Blogginlägg om Grekland

Vi byter ut barnens tårar mot skratt

Jag ser att barnen slåss, hårt. Det ser ut att komma helt naturligt. Liksom gråten efteråt. Leendena och skratten kommer inte lika naturligt, inte lika enkelt. Små lekar förvandlas till ett slagsmål då alla vill vara i centrum av uppmärksamheten. Efter en stund märker barnen att vi vill leka med dem allihop och då lugnar alla ner sig. Det är tydligt att de suger ut varje sekund av mötet med clownerna.

Jag leker med en liten flicka i för stor klänning. Hon har en Barbiedocka som hon kramar hårt. Jag lånar den och visar hur dockan kan stå på händer, hjula och gå ner i spagat. Hon provar själv och ler stort. Sedan tar hon dockan och boxar den i magen innan hon slänger den hårt i marken. Jag tar upp och tröstar dockan. Hon kastar ner det igen. Jag tar upp och tröstar. När hon slänger dockan för tredje gången tar hon själv upp den och trycker den mot sitt bröst, hon tittar på mig och vi ler, hennes hand smyger sig in i min och jag känner värmen när den kramar om. Resten av besöket ser jag hur hon håller sin docka tätt mot bröstet.

En liten kille vill klättra på clownernas ställning och jag är utplacerad för att se till att barnen inte gör det. För att avleda kittlar jag honom. Han tittar först förvånat på mig, sedan försöker han igen. Jag kittlar igen och nu slutar han försöka klättra. Det är med förtjusning han trycker sig mot mig för att jag ska fortsätta kittla, samtidigt ålar han sig för att komma undan. Så fort jag slutar känner jag hur han trycker sig emot mig för att jag ska fortsätta. Han ser på mig och vi ler mot varandra.

"Hello lady, where do you come from? You know, in my country there is a war, they shoot like this on everyone… The clowns, I like them. Bye”. Han stod med sina kompisar och tittade på föreställningen. Efteråt kom han fram och bara berättade detta för mig. När han visade hur de sköt på alla i hans hemland nickade kompisarna och visade dom också. Vad svarar man på det? Jag vill krama honom. Han sätter upp en hand och vi ”highfivar” sedan springer han iväg med sina kompisar.

I ett av lägren var barnen väldigt kaotiska, det var många slagsmål som vi klev emellan, det var många tårar att torka på små, små barn. Mitt i mylleret som rusade omkring ser jag en ensam pappa som sitter med sina två barn. Finklädda, raka i ryggen och välkammade. Han stryker dem över håret med jämna mellanrum. Han tittar på dem för att försäkra sig om att de skrattar. Han har allt sitt fokus på sina barn. All energi går dit. Vid ett tillfälle möttes våra blickar och han ler ett tacksamt leende. Sedan återgår han till att titta på sina barn igen. Klappar deras huvuden medan de ler och fnittrar åt clownernas upptåg.

Jag slås av att jag inte hör barnens skratt. Jag slås av tanken att de kanske har glömt hur man skrattar. Jag slås av att gråten kommer snabbare och lättare än skrattet. Artisterna på scenen arbetar hårt för att möta barnen. Och när de gör det, om och om igen, när barnen får lite tid, ja då skrattar de plötsligt. Jag hör det nu. Och jag ser leenden och skrattande barn när de kan släppa fokus och bara hänga med i det som händer på scenen, i paraden eller i leken efteråt. De frågar när vi kommer tillbaka. De ser ut att ha njutit av att byta gråt mot skratt, slagsmål mot bus, och de har tagit och gett hundratals kramar.

/Jennifer Vidmo, generalsekreterare för Clowner utan Gränser

"This was the best day"

In the late eighties i once took a ferrie from Alexandria in Egypt to Crete. I spent a few weeks walking about on the island. To be on a Greek island in the Mediteranean was like a dream. Beautiful turquois water, friendly people and great food. I always thought I would like to return sometime but never imagined I would do it like on this trip.

Thirty years later three Swedish circus artists and myself flew into Mytilini on the island of Lesbos, just across the water from Turkey. The same mass of water Crossed by so many people fleeing for their safety with the dream of a better life. The same stretch of water that many people had risked and some people had lost their lives crossing. 

We arrived late on a Sunday evening and then took a taxi to our motel Votala. The sea was still warm and beautiful, the food was magic and the people were still lovely.

The next morning I woke early, had a swim, ate a hearty breakfast, put on my work clothes and my make up and then joined my colegues in a van supplied by Save the children for a short drive to a very different Greece.

Moria is a former prison surrounded by multiple fences topped with razor wire and full of gravel concrete and dust. It is also full of tents, tarpoulens, more fences and around 6000 people, many of them children, with hopes a dreams. After passing the security and police at the front gates we walked up a concrete hill lined with small tents with people layng in the shade of their make do homes. On our right there was more razor wire and fences surrounding smal buildings which contained the boys who had made the trip by themselves without any parents.

We continued up to a little fenced off area with some small areas of shade and a container. This was the child friendly space set up by save the children. After many welcomes from all the children and staff we placed the children in the shade and then proceeded to do a show for them in the sun. The area changed to a place of laughter and celebration as we turned into very sweaty circus artists and clowns.

During the next 9 days we did 8 shows and 12 workshops in three different camps in the area.

Day two in Moria camp there was alot of tension as there had been troubles in one of the areas where the boys were kept. We did our show and a workshop in this area two days later. One of the boys was helped out to watch the show. He was bandaged around the waist as he had been stabbed with a bottle by some outsiders who had forced their way into their compound. He was in alot of pain but sat there for the show and the workshop.

One of the save the children staff told us later that this boy had said to him "This was the best day"!

Now our team is back in Sweden and life goes on. Everyone we met in the camps are most likely still there, sleeping on the ground under make do shelters, unsure of what lies ahead of them.

Thanks to Andrea Hilario, Anneli De Wahl, Johanna Abrahamsson, Clowns without Borders Sweden, Save the children and Vi Gör Vad Vi Kan, for making this whole tour possible and helping to spread some Laughter and hope.

Laughter does change lives.

/Dave Braunsthal

Alla barn har rätt till en värdig barndom

Jag reser tillsammans med en grekisk och svensk musiker, en norsk och en svensk clown. Vi är med organisationen Clowner utan Gränser i Greklands flyktingläger.

Jag är bortom ord berörd.

Vi lever just nu i ett Europa som stänger gränserna för syrier och andra människor på flykt. Idag strejkar media, tåg och andra på grund av den ekonomiska krisen här i Grekland. Samtidigt tar de emot ett stort antal människor som flyr för sina liv och öppnar regelbundet fler och nya läger.

Vi är här, clowner och musiker, för att tillsammans med barnen och de vuxna skapa hopp i denna hopplösa situation.

Igår kom vi till ett läger i bergen, en tidigare badplats för turister, nu i ruiner och bebodd av små och stora familjer. Allt var knäpptyst. Människorna här strejkade de också. Vår turnéledare Kajsa och lokala kollega Vicky går runt och försöker hitta någon att prata med, försöker få en klarhet i situationen. Är det för osäkerhet eller kan vi gå in i lägret? Lyckligtvis vänder vi inte om utan väljer det senare alternativet. Vi hittar en tom del i bakre delen av lägret, det är fortfarande helt tyst runt oss. Så dyker plötsligt en grupp barn upp bakom oss. Deras rörelser är spända men ögonen lyser av förväntan. Försiktigt och stilla närmar de sig vår lilla artistgrupp.

Efter en vimsig trudelutt, ett glatt HEJ, en tom papperspåse som fylls med hjälp av fantasi och ett virvlande hjul är barnens oro snart utbytt och de skrattar mot oss med glada, lättade och avslappnade ansikten och kroppar. Vi skulle kunna fortsätta föralltid.

Så hör vi ett muller av skratt från några pappor längre bort som livligt pekar bortåt berget och visar oss på rätt väg för att träffa fler barn.

I nästa läger vi kommer till har barnen länge levt i ovisshet och de alla kämpar för att få vår uppmärksamhet. När de ser oss springer de ner för bergsväggen mellan de vita tälten och vi delar sedan timmar av lek tillsammans. Alla barn har rätt att få vara just barn och det är vad vi försöker hjälpa dom till här och nu.

Tillsammans dansar vi oss fram genom lägret så alla barn som få skratta. Tillsammans med barnen skapar vi en förtrollande värld i ett av de större tälten. Här är ett andrum nu skapat, för bekymmersfria stunder för stora och små. Så är också vårt syfte med att vara här uppfyllt. Vi är volontärer som arbetar för att skapa hopp och fred och ge alla barn en värdig barndom.

Turnén avslutas vid den makedonska gränsen där tiotusentals människor på flykt lever i väntan. I väntan på att gränserna ska öppnas, i väntan på ett liv i trygghet för sig själva och sina barn. Min grekiska kollega frågar mig varför Europa stängt gränserna och lämnat alla här? Jag är fortfarande skyldig henne ett svar.

/Tove Karoiussen