästa dag för att hålla i en workshop springer barn från alla håll fram när de ser bilen. Några skyndar in på området och hämtar stolar som står under ett träd och rusar in med dem under taket. Jag förstår att vi gjort ett starkt intryck på dem och det blir helt fullt under taket. Ett riktigt kalas uppstår och jag kan inte annat än skratta.

Jag är glad att vi är här. Vi kom hit för att sprida skratt och lyckades verkligen. Jag kommer för alltid att bära med mig den här upplevelsen. Upplevelsen av skratt som studsar mot röd sand.  

/Tony Hadders

"Magi" viskar jag till mig själv

I ett flyktingläger i Sydsudan kommer några clowner gåendes på en snirklig väg genom tälten.

Det dyker upp förvånade barn. Det flyger såpbubblor och färgglada käglor.

Ett litet cirkustält med egna ben spelar plingande musik. Clownerna går i ett långsamt tempo, hälsar på barnen som sluter upp i clownparaden.

Magi viskar jag till mig själv. Det här är magiskt och jag tycker mig se i barnens blickar att de känner samma sak.

Vipps så förvandlades en vanlig dag till ett kalas. Samtidigt är jag är svettig och sväljer hårt för att tårarna inte ska titta fram.

Det här är första gången jag sätter min fot i ett flyktingläger. Första gången jag reser med Clowner utan Gränser.

Nu kör vi tänker jag och tittar på mina clownkompisar. Och det gör vi. Ett lugn infinner sig och jag andades ända ner i magen.

 Varje dag har jag fått möta exalterade och uppspelta barn, barn som springer emot mig, med händerna utsträcka, en förväntan i blicken och ett skratt på läpparna.

Det enda jag känner i den stunden är lycka i sin renaste form och jag fylls av så mycket energi och glädje.

Vi kommer till dem för att sprida hopp, skratt och drömmar. Men i mötet så tror jag nästan att det blir tvärtom.

Vi har skrattat tillsammans. Jag har skrattat så tårarna sprutat när gamla farmor ska vara med på workshopen och göra grimaser.

Eller när en sexåring klättrar in genom ett hål när vi arbetar med sextonåringar och tror att hon kan smälta in.

Eller när de tio coola hiphop killarna tar på sig varsin clownnäsa och sjunger ”I´m sexy and i know it” i slutet av vår workshop med lokala artister.

En pojke sparkar en boll till mig. Jag sparkar tillbaka. Matchen har börjat. Pojkar från alla håll hänger på.

Vi har inga mål, inga lag, vi bara kör. Jag tror att det är jag och pojken mot resten. Men det spelar egentligen ingen roll.

Pojken blir min vän och den svåraste att lämna när bilen för sista gången kör ut ur lägret. Men han är en riktig survivor som säkert kommer att klara sig bra.

Barnen i lägren sprider så mycket glädje. Likt clowner tar de sig förbi barriärer och stängda dörrar, klättrar upp och fram i ren nyfikenhet. Letar efter leken och nya kompisar.

Nu hoppas jag att barnen tillåts att vara just barn och inte tvingas in i barnäktenskap, graviditeter eller militärtjänst.

Jag hoppas på fred och frihet. Jag hoppas också på att barnen fortsätter sjunga på våra sånger eller hittar på nya! 

/Isabelle Boström

"You, my friend, abra kadabra me to Sweden!"

I lägret Cherso är majoriteten kvinnor och barn. Lägret ”rymmer” 2500 personer men över 4000 bor här enligt rapport från UNHCR. När vi kommer fram första dagen lastar militären av vapen ur en stor militärbil, massa barn står runtom och tittar nyfiket på. Väl inne på området lokaliserar barnen oss rätt snabbt. Vi går en parad genom området och samlar ihop fler och fler barn. Många familjer och andra vuxna kommer ut ur sina tält och hälsar på oss. Barnen vill att vi hälsar på deras systrar, mamma, mormor, pappa. Drar oss mellan tälten där vi gör mindre trolleritrick och sjunger.

Vi får spela i ett tält utan väggar, både vi och barnen är glada för skuggan. Efteråt träffar vi en pojke som några av oss mötte på Lesbos ett halvår tidigare. Barnen vill vara nära, sitta tätt med ben mot ben, hålla handen.

Vi äter lunch i en liten by i närheten. När vi sitter där kommer grupper från lägret gåendes. Några är på väg till en flod för att bada, andra för att ta en kall kaffe på det lilla kaféet i närheten. "De försöker leva ett så normalt liv som möjligt" säger Maria, vår kontakt från Rädda Barnen.

På väg hem stannar vi vid floden. Massor av tonåringar, pojkar, badar för fullt. De kommer fram och hälsar, visar oss var det var halt och var det finns ormar. En 15-årig kille visar mig sina ärr på magen. Ett stort ärr går vertikalt upp, jag ser varken början eller slutet på det. På två ställen har kulor gått rakt igenom kroppen. Han kommer från Syrien. Hans kompis Hussein sätter sig vid mig en stund. Han pratar bara lite engelska, men berättar att han är 14, han reser med sin pappa och sina syskon. Hans mamma är död och han har varit här i 6 månader. Sen lär han mig lite arabiska och jag visar honom ett trolleritrick. Han pekar på sig själv när han säger "You, my friend, abra kadabra me to Sweden!" och skrattar.

/Mika Oskarson Kindstrand