Blogginlägg från Nigeria

"Vi gav henne känslan av hemma"

Bilen rullar sakta sakta över gropar, pölar, stenar och lervälling. Det är en stor bil, hög, med fyrhjulsdrift och tonade rutor. Biståndsorganisationens logga på dörren. Därinne sitter vi i AC-svalkan och tittar ut på landskapet som är så många personers vardag. Vi skulle vilja gå omkring, prata med människor och få se hur allt fungerar. Men det finns inte en chans för oss att kunna vandra omkring i lägret inkognito. Vår hudfärg förråder oss och är en säkerhetsrisk. Många här har aldrig sett en människa med vit hud.

Vi iakttar istället genom fönstren, hönorna och kalkonerna struttar runt på de gator som bildats av upptrampad röd jord. Getterna vilar i skuggan under ett träd, eller betar mellan majsstänglar, yamsplantor och plast, överallt är det plast. Plastbitar, plastflaskor, plastpåsar, plast, plast, plast. Människor som sicksackar mellan de enorma decimeterdjupa pölarna som är gröna av jag-vill-inte-veta-vad och som liksom jäser i den 30-gradiga värmen. Det är regnperiod och även när det inte regnar är luftfuktigheten 75 %. Kläderna torkar inte. De medhavda havregrynen möglar i sin påse. Allt är fuktigt. Luften är tung.

Under vistelsen här är jag inhyst i en container på ett säkrat område. Ännu mer säkrat än lägret jag nu är i, med murar, taggtråd och vakter med vapen. Med passkontroll och bombsökning av bilen varje gång vi kommer. Det är som att bo i ett fängelse.  Jag delar min container med en annan person. Tillsammans har vi varsitt rum med säng och garderob, AC, el och ett badrum med toalett och dusch med varmt och kallt vatten. Jämfört med plåtskjulen och de provisoriska hyddorna i lägren lever jag på lyxhotell. 

Jag tänker på plåtskjul i 30-gradig värme. Jag tänker på barfota barn kring de gröna jäsande sjöarna. Jag tänker på allt de lämnat bakom sig. Ett fungerande liv med jobb, familj, egna företag, skola, högtidsfester, ett hem fyllt med barndomsminnen, en garderob fylld av färggranna klänningar, familjefoton på väggen i vardagsrummet, den invanda cykelturen till kiosken, fotbollsplanen, kompisarna. Planer och drömmar om framtiden. Hur ser den ut nu? Drömmen om framtiden? För alla dessa barn och vuxna som nu skapat sig en vardag här i flyktinglägret. 

Vi tas till ett childfriendly space, inhängnat och säkrat så att inga obehöriga kommer in. Det är varmt och fuktigt och luktar lite fränt.  Därinne väntar barn med stora ögon och öppna förväntansfulla ansikten. 

Leken börjar redan i dörren, jag är sist in och medan mina kollegor packar upp och leker en hejhej-lek är det en liten pojke som nyfiket kikar på mig. Jag kikar blygt tillbaka och vågar nog inte gå in. Eller vågar jag? Han fnissar. Jag provar gå i igen och han ler stort och välkomnande och efter flera försök så hittar jag mod, tack vare hans stöd, att gå in och upp på den provisoriska scenen. 

Senare i föreställningen ska jag gå på upp och ned vända hinkar. Det är svårt. Jättesvårt. Barnen i publiken är helt med på leken och har fullt fokus på hinkarna och mina fötter som ska träffa rätt. Det finns inte möjlighet att tänka på något annat. Spänningen är olidlig. När jag till slut, efter mycket möda och många misslyckanden, klarar uppgiften blir barnen överlyckliga och brister ut i jubel och applåder. De skriker av skratt när min kollegas rockring fastnat runt hans hals och snurrar i ett allt vansinnigare tempo, de förundras över akrobatiken, konsterna och att vi, vuxna, leker! De klappar takten och sjunger med till musiken, de hjälper min kollega som har så svårt att räkna alla hinkarna, de förstår- men hon förstår verkligen inte!

Efteråt berättar en tjej i tonåren att hon glömde allt annat och därför kände sig som hemma. Hemma. Känslan av hemma, vi gav henne känslan av hemma. Det tar ett tag att ta in.

- Jag kommer att vara glad hela dagen, säger en annan tjej med glitter i ögonen och färgglad slöja. Och några gängliga killar med fotbollströjor säger att de nu fått nya trick att träna på, med varandra. En 12-årig pojke säger att nu när jag sett er göra komedi, förstår jag att jag också kan göra det! Vi nickar ivrigt. Såklart du kan! 

När vi ska gå ställer sig alla barnen upp och sjunger en tacksång där de skickar oss sitt tack med händerna, som en slängkyss ungefär. Jag tar emot dem i mitt hjärta och tittar in i så många ögonpar jag kan innan sikten grumlas av mina tårar. Tacksamheten är så enorm och den är svår att hantera. Jag vinkar en sista vink och hoppar in i den kalla bilen för att bli hemkörd till min lyxcontainer. Dom stannar kvar, bland de gröna pölarna, plasten och plåtskjulen. Men nu med skratt i magen, ett lyckligt minne och nya saker att träna på och drömma om. 

Det är vi som ska säga tack: nougoudi!

"När de ser mitt leende ler de genast tillbaka"

Fem bilar åker sakta i karavan genom bosättningar som blivit mer eller mindre permanenta och rymmer tusentals människor. På de leriga, skräpiga och översvämmade gatorna leker barn med drakar byggda av gammal plast och pinnar, rullar däck och sparkar boll. Många av barnen har levt hela sina liv här, har aldrig upplevt hur det är att inte fly undan Boko Haram. Dom sover i ett plåtskjul eller ett halvfärdigt skal till betonghus utan dörr, fönster, vatten eller el. De större barnen bär sina småsyskon på ryggen eller vattendunkar på huvudet. Många tittar nyfiket emot bilarna som vi sitter i och när de ser mitt leende ler de genast tillbaka, de vinkar och jag vinkar tillbaka. Så möts vi. Så enkelt kan ett möte vara. Enkelt men ändå så betydelsefullt. För just det barnet jag hade ögonkontakt med i den stunden, vi såg på riktigt varandra. Att våra verkligheter ser enormt olika ut spelar i det ögonblicket ingen roll. Det var bara vi, två människor, som möttes. Har du fått ett leende av någon idag?

En stund senare uppträder vi för ungdomarna som går i skolan. De är glada och nyfikna och går helt in i föreställningen. Hjälper oss med våra trassliga bekymmer med hinkar och rockringar, skrattar, förvånas och förundras. De klappar med till musiken och hakar direkt på när vi börjar sjunga vår signaturmelodi. Efter att föreställningen är klar, när vi är på väg tillbaka till bilarna, hör vi deras trallande, på vår melodi. Skrattande gör de rockringsrörelser medan de vinkar hej då. 

Tänk att en kan ge skratt. Tänk att en kan ge musik. Tänk att en kan ge rörelser. Tänk att vi gjort just det. Tänk vad det kan förändra liv. 

/Lisa Rahbek