Blogginlägg om Burma

"Det kommer pratas länge om denna dag"

Först åkte vi flyg till andra sidan jorden sen inrikesflyg sen motorbåt sen mer motorbåt sen bil sen träbåt sen gick vi och så hamnade vi en gullig muslimsk by som aldrig sett något i närheten av detta spektakel vi bjöd upp till. Hela byn samlades och jag tror det kommer pratas länge om denna dag.

Omtumlande erfarenheter. En kväll var vi i Mrauk Oo (japp värt att googla) som bjöd på nyss utgrävda tempel från 1300-1500-talet, utan turistfällor och coca cola-kiosker. Det skulle kunna vara min rapport härifrån. Tyvärr är det här vi sett konflikten och översvämningarna som allra närmst. Gårdagens sista spelning i ett flyktingläger fick ett abrubt slut. Extremistiska Kvinnoföreningen hade fått nys om att vi var där och gillade det inte. Vi hamnade utanför kommunhuset i väntan på att förhandlingarna om vad som skulle ske härnäst skulle avgöras. En snäll polis kom tillslut och vi fick lämna byn. Det som dessa kvinnor motsatte sig var att vi spelt vår show, enkom för att sprida glädje, i ett läger där 1600 personer av 2700 är barn, på en cirka en km2 yta som de inte får lämna sedan tre år  tillbaka. 

Biståndsorganisationens nationella personal som arrangerat spelningen har endast tillträde till detta läger nio timmar/vecka och är den enda organisationen som jobbar där. Det ska tilläggas att vi även spelade två shower för bybarnen som inte tillhör den utsatta minoriteten Rohingya. Nåväl, med frustration över situationen men med vår tidigare publiks skallande rop "happy day, happy day" ekandes i öronen fick vi tillslut ta oss med båt till Mrauk Oo. Där har vi idag spelat i en "vanlig" skola i en by hårt drabbad av översvämningarna samt i en muslimsk by som klarat sig från att bli nedbränd av extremister. Som lindansare balanserade vi mellan uppstockade stenar och stockar för att undvika att falla ner i den halvmeterdjupa leran som täckte vägen dit. Hur det gick får ni kanske se på film någon dag. En fantastisk spelning som åtföljdes av en geggig parad ut ur byn med klasar av spralliga lekande barn. Tills den osynliga gränsen nåddes. Där byn tar slut tar också rörelsefriheten slut. Dessa barn får inte gå längre. De får inte gå i skolan som ligger på andra sidan vägen. Varför? De är av fel ras enligt folket här. 

Jag skulle så gärna vilja att de kunde se vad jag ser. Att dessa människor beter sig likadant, de skrattar, förvånas, förundras, viskar, pekar och applåderar på samma sätt här som där, som du och jag. Jag spyr på nationalismen och rasismen i världen. Men så går det några minuter och då har något nytt intryck slagit rot i mig. En människorättskämpa dyker upp, en tropisk regnstorm och översvämmade vägar, ett 1000-årigt tempel med en munk som ger mig en komplimang för min frisyr, ett vandrarhem med träbritsar utan madrass eller el etc, etc.. Varje dygn här är som ett halvårsintryck hemma. 

På natten ligger jag och lyssnar på det konstanta regnet utanför fönstret. Under vår turné i Burma och Rakhine-state besöker vi flyktingläger för Rohingyas men även de byar som drabbats värst häromkring av översvämningar. Vattnet bryr sig inte om etnisk eller religiös tillhörighet. Vattnet är hänsynslöst. Men vattnet har även skapat en liten, liten gnista av samförstånd mellan människorna här. Alla drabbas. Alla vars hus blir vattenfyllda måste flå. Vattnet diskriminerar inte.

/Camilla Rud, Burma 2015.

Minnen för livet

Putte, Niki och jag. Två svenska clowner och en musiker. En tolv dagars turné i Burma. Vi har besökt gatubarn och HIV-smittade i Yangon, kloster och skolor i Karen och flyktingläger i Kachin. Under femton shower har runt 2000 barn och kanske lika många vuxna skrattat med oss och åt oss.

Vår föreställning var enkel. En väska, några instrument och svenska folkdräkter. Vi vänder på förhållandena. Den svage blir starkare än den starke. Barnen lyckas där de vuxna misslyckas. En väska som clownerna inte orkar lyfta. Ett av barnen får hjälpa till att bära in väskan på scenen. Barnet blir hjälte. Trolleritrick misslyckas när de vuxna hjälper till. Med barnen går det bättre. Återigen blir barnen de som löser problemet.

Barnen skrattar. De vuxna skrattar. Vi skrattar. Ögon följer varje rörelse vi gör. Vi tittar in i ansikten som i ena stunden kiknar av skratt för att i nästa ögonblick sitta med öppna munnar och titta med stora ögon.

När föreställningen är över samlas de runt oss. De vill ta i hand, tacka. Röra vid oss. Känna på hår och på hud. Intill burmeserna framstår vi som jättar. De gestikulerar till oss och talar om att vi är stora. De vill ta kort på oss och tillsammans med oss. Det tar tid, men vi har tid. En liten flicka lägger sin arm över mina axlar. Hon håller kvar. Där sitter vi, den lilla flickan och jag. Vi kan inte förstå varandras språk, men vi kan titta på varandra och skratta. All annan kommunikation blir onödig. Vi har det bra. Den här stunden är på många sätt viktigare än själva föreställningen. Vi möts över kultur och språkgränser. Vi försöker se alla. Ge så många som möjligt vår uppmärksamhet.

En mamma vill ta kort tillsammans med oss och sin ettårige son. Hon ställer sig framför oss och tittar mot kameran. Sonen vänder ansiktet mot Niki och tittar på honom med fascination i blicken. Modern vänder sig om så att sonens ansikte ska vara riktat mot kameran. Sonen vrider sig i hennes armar och fortsätter titta på Niki.

Det blir dags att åka vidare. Några av barnen följer oss fram till bilen. Putte stannar till. Han plockar upp tre stenar och jonglerar en stund innan han sätter sig i bilen. Vi vinkar till barnen. De vinkar tillbaka och tittar efter bilen. Vi har gett dem en stund av skratt och förhoppningsvis ett minne för livet.

Det här var min första resa med Clowner utan Gränser. Resan har varit fylld av möten och intryck. Vi har mött människor med många olika livsöden. En del lever med sjukdomar, andra utan föräldrar eller på flykt. De lever liv som är långt ifrån det liv jag lever. Jag hoppas att mötet med oss blir ett minne att bevara för dem vi har träffat och jag vet att många av mötena blir ett minne för livet för mig.

/Kristin Svensson

Långt ut på landet

Året är 1913 och vi befinner oss långt ut på landsbygden någonstans i Asien. Människor färdas med häst och vagn och jordbruket sköts med hjälp av boskap och tunga trästrukturer. 

Där man minst anar ute på de kala ängarna syns skinande guldbeklädda tempel och omvärldens  ekniska idéer och framsteg har ännu inte nått hit. Vänta… sa jag 1913?

Året är ju 2013 och vi befinner oss på en plats som omvärlden tidigare varken har sett eller haft tillträde till. Landet heter Myanmar även kallat Burma och har under de senaste åren varit hårt drabbat av både konflikter och kriser. 

Men en förändring sker här och i väldigt hög fart!

Folk berättar för oss att för bara 2 år sedan var situationen och stämningen väldigt annorlunda.

Vi gör föreställningar på skolor för barnen runt om i staden och har fått hjälp av en lokalpolitiker att organisera vår turné. Han berättar att vi antagligen är de första västerlänningarna i staden någonsin. En stad med 400 000 invånare. Det märks tydligt hur viktigt det är för politikern att visa hur bra staden är och att ge oss ett bra intryck. Han vill bara försäkra sig om att vi förstår den goda och fantastiskt generösa livsstil dessa människor har och hur mycket landet faktiskt har förändrats. Vi blir en symbol för deras framgång och kämpande genom att besöka deras stad och befolkningen påminns igen om landets nya öppenhet och omvärlden runt om de tidigare så stängda gränserna. 

Känslan som fyller mig handlar inte om hur privilegierad jag är som västerlänning utan hur stor deras glädje är över vad dom själva har åstadkommit.  

Skolorna är väldigt strikta och det känns som att ordspråket ordning och reda grundades här, men genom vår 35 minuters långa föreställning får eleverna leva ut sina impulser och bryta sin strikta disciplin och dom visar tydligt hur hungriga dom är på att se vad vi ska göra.  

Människor har haft ett hårt liv här och politikern berättar att barnen aldrig tidigare har sett något liknande.

När vi lämnar skolorna vinkar barnen inte i form av handvinkningar utan genom att mima när dom jonglerar 7 bollar eller utför akrobatik.

Vår föreställning ger dem ett avbrott där elever, lärare och föräldrar får skratta tillsammans, ett avbrott i deras hårda och slitsamma vardagsliv och dom visar oss en otrolig tacksamhet för det. Just nu är allting möjligt här och kanske är det just det som vår föreställning symboliserar.  

Petter Wadsten

Clowner utan gränser

/Petter Wadsten