Blogginlägg från Sydsudan

Skratt som studsar mot röd sand

Landningsbanan består av röd sand. När vi väl kliver ut från flygplanet syns inte ett hus till. Flygplatsen är omgiven av grönska mitt i allt det röda och människor omkring ser nyfiket på oss. Vi har äntligen kommit fram till Maban och har nu bara sista sträckan till Rädda Barnens läger, där vi ska bo under vår tid här, kvar.

Maban är ett glesbefolkat område enligt Wikipedia men vi möter människor exakt överallt. Till och med när vi åker över savannen med ensamma träd möter vi på människor bärandes på diverse varor, hedar med sina getter och kossor.

När vi kommer närmare flyktinglägren och byarna ser vi att de tänkta provisoriska tälten blivit till permanenta hem av skjul och trasiga presenningar. När vi saknar ner för grisar eller dåliga vägar hinner vi skymta nyfikna barn som tittar fram bakom presenningarna eller staket av grenar. Många är inte blyga alls utan springer fram till bilen, pekar på oss och ropar ”Kawalios!”. Många av barnen ser väldigt sällan vita personer som vi är, utöver det klär vi oss märkligt och låter lustigt. Det blir ofta en liten skrattfest bara över märkligheten som infinner sig i våra korta, oväntade möten.

I lägret ska vi spela show men vädret är instabilt, molnen tätnar och det har börjat regna. Under tiden som vi väntar på att ovädret ska avta går jag en sväng för att se mig omkring. När jag gått runt området ser jag några barn i åldrarna fem till tolv stå och skratta åt mig en bit bort. Jag vinkar till dem och ler. Dem vinkar alla helt synkront tillbaka och ler stort. Jag slänger upp armarna i luften. De slänger upp armarna i luften. Jag hoppar jämfota. De hoppar jämfota. Jag skrattar högt och de skrattar högt. Jag utmanar dem genom att göra hela ”Hey macarena”-dansen. De kan den också och vi dansar tillsammans. Regnet fortsätter falla och vi kan inte sluta skratta.

Vi spelar vår föreställning under ett tak av betong och de flesta barnen sitter häpna genom allt. Andra skriker av skratt. De vuxna applåderar. När vi är klara och går ut från vårt skydd från regnet följer de alla efter.

När vi kommer tillbaka nästa dag för att hålla i en workshop springer barn från alla håll fram när de ser bilen. Några skyndar in på området och hämtar stolar som står under ett träd och rusar in med dem under taket. Jag förstår att vi gjort ett starkt intryck på dem och det blir helt fullt under taket. Ett riktigt kalas uppstår och jag kan inte annat än skratta.

Jag är glad att vi är här. Vi kom hit för att sprida skratt och lyckades verkligen. Jag kommer för alltid att bära med mig den här upplevelsen. Upplevelsen av skratt som studsar mot röd sand.  

/Tony Hadders

Cirkus låter barn få vara barn

Skratten bubblar i det lilla, lilla rum av bambu som är uppsatt inne på gården till vår partners ”child friendly space”. När ungdomarna ska stå i brygga på varandra hamnar de mest i skrattande högar på golvet. Men alla tar uppgiften på stort allvar, de försöker verkligen men det är också lite extra fnissigt med publik så klart.

Sedan sommaren 2014 har Clowner utan Gränser arbetat tillsammans med organisationen Terre des Hommes i Juba, Sydsudan. Sedan starten har vi varit på plats fem gånger och för varje gång utvecklas projektet eftersom de vi arbetar med blir mer och mer varma i kläderna och kan ta större och större ansvar för arbetet med att se till att skrattet alltid är närvarande.

Utanför trängs mängder av barn för att se vad som pågår, de tittar på instruktionerna och testar sedan själva utanför på den röda jorden som verkar tränga in överallt. Så snart vi kommer med bilen dyker barnen upp, som från ingenstans kommer de och hälsar. De vill veta vad som ska hända. Det är ju de där roliga typerna som kommer igen, det ska inte missas! De får veta att det ska bli en föreställning på en skola lite längre bort i lägret. Innan vi kommer fram är de på plats och trängs om att få bära fram mattorna och hjälpa till att organisera de mindre barnen. Föreställningen börjar och barnen är med från start. Det är extra kul när Aedin får en boll kastad på rumpan. Men även när hattarna göms för axel. Eller när Olivia står på Joels axlar och de låtsas ramla mot publiken.

Jag står vid sidan och tittar och skrattar tillsammans med barnen. De tittar upp på mig då och då som för att få bekräftat att - visst är det roligt?! Vi ler stort mot varandra och tittar sedan ännu mer intensivt tillsammans.

Mot slutet av föreställningen står två poliser och tittar fascinerat på det avslutande numret som är parakrobatik. De ser både glada och fokuserade ut. Efter en stund klappar de mig på axeln och frågar om clownerna kan komma och lära ut detta till dem. Jag svarar att de ju är här för barnens skull, då skrattar de och säger sedan med allvar – fast vi vill verkligen lära oss!

Vi avslutar vår resa med att utvärdera arbetet tillsammans med de animators (vuxna som bor i lägret och som ansvarar för barnaktiviter) vi arbetat med. Det berättar att aktiviteterna som clownerna gör lever kvar länge, länge hos barnen. Tillsammans har de byggt material, till exempel rockringar, som används flitigt. De berättar om barn som burit på svåra trauman och som innan haft svårt att interagera med andra barn och hur de bit för bit har börjat delta i programmen och som nu har längre stunder av skratt och lek. De berättar att de själva har stärkts och genom att skratta tillsammans kunnat hantera sin egen frustration över sin situation. De berättar hur de har sett relation mellan vuxna (ibland föräldrar, ibland inte) och barn har stärkts och både tillit och ömhet utvecklats genom fysiska aktiviteter tillsammans. Genom cirkusen ser de att stress reduceras hos barnen och det viktigaste av allt: de ser att barnen får vara barn.

När vi åker ber de oss att se till att de älskade clownerna kommer tillbaka många gånger under den tid som de tvingas leva i flyktinglägret.

Vill du hjälpa clownerna att resa tillbaka till Sydsudan och fortsätta vårt arbete i Jubas flyktingläger? Sätt in valfri gåva på plusgiro 90 00 20-9 eller Swisha till samma nummer. Alla gåvor räknas och gör skillnad.

/Jennifer Vidmo, generalsekreterare Clowner utan Gränser

"Behovet av att skratta är enormt här"

Vi rullar in i ett läger utanför huvudstaden Juba iklädda färgglada clownkläder och redo att spela föreställning. Genom hela lägret möts vi av överraskade ansikten och nyfikna blickar som snabbt blir till breda leenden. När vi närmar oss det Child Friendly Space där vi ska spela skriker barnen av förtjusning och springer efter bilen – de har väntat på att clownerna ska dyka upp och förväntningarna på bus och skratt är skyhöga. Utan tvekan härmar de varje steg vi tar och är direkt med på alla lekar vi bjuder in till, som roliga ansiktsminer, regellösa kull-lekar och i stunden påhittade rytmer. 

Många av pojkarna vi möter drar leende fram sina knytnävar och bjuder in oss till en boxningsmatch på lek. När vi istället formar ett hjärta med våra händer ändrar de sig genast och är med på att försöka forma den kluriga formen med sina fingrar. Vissa får till ett hjärta, andra en fyrkant eller ett par glasögon och plötsligt är en helt ny lek påhittad. En av favoritlekarna är när ett av våra fingrar blir en fluga som surrar runt dem innan den slår sig ner på deras huvud, axel eller rygg. De kiknar av skratt av den oväntade beröringen och trängs runt en för att få vara med om det igen och igen och igen…

 För min del är det andra gången jag besöker lägret utanför Juba, förra gången var för bara tre månader sedan, och jag möts av många bekanta ansikten. ”Haliva, Haliva!” – det är jag, Olivia. Det värmer om hjärtat att träffa alla igen, men alla fina återseenden gör mig också innerligt ledsen. Nuer-folket är ett av de finaste och mest öppna folk jag någonsin har träffat och det gör ont när jag tänker på vad de går igenom. I Sydsudan pågår en etnisk utrensning som del av den nästan treåriga inbördeskonflikten och de som bor i lägret riskerar sina liv om de väljer att lämna det. Inga barn ska behöva växa upp under sådana här förhållanden och föräldrar ska aldrig behöva se sina barn uppleva det här.

Under den här resan har vi spelat vår föreställning för över 2200 barn och undervisat 40 barn i cirkus och lek, men vi har också mött 50 kvinnliga vårdnadshavare (och en manlig) tillsammans med sina barn i hopp om att stärka deras relation till varandra och skapa glada minnen för livet. Vi har lekt samarbetslekar och gjort tillitsövningar med 20 grundskolelärare och lyckats klämma in en föreställning på ett barnhem och en visit till en sjukhusavdelning. Vi har mött kvinnor som viker sig dubbla av skratt när vi försöker oss på deras traditionella danser, manliga lärare som fnittrande låter sig falla och fångas upp av sina kollegor och barn som stolt visar upp sina kunskaper i rockring och jonglering från tidigare besök av clownerna.

Behovet av att skratta och få drömma sig bort en stund är enormt här och det finns stunder jag önskar att jag inte behövde åka vidare – att jag kunde stanna kvar där jag behövs som mest. Men vår resa är slut för den här gången och jag kan bara hoppas att de påhitt och lekar vi har kommit med lever vidare, sprids och blir till nya lekar. Jag längtar redan till nästa gång!

 

/Olivia Hultman, Sydsudan november 2015