Blogginlägg från Sverige

Är flyktingkrisen över i Sverige nu?

Jag har just klivit av pendeltåget och ställt ifrån mig den gula resväskan på perrongen. Sista turnén med Bananteatern innan jullovet är igång, igår spelade jag för närmare 300 barn inom ett integrationsprojekt. När jag åkte mellan två olika Folkets hus föll snön idylliskt över skogen, som i det vita snötäcket såg ut att vara ändlöst. Arrangören säger det jag tänker. ”Hur kan man ha såna här skogar och säga att folk inte får plats?”

Jag tar fram mobilen för att knappa in adressen till boendet, det ska ligga alldeles i närheten av stationen. Då jag ser en notis på Facebook, den vill påminna om att det är på dagen två år sedan jag la upp en bild från flygplatsen på Lesbos.

På bilden sitter mina kollegor Melody, Sara, Rupesh, Louise och Alex och ser trötta ut. Louise håller i ett anteckningsblock. Vi har möte inför morgondagens föreställningar. Hur vi ska parkera bilen så att vi snabbt kan ta oss därifrån om tumult skulle uppstå i flyktingförläggningen, hur vi ska hålla ihop när vi går runt och samlar ihop barnen, hur vi ska tänka på att inte tappa bort oss själva i känslostormarna som uppstår.

I statusen har jag skrivit att det är kallt i luften och att vi hör vågorna från Medelhavet.

Jag visste att resan till Lesbos skulle bli omvälvande. Men jag var inte förberedd på hur massiva känslorna av sorg och ilska skulle vara. Vi mötte mödrar som började sjunga och dansa av glädje över lyckan att se sina barn skratta för första gången efter en båtresa som hade kunnat kosta dem livet. Vi mötte barn som bara någon dag tidigare sett ett syskon drunkna. Och samtidigt pågick en debatt i Sverige om att stänga våra gränser. Det blev för mig obegripligt. Så mycket förtvivlan och så mycket hopp på en och samma gång.

För människorna vi mötte på Lesbos hade hopp. De skulle vidare. De pratade om Tyskland, och om Sverige. Många av de som kom hade någon som kände någon. De var beredda att gå genom hela Europa för att komma fram.

Jag tänkte på den där dikten jag läste i skolan. ”Låt oss leva, Lesbos, låt oss älska.” Jag tänkte på en grekisk skådespelare som berättade för mig att översättningen var felaktig. Att det snarare borde vara ”Lesbos, jag vill leva”.

När jag kom hem började jag undersöka möjligheterna att åka och spela på asylboenden och inför den första turnén lekte jag med tanken på att jag skulle få återse något av alla de där ansiktena som hade etsat sig fast i mitt minne. Rupesh, min clownkollega, hade berättat att han när han varit i Tyskland och spelat för människor på flykt ett halvår efter Lesbos, hade han träffat en pojke som visat en bild från en av våra föreställningar på Lesbos. Hans storebror hade tagit bilden och varje dag på deras resa genom Europa hade brodern visat bilden och berättat om vår föreställning.

Samma tanke slår mig nu när jag står på perrongen. Tänk om jag träffar någon jag träffat förut? Och plötsligt kommer jag ihåg vilket boende jag ska till. Det var på min andra turné i Sverige som jag kom dit första gången. Då var det ett utreseboende. Barnfamiljer som fått avslag och väntade på att sättas på ett plan. Då var det jag och Suzanne som arbetade ihop. Vi hade snurrat runt med bilen och inte hittat boendet så när vi till slut kom fram hade vi bråttom, det skulle hinnas med en radiointervju innan vi bytte om. Så vi skyndade genom allrummet, genom korridorerna med små trånga rum och toaletter och gemensamma duschar. Bara i förbifarten sköljde intrycken över oss.

Vi hade en underbar föreställning. Rörig, stökig, totalt kaos och med barn och vuxna som efter ett tag lät sig charmas och rycktes med i föreställningen. Jag minns att jag såg lättnaden i mammornas ögon. Det var först efteråt, när jag kom hem, som bilderna som svischat förbi kom tillbaka. Barnen som sprang omkring utan någon vuxen i närheten. Männen som satt i hörnen överallt i korridorerna och pratade i telefon. Många av dem grät, några tyst och stilla, flera högre, desperat. Den förtvivlan som kändes i hela boendet.

Jag får ett sting av ångest när jag börjar gå i riktning mot boendet. Utreseboenden är de värsta att besöka. På ett annat sånt boende jag och Suzanne åkte till kom en flicka framrusande efter föreställningen. Hon kramade oss länge och ropade ”jag älskar er!”. Jag undrar om hon fortfarande kommer ihåg svenskan hon lärde sig. Om hon kan berätta för sina kompisar i landet där hon är nu. Eller om hon vill glömma det så fort som möjligt, språket de pratade i landet där hon inte fick stanna.

Men när jag kommer till boendet är det sig inte likt. Bara en säkerhetsvakt, ingen helgpersonal. Inga desperate telefonsamtal, inget myller av folk. Ett lekrum med rutschbana som står tomt, en mindre grupp unga män som sitter och äter. Jag hör dämpade, trötta skratt. Det är rastlöshet i luften, väntan, men ingen akut desperation. Två barn springer förbi, de ser ut att komma från olika delar av världen, och kämpar med att säga saker till varandra på engelska.

Jag får gå runt på boendet och leta publik. Precis som på Lesbos. Jag hittar två barnen, de tittar undrande och skrattar försiktigt när jag snubblar på grodfoten. ”Where are your friends?” frågar jag, och de springer och knackar på en dörr i korridoren. Ett tredje barn kommer ut.

Vi går genom en tom korridor tillsammans, till allrummet som vid mitt förra besök var fullt av folk. Jag börjar trolla för de tre barnen och fyra män som sitter i ett hörn och äter ris och kyckling.

Och jag tänker: Var är alla? Var är papporna som gråter i telefonen? Var är mammorna med de trötta ögonen som tar sig samman och tar hand om sina barn? Var är barnen?

Är flyktingkrisen över i Sverige nu? Mammorna med blicken och papporna med gråten är någon annanstans. Några få har fått stanna, jag kommer att spela för dem i framtiden i olika integrationsprojekt. Jag kommer att åka till spelningar genom ändlösa skogar. Inga boenden kostar resurser. Julhandeln slog nya rekord igen. På flygplatsen på Lesbos kan man höra Medelhavet.

/Björn Dahlman, artist för Clowner utan Gränser

En svart dag för barn på flykt

 Igår röstade Sveriges riksdag ja till en asyllag som innebär att familjer på flykt kommer att splittras. Igår tog Sveriges politiker ställning för en lag som betyder att när människor kommer till Sverige för att söka skydd kommer de istället tvingas fortsätta leva ett liv i stress och oro. Igår klubbade Sveriges riksdag igenom en lag som riskerar att fler familjer känner sig tvingade att ge sig ut på farliga resor över havet eftersom rätten att återförenas på laglig väg har tagits från dem. Igår antog Sveriges riksdag en lag som i värsta fall leder till att ännu fler barn kommer drunkna i Medelhavet. 

Vi vet att barn som är drabbade av krig och som skiljs från sin familj tillhör en av världens mest utsatta grupper. De blir lätt offer för våld, övergrepp och exploatering. Under vårt 20 år långa arbete i krig- och konfliktdrabbade områden runtom i världen har det blivit alltför tydligt. Det är vår skyldighet att göra allt som står i vår makt för att skydda barn från detta, att verka för att alla barn ska få återförenas med sina familjer och få växa upp i trygghet. Igår vände Sveriges riksdag dessa barn ryggen.

FN:s Barnkonvention fastslår att alla barn har rätt att återförenas med sin familj om de splittras. Sveriges regeringen har länge pratat om att göra Barnkonventionen till lag. Men igår hann en annan lag före.

Clowner utan Gränser är en politiskt obunden organisation. Men en framröstad lag som dagens får inte passera obehindrat. För oss handlar det inte om politik. Det handlar om grundläggande värderingar, om de mänskliga rättigheterna, om att alla människor ska ha rätt till trygghet och utveckling oavsett var en är född. Dessa värden kommer vi alltid stå upp för. Och vi är inte ensamma. En majoritet av alla de instanser och organisationer som lämnat remissvar på lagen har starkt kritiserat den för att den minskar möjligheter till integration, ökar psykisk ohälsa och försvårar asylprocessen. För att den urholkar grundläggande mänskliga rättigheter. Trots detta valde Sveriges riksdag att klubba igenom lagen.

Jag tänker på alla de människor som vi träffat i Grekland de senaste månaderna, så många föräldrar som vittnat om att de rest i förväg för att ensamma göra den farliga resan för att senare få förenas med sina familjer. Jag tänker på de två systrarna som jag dansade med i ett av Greklands många läger för några veckor sedan. De som hoppsade längs leriga fält, trotsade regnet i sin lättnad över att ha tagit sig till Europa. Ivriga att få återförenas med sin familj i Sverige. Igår togs det hoppet ifrån dem. Tillsammans med tusentals andra barn och vuxna som inte kommer att få se varandra på åratal. Krigen är inte slut. Skyddsbehovet är inte slut. Men slut är de lagliga vägarna att söka skydd. Kvar finns smugglare och en lång väg att färdas. Det kan aldrig vara rätt att splittra familjer, det kan aldrig vara rätt att frånta människors skydd, det kan aldrig vara rätt att vända barnen ryggen. 

Barn på flykt är vår tids superhjältar. Sverige borde välkomna er alla, tillsammans med era familjer och vänner. Med öppna armar och varma leenden. När Sveriges riksdag inte tar detta ansvar, då tänker Clowner utan Gränser göra det istället. Vi tänker fortsätta tro på och arbeta för en värld där alla, stora som små, är lika mycket värda och kan känna hopp även i den mest hopplösa av situationer. Vi är säkra på att denna tro finns inuti alla människor. Även en dag som denna.  Vi kommer göra allt som står i vår makt för att fortsätta sprida mer skratt, hopp och drömmar till barn och vuxna på flykt. I Sverige, i Europa och i världen. Vi kommer alltid stå på barnens sida – vi kommer alltid hälsa alla Välkomna till Sverige!

/Louise Frisk, Biträdande generalsekreterare

Clowner utan Gränser fortsätter tro på en gränslös värld

Det är med stor sorg och förtvivlan som jag läser rapportering efter rapportering om bränder och attentat mot människor som flytt från krig och förföljelse i sin längtan efter trygghet för sig själva och sina kära. Jag kommer aldrig att förstå det hatet. Rädsla  för det som är okänt visst, men inte hatet. Jag kommer aldrig kunna förstå hur en kan glömma bort andras människovärde. Att barn, mammor, pappor, ungdomar och äldre är värdefulla människor. Oavsett om en är född här i Sverige eller någon annanstans på jorden. Jag kommer aldrig kunna förstå hur en kan hata så mycket att en dödar.

Det hade ju kunnat vara jag...

Sverige har tagit emot fler människor på flykt under 2015 än kanske någonsin förut. Bara under september månad kom över 1000 barn under tolv år till Sverige utan vare sig föräldrar eller andra vuxna. Tänk dig en pojke som tagit sig från Afghanistan ända hit, gåendes, han är bara sju år gammal. Han borde tagits emot som en hjälte! Istället för att endast se dessa barn som siffror, strömmar och antal måste vi se dem som de individer de är. Som de hjältar dem är.

Det går inte att blunda för att det kommer behöva ställas höga krav på våra politiker, beslutsfattare och vårt civila samhälle för att ta ordentligt hand om de skyddsbehövande som vi tar emot. Det kommer att krävas stort tålamod och kreativitet att skapa ett varmt välkomnande för människor som flytt för sina liv. Det kommer att bli problem, konflikter och debatter. Men denna sensommar och höst har visat empati och kärlek till människor som tvingats fly från krig och förföljelse på en nivå som jag sällan tidigare varit med om. Det har mitt i allt kaos varit vackert att se den uppslutning som svenska folket har visat. En uppslutning som jag nu hoppas bara kommer att växa sig starkare och starkare.

Jag har träffat många människor på flykt från olika länder runt om i vår värld under min tid som generalsekreterare för Clowner utan Gränser. Jag har aldrig träffat någon som har valt att fly. Jag har aldrig träffat någon som inte hellre hade varit hemma och levt det liv de en gång levt, eller drömt om att kunna leva.

Att ta sig till Europa och hela vägen till Sverige... Jag kan inte ens fatta vilken bedrift det är! Jag hoppas nu att den stora kärlek som svenska folket har visat fortsätter att vara starkare än hatet, fortsätter att ta plats. Att vi i Sverige kan vara stolt över att vi tar hand om varandra, att vi kan leva i trygghet och solidaritet.

Vi på Clowner utan Gränser kommer att fortsätta göra det. Vi kommer att fortsätta sträva efter att se människors styrkor, att se potentialen hos alla vi möter och att skratta tillsammans. Clowner utan Gränser fortsätter att tro på en gränslös värld. Vi fortsätter att säga: Välkommen till Sverige. Vi ska skydda dig och här är du fri att starta ditt nya liv, oavsett om du kommit hit för att stanna eller inte.

Läs mer på www.skratt.nu/valkommentillsverige 

/Jennifer Vidmo, generalsekreterare Clowner utan Gränser