Blogginlägg om För Syriens Barn

"This was the best day"

In the late eighties i once took a ferrie from Alexandria in Egypt to Crete. I spent a few weeks walking about on the island. To be on a Greek island in the Mediteranean was like a dream. Beautiful turquois water, friendly people and great food. I always thought I would like to return sometime but never imagined I would do it like on this trip.

Thirty years later three Swedish circus artists and myself flew into Mytilini on the island of Lesbos, just across the water from Turkey. The same mass of water Crossed by so many people fleeing for their safety with the dream of a better life. The same stretch of water that many people had risked and some people had lost their lives crossing. 

We arrived late on a Sunday evening and then took a taxi to our motel Votala. The sea was still warm and beautiful, the food was magic and the people were still lovely.

The next morning I woke early, had a swim, ate a hearty breakfast, put on my work clothes and my make up and then joined my colegues in a van supplied by Save the children for a short drive to a very different Greece.

Moria is a former prison surrounded by multiple fences topped with razor wire and full of gravel concrete and dust. It is also full of tents, tarpoulens, more fences and around 6000 people, many of them children, with hopes a dreams. After passing the security and police at the front gates we walked up a concrete hill lined with small tents with people layng in the shade of their make do homes. On our right there was more razor wire and fences surrounding smal buildings which contained the boys who had made the trip by themselves without any parents.

We continued up to a little fenced off area with some small areas of shade and a container. This was the child friendly space set up by save the children. After many welcomes from all the children and staff we placed the children in the shade and then proceeded to do a show for them in the sun. The area changed to a place of laughter and celebration as we turned into very sweaty circus artists and clowns.

During the next 9 days we did 8 shows and 12 workshops in three different camps in the area.

Day two in Moria camp there was alot of tension as there had been troubles in one of the areas where the boys were kept. We did our show and a workshop in this area two days later. One of the boys was helped out to watch the show. He was bandaged around the waist as he had been stabbed with a bottle by some outsiders who had forced their way into their compound. He was in alot of pain but sat there for the show and the workshop.

One of the save the children staff told us later that this boy had said to him "This was the best day"!

Now our team is back in Sweden and life goes on. Everyone we met in the camps are most likely still there, sleeping on the ground under make do shelters, unsure of what lies ahead of them.

Thanks to Andrea Hilario, Anneli De Wahl, Johanna Abrahamsson, Clowns without Borders Sweden, Save the children and Vi Gör Vad Vi Kan, for making this whole tour possible and helping to spread some Laughter and hope.

Laughter does change lives.

/Dave Braunsthal

Vi kan alla göra något litet. Och det lilla är större än vad vi tror.

  • dsc09437.jpg

    Clowner utan Gränsers generalsekreterare Jennifer Vidmo, Lesbos 2015. Foto av Henrik Kindgren

"Jag har slutat använda ord som hopp och optimism om Syrien. Som läget är nu är alla vägar låsta och Aleppo hermetiskt instängt. Det enda som kommer in är bomber."

Citat från dagens SvD. Ytterligare en artikel som får mina tårar att rinna. Jag vet redan innan jag läser vad som kommer stå, jag vet att jag kommer sätta kaffet i halsen och att arga tårar kommer trilla nedför mina kinder. Men jag tvingar mig ändå att läsa, att titta på bilderna. Jag vägrar att undvika vad som händer i världen, vägrar låta min egen bekvämlighet stå i vägen för att erkänna vad som händer här och nu.

Nu, mer än någonsin, behöver vi tänka om. Tänka om och tänka rätt. Vi måste våga blicka framåt, vi måste våga tro på att vi kan bygga något bra tillsammans. Tillsammans med alla som inte vill vara en del av kriget i Syrien, men som råkar vara födda där. Och jag vet att vi är många som vill detta. Nästa varje dag hör personer av sig till Clowner utan Gränser och frågar vad vi gör för barn på flykt, för barnen som kommit till Sverige. Många vill ge bidrag för att vi ska kunna göra mer, nå fler.

Nästa vecka startar två viktiga turnéer i Sverige. Den ena, Cirkushoppet, är till för att genom cirkus och skratt bygga hopp och gemenskap på boenden för människor som kommit hela vägen till Sverige på sin flykt från kriget. I projektet bjuder vi även in andra kulturformer för att de ska få ta del av våra metoder, se hur vi arbetar med barn som kanske förlorat allt, som bär på trauman och inte tror på sig själva eller det liv de förväntas fortsätta leva. Vi vill att fler aktörer ska vara med och skapa skillnad för barn och ungas psykosociala hälsa. För lyckas vi bygga upp en vilja att leva och en tro på sig själv hos dessa barn, då kommer de kunna gå hur långt som helst! Precis som alla barn! Så klart!

Den andra viktiga turnén som startar nästa vecka är Skratturnén. En turné som besöker skolbarn i åldrarna 6-11 år med syftet att skapa kunskap om och engagemang för barns rättigheter och hur dessa gäller alla barn i världen. Vi tror att det är viktigt att också små barn får prata om vad som händer i världen så de ges en möjlighet att ställa sina frågor och själva engagera sig. Men det ska vara enkelt och lustfyllt, inte skrämmande och dömande. Det är clownerna experter på!

Jag är övertygad om att vi kan och behöver stärka barnen i vårt samhälle. Alla de som finns här. De som är födda och/eller etablerade i Sverige och de som nyligen kommit hit. Om vi kan göra det, då törs jag tro på framtiden. För framtiden ligger i våra händer att skapa. Vi kanske inte kan få bomberna att sluta falla. Men vi kan skapa trygghet i vår närhet för alla de som tvingats lämna sina hem, vänner och familjer. Vi kan alla göra något litet. Och det lilla är större än vad vi tror.

Jag vill aldrig sluta använda ord som "hopp" och "optimism". Aldrig i något sammanhang. Allra minst om oss som faktiskt kan vara med och påverka världen. Och det kan vi allihop. På vårt egna sätt.

Hjälp Clowner utan Gränser ta skratt och hopp till fler barn på flykt. Bli månadsgivare eller skänk en gåva via Swish till 9000209.

/Jennifer Vidmo, generalsekreterare för Clowner utan Gränser

Mänskliga möten i en omänsklig tillvaro

Ibland är den viktigaste föreställningen den som bara har ett enda barn i publiken. Ett litet barn som för två dagar sedan förlorade sin lillasyster under flykten från kriget, över ett farligt hav på väg mot tryggheten. Ett barn som tillsammans med sin mamma och pappa ska leva vidare efter att ha sett familjens minsta försvinna i havet. 

En kvinna från UNHCR kom och frågade om inte clownerna kunde leka lite med flickan medan vi ändå väntade på att regnet skulle sluta hälla ner. Det blev en föreställning med magi och bus, en vild jakt genom hotellobbyn och som avslutades på familjens hotellrum där mamman fick se alla tricks igen, av både clownerna och sin dotter.

Vi är på Lesvos, en liten ö i ett fattigt Grekland. Nära gränsen till Turkiet. En ö med en befolkning som på bara några veckor har sett över 25 000 människor passera från krig, på väg mot ett Europa som kanske inte vill ta emot dem. Det finns inte en plats här som inte har människor som väntar på att bli registrerade eller att få ta sig vidare mot fastlandet. Överallt sitter de och väntar. Och väntar.

Idag har clownerna spelat föreställning i ett läger för syrier där föräldrar och barn stod i solen och skrattade och lurade clownerna att leta efter varandra på helt fel platser, skrek av skräckblandad förtjusning då den elaka illern attackerade både clownerna och publiken och förundrats över magitricks. När föreställningen var slut och vi gick över vägen till UNHCRs registrering för alla på flykt var det många barn som följde med och såg föreställningen igen, med samma entusiasm och förtjusning.

På ett mindre läger, för ensamma barn, skadade barn och föräldrar som väntar på att deras barns ska hittas och räddas från Medelhavets djup blev föreställningen en galen interaktion med barnen som under inga omständigheter tänkte låta clownerna göra en föreställning utan att även de fick prova alla tricks och bus. Det blev en härlig improvisation som blandades av intränade nummer och interaktion med de nyfikna barnen. När sedan clownen Desse lyfte alla barnen en och en högt över sitt huvud var det underbart att se hur de skrattade och njöt av att se sina mammor och pappor se dem lyftas upp så högt, så högt. När det var dags att säga Bye Bye var svaret No Bye Bye. Och leken fortsatte mot utgången. När det stod klart att de roliga clownerna faktiskt skulle åka bjöds det på motvilliga med väldigt kärleksfulla kramar.

I vartenda möte med barn och vuxna idag har vi sett hur viktigt det är att få en paus i en omänsklig, onaturligt, stressfull och traumatiskt tillvaro. Jag är säker på att när barnen somnade ikväll så hade de med sig ett nytt minne, ett minne av hur det känns att skratta och busa. Ett minne som inte alls tar bort alla andra minnen som barnen bär på, men som kanske kan jämna ut det jobbiga lite grann. En representant från UNHCR sa i morse: Tack och lov att ni är här! Just nu finns inget vi göra för dessa människor. De behöver hopp och det är vad vi måste ge dem!

När vi kom tillbaka till hotellet och satte oss i lobbyn kom flickan från dagens första föreställning fram och gav till clownerna ett litet hjärta i papper som hon hade gjort. Och jag hoppas av hela mitt hjärta att familjen får hjälp att starta sitt nya liv i Europa och att de trolleritricks hon lärt sig idag kan hjälpa henne att överleva och finnas som en liten tröst när allt känns som allra jobbigast. Ibland kan den viktigaste föreställningen vara den som spelas för ett enda barn. 

/Jennifer Vidmo, generalsekreterare, Grekland sep, 2015