Reseblogg

A deflated balloon can be someones trophy

On the first of May around midday I landed at Kigali airport, Rwanda, in the heart of Africa. There I for the first time met Karin, Elsa and Axel, three circus performers from Sweden. We jumped in a taxi and drove four hours through lush mountains to a town called Gisenyi. There we were to meet the partners we would be working with while in Rwanda, the amazing Gisenyi Acrobats. All of them were affected by the horrific genocide in 1994 where almost one million people were brutally killed. The founders of their group grew up on the streets and did acrobatics as a way to survive and deal with the trauma. Clowns without Borders Sweden has been working with them for almost eight years, supporting them in building a sustainable organization and funding programs where they train street children in Gisenyi and its neighboring city Goma in Democratic Republic of Congo.

We had two days with eight of the Gisenyi acrobats to create a show together that we would then perform on their annual tour in refugee camps around Rwanda. The camps are managed by UNHCR, our second partner in this project. Many were built after the genocide to host the many IDPS (internally displaced people), but throughout the years they have been filled with people from other countries as well, as a consequence of the war in DRC and Burundi. Many of the camps are huge, hosting 20-55,000 people.

Before sunrise on the third day all twelve performers together with our two drivers packed the show and ourselves into two four wheel drives and headed off. Over the next eight days we travelled 1850 kilometers on some of the best and the worst roads I've ever been on. Bumped and shaken as we arrived at each camp, the place would come alive. We would drive to where we were going to do the show surrounded by children running beside us smiling and waving.

Abuba, the head of the acrobats would check the crowd control was sufficient and then we would all get out of the cars, get our props and make our way through the sea of expectation to our stage. This could be an old cement basketball pitch, a dusty football field, or any area big and flat enough to perform where as many people could see as possible. After some pre-show antics when everyone was ready, the show would begin. The following 45 minutes was another world full of laughter, tumbling acrobats, juggling, music, magic, pyramids and a lot of playfulness and silliness. Sometimes we would have to temporarily stop to reclaim our stage which was shrinking but then when things were under control, the show would continue. The crowds especially loved the three person high with Karin standing on Elsa’s' shoulders and then Eric, one of the Rwandan acrobats, standing on Karin’s shoulders.

After the show, we would quickly pack our things and make our way back to the cars surrounded by smiling children all wanting to shake your hand, high five or just have eye contact and be acknowledged. Once back in the cars sweaty and exhausted we would be escorted by happy waving people all the way out. Leaving one camp I could see a young boy racing down the hill from where we did the show, towards our car. As we were leaving he jumped up onto a mound, grinning from ear to ear, waving something in the air with sheer delight. It was long, deflated, yellow balloon, which in the show I had put in my nostril and pulled out my mouth. His Trophy.

We visited seven camps and did 8 shows for around 9800 people, mainly children, all living in circumstances that most people couldn't even imagine. I like to think that laughter gives hope and that when they think of the day the clowns came to the camp, that it brings a smile and their hope is rekindled. I met a group of fellow acrobats and performers, we played, and I left a group of friends. Thanks Clowns Without Borders Sweden for organizing the tour and sponsors for making it possible.

/Dave Braunsthal

Vi kan inte tillåta att terror likställs med människor på flykt

Vi ska inte låta fredagens terrorattack i Stockholm påverka våra liv. Eller? Jo, jag tycker faktiskt det.

Inte på så vis att vi ska låta rädslan ta över och begränsa oss. Men jag tycker vi en gång för alla måste ta lärdom av vad som hänt för att förstå varför det finns terror i vår värld, vad den bottnar i. Först då kommer förändring kunna ske.

Att följa stockholmarnas kärlek och gemenskap under helgen har gjort mig väldigt glad. Men glädjen har snabbt byts ut till besvikelse och rädsla över vart diskussionen nu några dagar senare har landat, där terrorattacker och migrationspolitik många gånger sammanflätas till en och samma fråga. Vi kan inte tillåta att terror likställs med människor på flykt. Jag tycker det är viktigt att komma ihåg att attackerna i Stockholm, Paris, Nice, Bryssel och London har väldigt lite gemensamt med de människor som flytt och sökt skydd i Europa. Och det som är gemensamt är att de som flyr, flyr just från sina hemländer för attackerna där har blivit till vardag. Människor flyr från Syrien, Irak, Jemen, Afghanistan och andra konfliktdrabbade länder i världen för att de vill överleva. Precis som människor i Europa och Sverige vill leva.

Därför tror inte jag att det är högre murar och fler lagar Europa och Sverige behöver. Jag tror att vi behöver förstå varför vissa människor väljer våldets väg och sedan arbeta preventivt för att inga fler barn i världen ska växa upp till att tvingas eller välja den vägen. Vi måste förstå vad det gör med människor när vi stänger dem ute, att våra handlingar säger åt dem att deras trygghet är värd mindre än vår. Vi måste förstå att genom att utvisa personer som begår terrorbrott flyttar vi endast problemen längre bort för en stund, vi skyddar oss inte från dem. Vi måste förstå att vi själva är med och skapar fara när vi gör skillnad på människors värde.

Jag skulle vilja att manifestationen på Sergels torg i söndags ska prägla vårt sätt att leva framöver. Att ord om öppenhet, solidaritet och kärlek inte blir tomma utan att vi fortsätter att bry oss främlingar på gatan även när chocken efter fredagens attack har lagt sig. Att vi alla tar vårt ansvar för att förstå varför världen ser ut som den gör. För förståelse kan lugna rädslan. Förståelse skapar öppenhet, solidaritet och kärlek på riktigt. Vi måste hjälpas åt att skapa förståelse för varför människor flyr till Sverige och Europa. Vi behöver skapa förståelse för att Sveriges säkerhet inte är beroende av att andra människor ska fortsätta dö för att de inte kan söka skydd. Inte heller är Sveriges säkerhet beroende av att asylsökande ska låsas in eller att papperslösa utvisas.

Sveriges säkerhet är dock beroende av världens säkerhet. Innan världen är säker kan inte Sverige heller vara det. Och för att världen ska bli säker behövs absolut resurser läggas på att hitta och förhindra personer och organisationer som begår terrorbrott. Men inte alla resurser. Det kan inte vara vårt enda sätt att skapa fred i världen. För så länge det finns ekonomiska orättvisor, förtryck och diskriminering kommer det alltid finnas hat och människor som ser våldets väg som sin enda utväg. Därför är det också dessa problem politikerna bör lägga sin energi och samhällets resurser på att bekämpa.

Clowner utan Gränser gör allt vi kan för att bidra till detta. Till en värld där vi kan säkerställa att alla barn växer upp i en trygg miljö och med hopp om framtiden. En framtid där de ser sig själva som självklara och värdefulla världsmedborgare och där livet är fullt av möjligheter och våld aldrig en utav dem.

Just nu har vi exempelvis en grupp artister i Sydsudan, ett av världens värst drabbade länder av krig och förföljelse. Ett land som under sin snart femåriga existens aldrig upplevt fred. Till huvudstaden Juba blev Clowner utan Gränser kallade för snart tre år sedan för att starta cirkusaktiviteter för ungdomar som på grund av traumatiska upplevelser hade ett destruktivt beteende både mot sig själva och andra. Vårt arbete i flyktinglägren har sedan dess fortsatt och under en utvärdering förra året fick jag berättat för mig vilka effekter det faktiskt haft. De deltagande ungdomarna känner sig bättre till mods och en tonårspojke berättade att han efter cirkusträningen inte längre känner att han måste slå sin syster, för nu har han lättat på trycket i kroppen, känner sig sedd och fått nya perspektiv.

Det finns massor av liknande exempel från hela världen. Exempel på hur cirkus och lek bidragit till, och ibland varit livsavgörande, för att barn och ungdomar ska komma över svåra saker. Detta är EN metod som kan användas för att göra världen lite bättre. Att se och bekräfta barn är en annan. Att ge utbildning en tredje. Att säkerställa att barn växer upp i trygghet en fjärde. Jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst. Det finns så mycket vi kan göra. Som vi måste göra. Jag vet att alla inte kan, vågar, vill eller orkar mer än att ta hand om sitt eget liv. Så måste det få vara och det är okej. Men jag är säker på att om alla vi som kan, vågar, vill och orkar gå samman och tar vårt ansvar för de barn som föds och växer upp i vår värld nu, så kommer inte terroristerna inte vinna. För då kommer det inte finnas några terrorister i framtiden.

/Jennifer Vidmo, generalsekreterare för Clowner utan Gränser

Det finns en anledning till varför världen ser ut som den gör

Tårarna rinner nedför mina kinder när jag möts av nyheten om vem en av de FN-anställda som mördats i Demokratiska Republiken Kongo är. En världsförbättrare med ett stort hjärta.

 Idag fylls mitt flöde i sociala medier med tre saker. Varma minneshyllningar till henne, diskussionen kring att biståndsorganisationer och dess personal inte respekteras i de länder där de verkar och reaktioner på nyheten om Ungerns beslut att låsa in människor på flykt i containrar. För mig hör alla dessa tre saker ihop.

 Missta inte min frustration och sorg över att människor som dedikerat sitt liv för fred och mänskliga rättigheter dödas under sina arbetsuppdrag men när ska världen förstå?

 De senaste åren har jag besökt vår verksamhet på många platser runt om i världen, i länder som varit drabbade av krig och konflikter under lång tid. Vid dessa besök har jag fått höra om hur bistånd och näringar i väst profiterar på kriget, på människors lidande. Inte minst i just Demokratiska Republiken Kongo har vi blivit tillsagda att absolut inte åka i de FN-flaggade bilarna, inte ens sätta oss i de vita jeepar som finns då de kan kopplas till FN.

Det vi behöver förstå är att det betyder någonting och att det finns en anledning till varför världen ser ut som den gör. Jag tycker det är helt fruktansvärt att biståndspersonal blivit ett allt större mål för kidnappningar, övergrepp och mord. Jag fördömer det. Precis som jag fördömer alla kidnappningar, övergrepp och mord. Därför tycker jag det är dags att vi vänder blicken inåt. Att vi börjar fundera över varför biståndet inte längre är fredat. Att rannsaka den egna organisationen är en sak. Jag anser att alla organisationer behöver se på de egna leden. Går allt rätt till? Vi vet idag att svaret på den frågan ibland är nej.

Jag vet att jag tjatar om murarna som byggs, om hur vi använder våra resurser fel när kraftansträngningarna går till att hålla människor på flykt borta istället för att stötta, hur vi ständigt tar beslut som minskar människors tillgång till sina internationellt fastställda och ratificerade rättigheter. Och jag förstår att det är en utmaning att hantera ett läge där över 60 miljoner människor på flykt. Jag säger inte att det finns enkla lösningar eller magiska knep som kommer ställa allt tillrätta. Men jag undrar, vad tror vi att vinner på att låsa in människor i containrar? Vad tror vi att vi vinner på att hålla barn och föräldrar åtskilda? Tror vi på allvar att vi kan skapa förtroende hos människor när vi tar sådana beslut? Tror vi på allvar att våldet kommer minska? Tror vi på allvar att världen kommer bli en bättre plats?

Det tror inte jag.

Vad jag däremot tror på är mänskliga möten. Jag tror på skrattande barn som känner sig sedda, viktiga och välkomna. Jag tror på lugna föräldrar som vågar tro på att allt kommer att bli bra. Jag tror på en politik som lever som de lär. Jag tror på ett bistånd som säkerställer att deras personal möts av den respekt de förtjänar.

 Idag är jag arg och förtvivlad över att ytterligare en person som trodde på freden har tvingats ge sitt liv i arbetet för den. Och jag tänker fortsätta vara arg så länge vi skapar fler och fler murar och skillnader mellan människor. Murar och skillnader som kommer resultera i att fler människor kommer behöva ge upp sina liv för fred, för frihet och för mänskliga rättigheter. Jag hoppas att jag en dag inte behöver vara arg längre.

/Jennifer Vidmo, generalsekreterare för Clowner utan Gränser