Blogginlägg om Demokratiska republiken Kongo

De växte upp på gatan – nu räddar de barns liv

Efter i tre år i Clowner utan Gränsers styrelse var det hög tid att ge sig ut på fältet. Jag fick förmånen att följa med generalsekreteraren Jennifer Vidmo till Rwanda för att följa upp vårt projekt i Demokratiska Republiken Kongo och den cirkusträning vi bedriver i Goma. Projektet drivs tillsammans med Gisenyi Acrobats, en akrobatikgrupp vars medlemmar förlorade sina föräldrar under folkmordet i Rwanda 1994. Efter det tvingades de leva på gatan, där började de lära sig akrobatik via Youtube. Gruppen är helt fantastisk! Grundarna är idag 27-28 år och deras idé är att uppträda i flyktingläger samt lära barn som idag lever på gatan akrobatik och visa att det finns hopp och möjligheter och samtidigt motverka destruktiva vanor och att barnen hamnar i kriminalitet. 

Framme i Rwanda är det en otrolig glädje och energi som möter mig och Jennifer när vi träffar 13 lite nervösa akrobater klockan 08.30 på Kivusjöns strand.

Tillsammans ska vi utvärdera och samanställa hur det pågående projektet i Goma går. Vi har mycket att prata om, diskussionerna tar vi med oss när vi avslutar förmiddagen med gemensam lunch på akrobaternas stamrestaurang. Där serveras vi traditionell afrikansk mat med mycket potatis, bönor samt nationalrätten chapati och, inte att förglömma, kryddan akabanga, som får tabasco att framstå som ketchup.

Dagen fortsätter med en workshop där vi i grupper diskuterar de utmaningar Gisenyi Acrobats har idag samt deras planer för framtiden. Praktiska saker kommer fram, som att gruppen saknar allt från cirkusmaterial och datorer, men också att alla inte har pass vilket medför att det är stora risker att korsa gränsen till DR Kongo när de ska genomföra cirkusträningarna i Goma. Akrobatträning med volter, pyramider och massor av andra trix, som jag inte kan namnen och än mindre fattar hur det är möjligt att genomföra, avslutar dagen medan solen går ned över Kivusjön. En mycket speciell dag.

Den här resan innebar intensiva dagar med många intryck och minnen som väcktes till liv för mig. Som barn bodde jag i Liberia i slutet på 70-talet och början av 80-talet. Det var ett spännande äventyr som tyvärr slutade med att Liberias president och hans släktingar mördades av rebeller i det som blev ett långt inbördeskrig med bland annat intensiv rekrytering av barnsoldater. 

Jag tillhör de i världen som vunnit den största vinsten i livets lotteri, jag är född i ett land där vi har möjlighet göra val och få stöd och hjälp. Det medförde att jag och mina föräldrar kunde lämna Liberia. Men, innan dess jag hann se många grymheter, upplevde utegångsförbud, hörde skottlossningar och såg hängda människor innan jag landade på Arlanda tidigt en julidag med svensk sommar, fred och trygghet. Allt detta kom tillbaka till mig när vi klev av planet i Kigali. Dofterna, värmen och hibiskusbuskarnas röda blommor som vi kokade saft på hemma i vårt kök i Liberia.

Jag är glad och tacksam för förmånen att få se vilket fantastiskt jobb Clowner utan Gränser gör i DR Kongo och Rwanda samt för att jag fick återuppleva minnen och intryck som legat slumrande i minnet i 35 år.  

/Pelle Halling Hållbarhetskonsult och stolt styrelsemedlem i Clowner utan Gränser

Med en känsla av mening

Så var den här resan slut. Två veckor har aldrig tidigare varit så innehållsrika. Glädje, mening, möten, skratt. Musik, akrobatik, dans och en känsla av fullständig närvaro. Där och då.

Det är den sista av tolv föreställningar och när vi uppträder riktas 2 500 förväntansfulla ansikten emot oss. Jag slås av hur förenande den här kraften är. Vi leker. Tillsammans. Ni ser oss och vi ser er tillbaka. Vi vet alla att det är en lek och vi möts i den vetskapen. När jag livrädd hoppar till och skriker av min clownkompis plötsliga avsvimmande hörs spontana skratt runtom i publiken. Jag går oroligt fram och undersöker henne. Varje gång jag försöker väcka upp henne skräms jag av hur hennes kropp reagerar och mina reaktioner återföljs av publikens skratt. Och för varje upprepning blir spelreglerna tydligare. Vi leker och allt fler vill vara med. Det som från början var skrattet från ett hundratal sprider sig och när jag till sist springer i cirklar skrikande av skräck är hela publiken med och leker. Tillsammans skapar vi ett alternativt rum fullt av oförutsägbara tokigheter, spännande trollerikonster och häpnadsväckande akrobatikpyramider. Ett rum som vi går in i – artister och publik – för att under en tid släppa den hårda vardagen och bara vara. Här och nu.

Vi har varit i Rwanda och Demokratiska Republiken Kongo under två veckor och spridit skratt. Fyra clowner från Malmö som samarbetat med den svenska artisten Sabina Ddumba och den lokala akrobatikgruppen Gisenyi Acrobats. Under de första dagarna var vi ett riktigt stort gäng, sammanlagt 13 artister som tillsammans skapade en kanonshow. Vi uppträdde på en skola för gatubarn och på ett kulturcentrum för unga i den kongolesiska staden Goma.

När Sabina behövde ta sig hem till Sverige för att bli utsedd till årets nykomling på P3 Guld fortsatte vi att åka runt i krigshärjade Kongo och uppträda. Vi spelade en del på egen hand men också med akrobaterna, dessa sju fantastiska personer som på egen hand lärt upp sig själva och varandra. Alltihop började med att de blev inspirerade av akrobater de sett på TV och försökte efterkonstruera. Efterhand blev de skickligare och använde de få pengar de fick över till att gå på internetcafé och söka efter inspiration. Titta, efterlikna, göra om, göra eget. Och vilken show de bjöd på! Det var en ära att få uppträda tillsammans. Vi med våra små finurliga tokerier och de med sina bombastiska pyramider. Och alltihop till livemusik från två clowner med en väska full med instrument.

Turnén gick från skola till skola och sen vidare till ett sjukhus för personer med krigsskador. Det var tungt och det var fint. Glädje och sorg, smärta och skratt. Det ena behöver det andra och vi kom för att väcka skrattet till liv. Vi spelade en liten intim föreställning i stadens barnfängelse och kom tillbaka dagen därpå och höll workshop. Vilka fantastiska personer vi fick möta där inne! Tyvärr lever de under helt förkastliga omständigheter och jag kände hur jag bara ville återvända om och om igen för att leka och skapa med dessa understimulerade barn som inte ha något som helst att ägna dagarna åt. Men vi behövde åka vidare. Vi besökte ett center för personer med fysiska funktionsnedsättningar där vi minglade från sal till sal, bädd till bädd och spelade, trollade och jonglerade för de som bara kunde ligga där och tas om hand av nära och kära. Sen vidare till ett barnhem där vi välkomnades med en sång. Föreställning efter föreställning på plats efter plats. Hundratals nya möten varje dag. Nya trauman, nya skratt. Och en känsla av mening.

Efter en vecka i DR Kongo tog vi oss än en gång över gränsen och avslutade vår resa där denna texten började, i flyktingläger i Rwanda dit kongoleser flytt. Så många människor, så många barn. Alla så sugna på föreställning och när de känner igen Gisenyi Acrobats som varit där och uppträtt många gånger tidigare springer de efter bilen. De springer efter bilen när vi lämnar lägret och dagens föreställning bakom oss två timmar senare. Vinkandes, skrattandes, pekandes och undrandes. Hur kommer det vara nästa gång? Och när kommer de tillbaka? Och den smärta jag känner när jag åker därifrån och lämnar dessa barn är stark, men den är inte i närheten av lika stark som min längtan efter att komma tillbaka. Komma tillbaka och leka. Tillsammans. Där och då.

/Hugo Gerdmar

Minova

Minova
Efter 5 h bumbig hoppande väg var vi äntligen framme i Minova. En liten ”stad” som ligger uppåt i landet nära Goma som ligger på gränsen till Rwanda.
Där fanns det ett transit läger för familjer som flytt kriget i staden Goma. Nu var det lugnt i den staden som var ca 40 min bort med bil men familjerna var för rädda att återvända. 298 familjer, totalt ca 1500 personer bodde där. I små väldigt enkla halmhyddor som var ca 2 x 5 m max i storlek trängdes en hel familj. Det fanns inget att göra för barnen där. Ingen skola.
Presidenten för stället var glad att vi var där och att de skulle få uppleva något positivt. Hon sa att många utav föräldrarna var deprimerade och nedstämda över deras situation och vad de upplevt och att man kunde se att denna energi även smittade av sig till barnen.
Det tog bara någon minut så hade vi ett hundratal nyfikna barn runt omkring oss. De välkomnade oss med en härlig dans som utfördes av ett gäng barn.
På kvällen fick vi äta på en bakgård, vet inte riktigt om det var en restaurant eller hemma hos en familj och även där dök det upp massa nyfikna barn. Vi hade en hel svärm av barn runtomkring oss som gång på gång blev iväg körda av ”mamman” i huset men kom hela tiden tillbaka. De var så glada och det var en riktigt härlig stämning där.
Vi hade bara 1 spelning där och det var inne på transitlägret. Ca 300 barn och vuxna hade samlats runt vår lilla spelplats för att se showen. Efter spelningen ville alla barn vara nära oss så det blev rätt hysteriskt så det vart svårt att vara kvar där och umgås med alla efteråt. Men vi kände ändå att vårt besök var viktigt där. Dessa barn som inte har någonting, ingen skola att gå till, knappt ett hus och knappt mat för dagen. Liksom där och våra andra besök vi gjort på bla sos barnbyar, andra transitläger och barnhem så blir barnen så glada och lyckliga. Deras önskan på flera ställen är att få se oss där igen och vi fick höra gång på gång att detta verkligen är den rätta medicinen för alla dessa barn och familjer att få skratta och på så sett få tillbaka glädjen i deras liv.

/Malin Öhrn