Reseblogg

Idag skriver jag min sista blogg för världens bästa organisation

Orden på mångas läppar handlar om säkerhetspolitisk osäkerhet, krig, murar, terror, våld, rädsla. Jag är också rädd. Blir rädd när våldet kryper nära, nära mig och mina kära. Men varje gång den kommer väljer jag att skjuta bort den. Jag väljer att ignorera rädslan för jag vill inte vara med och sprida den. För jag vet att rädsla smittar. Men det gör skratt, lek och kärlek också och den är den vägen jag varje dag väljer att gå. Det är ett aktivt val, det sätt som jag väljer att leva mitt liv på. Inte i en naiv tro på att allt löser sig utan i en tro på att vi måste kämpa. Kämpa för samhällets alla individer och för samhället i sig. För framtiden.

Det här är min sista blogg som generalsekreterare för Clowner utan Gränser. Efter snart sju år och tusentals skratt tittar jag tillbaka med stolthet och enorm ödmjukhet på allt jag fått var med om tillsammans med artister och barn världen över.

Jag har under dessa år träffat personer som varit med om saker som ingen någonsin, någonstans, borde behöva vara med om. Samma personer har med sin tro på framtiden ändå valt att satsa allt de har på att säkerställa att inget barn ska behöva genomlida samma sak som de tvingats göra. De ger sitt allt för att skapa en bättre framtid för sina medmänniskor. De har inspirerat och imponerat djupt på mig.

Jag har sett liv tändas i ögon som minuten innan var tomma och livlösa. Jag har träffat barn som lärt sig leka på nytt. Jag har träffat barn som lärt sig leka för första gången. Jag har träffat barn som påmints om att de är barn och hur härligt det är att kikna av skratt. Jag har träffat barn som inspirerats till att våga förändra sina liv och livssituation. Jag har träffat föräldrar som berättat hur att se barnen skratta får dem att orka lite till. Jag har sett ungdomar fyllas med förtroende och tillit och hur de då vuxit till att bli förebilder för yngre barn.

Jag kastas allt som oftast in i ilska över världen och hur vi tillåter att fruktansvärda saker fortsätter att hända. Det har flera gånger varit en trygghet för mig att veta att vi på Clowner utan Gränser gör allt vi kan för att bidra till en bättre värld för barn att växa upp i. Det är så mycket jag är så stolt över. Som när vi drog igång ett intensivt arbete för Syriens barn, ett projekt som utvecklats och blivit till fler och som fortfarande pågår. För Syriens barn ska veta att de inte är bortglömda. De ska få andra, gladare minnen, de ska få tro på att det kommer bli bättre, de ska veta att det finns olika vägar framåt också för dem. För några år sedan lyckades vi som en av få organisationer få tillstånd att arbeta med den förföljda rohingyaminoriteten i västra Burma. Barnen vi mötte visste inte vad lek var men vi lärde oss tillsammans. Även detta är ett arbete som utvecklats och fortfarande pågår. När krisen i Grekland var som mest akut var vi där och tog emot barn och vuxna, föräldrar och syskon, gamla och unga när de nådde stranden, med lek och bus. Vi var där då och vi är där nu. Det är jag stolt över. Jag minns också stoltheten jag kände i december förra året när jag satt på en teater i Indien. På scenen stod unga flickor som den självklaraste saken i världen och genomförde en fantastisk föreställning. Flickor som lever sina liv på bordeller, inlåsta helt utan rättigheter och mänskligt värde. Efter nästan ett års teaterträning vågade de tro på sig själva, de vågade tro på att det finns en annan framtid för dem. Det här är bara några exempel på saker som Clowner utan Gränsers gjort under dessa år. Vartenda projekt som vi genomfört har landat på sin egen plats någonstans i mitt hjärta. Precis som många av barnen jag mött. Ni kommer för evigt stanna där.

”Today is going to be a good day, because today we will laugh” sa en 9-årig pojke till sina vänner i ett barnfängelse i Kongo. När vi skulle åka därifrån ställde han sig upp och sjöng en sång för oss som alla de andra barnen föll in i. De tackade oss för att vi fortsätter komma tillbaka till dem, så de har något att längta till. I Juba i Sydsudan berättar en tonåring i ett flyktinglägren att när han varit på cirkusträningen känner han sig lättare och gladare. Då slår han inte sin syster när han kommer hem. En liten flicka på ett barnhem i Mumbai kröp en gång djupt in i min famn och sög åt sig så mycket närhet hon bara kunde. Jag hade så svårt att lämna henne, hon hade rivit ner alla mina barriärer. Ett år senare var vi tillbaka och samma flicka såg och kände igen mig. Då gick hon och hämtade en annan flicka, hon som nu var yngst på barnhemmet, satte henne i mitt knä och gav mig ett leende. Sen gick hon själv och satte sig längst fram för att inte missa något av föreställningen. Utan ord berättade hon för mig att hon var okej.

Clowner utan Gränser engagerar idag över 300 artister. Professionella, fulla av talang och massa mod. De åker till bordeller, krigsområden, katastrofområden, till länder som just blivit fria från Ebola, till diktaturer och barnfängelser. Det finns aldrig någon tvekan om vad uppdraget innebär. Mycket hårt arbete. De åker på sin fritid utan lön. Många gånger gör de flera föreställningar om dagen. Förutom att jag är grymt imponerad av alla dessa artisters talanger och kunskaper inspireras jag även varje dag av deras vilja att göra världen bättre. De är personer som lever som de lär och som alltid väljer kärlek före rädsla. De är riktiga hjältar.

Idag skriver jag min sista blogg som generalsekreterare för den coolaste och bästa biståndsorganisationen. Alldeles snart flyttar jag och min familj till Asien där jag ska arbeta med fattigdomsbekämpning och flickors rättigheter. Jag drömmer om att det kommer komma clowner till våra projekt. För jag vet ju hur bra det fungerar med skratt och tydliga utvecklingsprogram. Idag lämnar jag över rodret och ledningen till min superkompetenta efterträdare som ska fortsätta driva organisationen så att fler barn får skratta och känna hopp om framtiden.

Clowner utan Gränser har lyxen att omges av fantastiska personer som på olika sätt bidrar med sin kunskap och tjänst. Vi har en fantastisk styrelse och underbara volontärer. På kansliet arbetar ett gäng som med hjärta och kompetens ser till att vi gör det vi ska. Ett gäng som alltid ger lite mer än vad en kan förvänta sig. Dessutom har vi alla er som på olika sätt stöttar vårt arbete, som läser och sprider våra berättelser, som bidrar med ekonomiskt stöd så vi kan skicka artister till de barn som behöver skratta mest i världen. Vi är många som på olika sätt bidrar till en bättre värld tillsammans.

Idag avslutas en era i mitt liv. Idag påbörjas en ny. Idag blir jag månadsgivare till världens bästa organisation. Jag vet att varje krona förvaltas väl och förvandlas till skratt hos de som behöver det mest. Världen behöver mer skratt, lek och hopp och det vill jag vara med och bidra till.

Tack för allt.

Vill du precis som jag stödja Clowner utan Gränsers arbete? Bli månadsgivare idag.

/Jennifer Vidmo, generalsekreterare för Clowner utan Gränser

Jag vill fika med en nationalsocialist

Igår lämnade jag Almedalen och Gotland. Samma dag som Nordiska Motståndsrörelsen kom. Samtidigt som jag känner ett starkt obehag och ilska över att de är där vill en liten del av mig leta upp var och en av dem, ta en fika och lyssna. För jag förstår på riktigt inte. Jag förstår inte deras övertygelse och jag förstår inte vad som driver dem. Jag undrar så vad det är som gör att vår syn på världen och människorna i den så avgrundsdjupt åtskild.

Under den här veckan har jag mött så otroliga människor. Människor som har berättat för mig om deras liv, om hemlandet, om kampen för att överleva och leva. Jag träffade en kille på bussen hem en kväll. Han var på ön för att hälsa på en vän och vi hjälptes åt för att lösa biljett på bussen och skrattade åt hur krångligt det var och tyckte tillsammans synd om busschauffören som fick förklara för varenda resenär hur en gjorde. Vi fortsatte prata och han berättade för mig hur hans pappa sparade pengar i två år, hur han i smyg tog sin in i Afghanistan från flyktinglägret i Pakistan för att tjäna lite pengar. Pengar som till slut gick till att skicka sin äldsta tonårsson ensam genom världen för att ta sig till Europa och Sverige. Ensam. Utan föräldrar eller syskon. De hade bara möjlighet att skicka ett av barnen, ett barn som skulle få en chans till ett bättre liv, en ärlig chans att överleva. Han berättade att hans föräldrar och syskon nu tio år senare fortfarande är kvar i flyktinglägret i Pakistan. Han berättade vidare att när han är ledig från sitt jobb som bartender spenderar han sin tid med att berätta för svenskar att det är osäkert och farligt i Afghanistan. För det är viktigt att ni förstår det, säger han till mig. Han säger att han inte tror att våra politiker förstår hur det faktiskt är, för då skulle de aldrig göra som de nu gör.

Två andra killar delar också sina berättelser med mig. Idag är de vuxna men de berättar om hur de som barn levde långa perioder i skyddsrum under bombattacker, om hur ett nästan osannolikt liv i en bunker blev till vardag. De berättar om flykten till Sverige och den långa och plågsamma väntan på asyl och klartecken att få börja leva igen.

Och det är detta tema som präglar mina dagar i Almedalen. Under veckan har det varit oräkneliga seminarier om hur Sverige ska ta oss ann människor på flykt. Många goda viljor och initiativ har visats. Hur ska vi hjälpa nya svenskar in i livet i Sverige? Frågan hur ska vi ändra synen på dem som ”flyktingar” och istället se människor som är resurser för det svenska samhället har ställts flera gånger. Och jag förstår den frågeställningen. Men istället för att prata om hur människor på flykt är resurser och bli till Sveriges vinning skulle jag vilja att vi pratar om våra skyldigheter att ge skydd, att tillgodose dem sina mänskliga rättigheter. Det är vår plikt. Oavsett om Sverige vinner på det i längden eller ej. I alla samtal jag haft denna vecka, men även under år i mitt arbete, är det tydligt att det handlar om två saker: att få skydd och att få leva. Att ge detta till människor skulle även gynna Sverige men det kan inte vara vår prioriterade anledning. Jag vill att samtalen ska handla om våra begränsade system som sätter käppar i hjulet för alla som vill hjälpa de som kommer hit att bli en del av samhället. Jag tror vi behöver bli skarpare i vår rapportering och tydligare i vilket hot odemokratiska organiseringar har för vårt samhälle.  Jag tror fler samtal borde handla om vad vi kan göra för att människor inte ska behöva fly från första början.

Den sista panelen jag var med i innan det var dags att åka hem hade namnet ”Jag tror på framtiden”. Och jag gör verkligen det. Vad skulle jag annars tro på? Jag tror att vi alla har kapacitet och förmåga att skapa en framtid där alla människor får vara med. Jag tror att oavsett vad en varit med om så kan du välja att vara med och bidra till en bättre och snällare värld. Jag har själv sett många bevis på det. Och jag tänker att det är just de frågorna jag hade velat ställa på min fika med nationalsocialisten. Tror du på framtiden? Varför? Hur ser den ut? Vad är det som får dig att tro på detta? För jag känner att jag måste förstå, för min egen skull. För om jag förstår svaren på dessa frågor kanske jag också kan förstå var övertygelsen kommer ifrån. Det tror jag är viktigt för att kunna förebygga att flera unga rekryteras till dessa grupper och i längden övertygas om att en nationalsocialistisk politik. Att istället ge unga en alternativ väg är vad jag vill vara med och bidra till.

/Jennifer Vidmo, generalsekreterare Clowner utan Gränser

Jag ger honom all min styrka för att stötta honom i att bli vad han drömmer om.

Ebola-katastrofen påverkade Sierra Leone djupt. En möter nästan ingen på gatan som inte har drabbats av Ebola på något sätt. Efter att landet blivit friskförklarat 2016 hörde jag om en flicka som överlevt viruset men när hon kom hem till sin by ville ingen veta av henne. Hon blev utfryst och bortförd. Rädslan och okunskapen kring smittan är stor och stigmatisering förekommer överallt.

Under mina Clowner utan Gränser-turnéer till Kenya arbetade vi just mot stigmatisering av HIV och Aids. Varför inte göra något liknande i Sierra Leone mot Ebola? Det stod självklart för mig att söka ett av Clowner utan Gränser artistdrivna projekt för att göra just detta med vår partner, organisationen Vänföreningen Portée. Och nu sitter jag här med en fantastisk grupp av artister. Jag som är clown och skådespelare från Sverige, Eva som är musiker från Sverige, Tim som är clown och sjuksköterska från USA och Sheriff, vår koordinator från Sierra Leone.

När vi kom fram till Sierra Leone hade vi först en dags repetition på Lotta Elfs förskola. Direkt när jag fick på min röda näsa var jag på plats där jag älskar att vara. Att få ge en del av min tid till en organisation som Clowner utan Gränser är något jag älskar. Från första resan 2005 visste jag direkt att detta är en del av mitt liv. Att möta, skratta, leka och ge hopp till människor. Jag får perspektiv på livet att ta med mig och dela med mig av till andra.

Min artistkollega Tim var här under det värsta utbrottet av Ebola som sjuksköterska. Nio veckor var han här under stränga regler om att inte röra någon, karantän, tejp, inga folk ute på gatorna och ljud från ambulanser. Har svårt att se det framför mig nu med alla människor på gatorna, folk som kramas och håller hand, ljud från tutande bilar och böneutrop. Det är ett helt annat liv än för mindre än två år sedan.

Efter föreställningarna, när vi ska gå vidare, så följer barnen nästan alltid med och vill gärna hålla handen. En dag tog en pojke, kanske åtta år gammal, min hand och la den runt hans hals och la sin runt min midja och höll mig nära. Vi gick och småpratade om lite allt möjligt. Plötsligt berättar han för mig att hans mamma dött i Ebola och hur mycket han saknar henne. Han vill bli doktor när han blir stor så han kan rädda människor som blir sjuka. Jag håller honom närmare med förhoppningen att han med det ska känna att jag tror på honom, att jag ger honom all min styrka för att stötta honom i att bli vad han drömmer om.

/Malin Öhrn