Blogginlägg om Indien

Han vill inte släppa min hand

”Här bor jag!”

Han är kanske 6–7 år gammal, han har stora ögon och ett stort, brett leende. Ända sedan vi klev ur bilen har han hållit mig i handen. Han har pekat, skrattat, kastat imaginära bollar. Hans minns när vi var här förra året. Det gör förresten de allihopa. De har samlats runt Rupesh och ropat ”Popo! Popo!”, de har samlats runt Suzanne och försökt gala som en tupp precis som hon gör, och några av dem känner till och med igen Kim, vår musiker som var med oss här allra första gången för fyra år sedan.

Det är femte gången vi besöker bosättningen, den som ligger mitt emellan en stor järnväg och en ännu större motorväg. Här bor cirka 200 människor sedan ungefär 25 år tillbaka.

Vi har dagen innan nåtts av nyheten att hela bosättningen rivits ner av myndigheterna. Den gör det ibland. Oftast av snälla poliser som beklagar sig för att de måste riva det och bara välter tälten så att de går snabbt att bygga upp igen. Men den här gången har det tydligen varit poliser utifrån som rivit ner allting till grunden. Vi får höra att vi kommer kunna åka till bosättningen ändå. Vi vet inte om vi kommer att kunna genomföra en föreställning eller bara gå runt bland de nerrivna tälten och göra vårt bästa för att leka med de som är mottagliga.

Men när bilarna rullar in ser vi att tälten är resta igen. Och barnen har samlats, vinkar förväntansfullt, är lite blyga först men vågar sig snart fram. Den lilla pojken håller mig i handen när vi går bort mot den jordhög där vi ska bygga upp vår scen. Här och där brinner en eld där någon lagar sin middag. Påsar med familjers samlade ägodelar hänger i träden.

Barnen skyndar sig att sätta sig ner, de äldre manar på de yngre: ”sätt er ner nu så att de kan börja!” Vi blir fulla i skratt när vi tänker på första gången vi kom, då det var så svårt att få dem att samlas och sitta ner så att vi knappt kunde spela. Några mindre barn sitter längre bort, några föräldrar som inte känner igen oss håller sina barn långt borta, de är fortfarande skärrade efter rivningen. Men långsamt vågar de sig fram de också.

Sedan är vår publik med hela föreställningen – de kan redan dansen, de känner igen de delar vi har kvar och vi känner stämningen i publiken när de ser vilken scen som kommer. Och de jublar när vi spelar de scener som är nya för i år.

Pojken håller mig i handen efter föreställningen också. Vill inte släppa fast flera av de större barnen försöker knuffa sig fram. Han drar mig envist bort från gruppen, vill inte att jag ska gå längst järnvägen med dem.

Plötsligt stannar han. Vi har hamnat på en liten terrass av stampat jord. Ett par pinnar håller upp en trasig presenning i plast. Han tittar upp på mig med ögon som lyser i mörkret, och säger:

”Här bor jag!” Han är så otroligt stolt.

När jag senare så milt jag kan frigör mig från hans hand för att sätta mig i bilen, tänker jag att han ju inte är hemlös. Han har ett hem och han älskar det. Utanför bilen står barnen i klunga. ”Next time yes? Next time yes?” ropar de. De vet. Vi kommer tillbaka. Vi är deras vänner. De bor på ett ställe som besöks av clowner.  

/Björn Dahlman

"Hennes öde är ett annat än red light distrikt"

I Mumbai arbetar Clowner utan Gränser för och med barn, framförallt flickor, som växer upp i skuggan av människohandel och på bordeller i världens största red light distrikt. Dessa flickor har sedan de varit bebisar tvingat gömma sig under sin mammas säng i salar som delas av med draperier och är fyllda av människoförakt. Här arbetar vi både med flickor som fortfarande bor med sina mammor på bordellerna, med barn som förlorat sin mamma och bor på barnhem, barn som räddats av modiga organisationer innan de hann tas i anspråk av bordellägaren och barn som är smittade av HIV och därmed inte tillåts leva utanför red light district på grund av det stigma som omger dem.

Alla dessa barn lever i extrem utsatthet och utanförskap.

Därför är våra artisters möten med dessa människor så otroligt viktiga. Varje gång vi kommer tillbaka kan de vi träffat förut återberätta exakt vad som hände förra gången även om det var över ett år sedan. Därför gör vi också allt vi kan för att ge dem så mycket lek och skratt så det ska räcka tills vi kommer tillbaka nästa gång.

I maj i år startade Clowner utan Gränser vår första cirkusskola mitt inne i red light distriktet Kamatipura. Under vår senaste turné var det premiär för den föreställning som 40 flickor kämpat med de senaste månaderna. Något ingen av oss hade förväntat oss när vi drog igång arbetet med att stärka flickorna och ge dem en tro på sig själva, sitt eget värde och kapacitet.

Men nu stod de där framför 350 okända personer och sina mammor och det blev en helt otrolig föreställning. Inte ett öga var torrt. Det var magiskt att se barnen uppträda. Det var magiskt att se mammorna skratta och lysa upp av stolthet över vad deras barn lyckats åstadkomma. Det var magiskt att se tryggheten flickorna visade när de pratade med de två manliga ledarna som lett cirkusskolan och träffat barnen två gånger i veckan det senaste halvåret. Kanske de första männen någonsin som behandlat dem med respekt och vänlighet.

När jag kom till lokalen där föreställningen skulle vara höll de på att förbereda det sista. Vi hälsade och de som jag träffat tidigare kramades jag lite extra med. Jag hade fått i uppdrag att sminka dem inför showen och de var spända och förväntansfulla. Ljus och ljud hade hyrts in. Föreställningen skulle filmas. Allt var på riktigt. Kostym och smink måste vara perfekt. 40 flickor såg mig rakt in i ögonen under de minuter det tog mig att sminka dem och jag gjorde allt jag kunde för att utan ord förmedla hur fina, värdefulla och modiga var och en av dem är.

Jag tror inte jag ens i närheten kan förmedla känslan när dessa flickor, som på riktigt lever i helvetet, kommer ut på scen och ger en föreställning som om de aldrig gjort något annat. Inte en replik missas, inte ett nummer går fel och alla i publiken skrattar på just de rätta ställena. Flickornas blick är klar och deras hållning stolt. Vad de åstadkommit är helt otroligt.

De har vuxit upp i en värld där de inte är värda någonting alls som människor, endast möjligen som en vara som kan säljas. När Clowner utan Gränser var här första gången ville många av dem inte se oss i ögonen. Men efter mycket arbete så står de nu här, på en scen och uppträder för flera hundra personer. Talar om för oss att de är viktiga, starka och självklara. En av dem har både sin mamma och mormor i publiken, de berättar för oss efteråt att när de såg sin dotter och dotterdotter på scen förstod att hon har en chans att ta sig härifrån. Att hennes öde är ett annat än red light distrikt.

Vårt arbete i Kamatipura förändrar liv. Vi vill självklart fortsätta arbeta med de här flickorna. Se så långt de tagit sig på så kort tid. Näste år kanske det är dom som leder barngrupper med nya flickor?

Hjälp oss fortsätta hjälpa. Skänk en gåva och stöd vårt arbete för barnen i red light district.
Swisha till 90 00 209.

/Jennifer Vidmo, generalsekreterare för Clowner utan Gränser

Jag ser bara barn som skrattar

" ’Vad är det vi får vara med om?’ säger Suzanne Reuter ofta när vi står och sminkar av oss. Jag sitter på flygplatsen på väg hem och ställer mig själv samma fråga. Hur ska man egentligen beskriva det vi har fått vara med om?Intrycken är så många, så starka. Bearbetningsprocessen har redan börjat.

Tre nätter i rad har jag drömt om skrattande barn, timslånga bilfärder genom galen trafik där alla verkar köra åt alla håll samtidigt (”In Sweden you drive on the right side, in England on the left side, in India it´s optional” säger Rupesh), om fler skrattande barn som vill prata, dansa, röra vid oss efter föreställningarna. Jag har drömt om blixtsnabba klädombyten och påsminkningar och föreställningar som startar innan man ens fattat var man är, om arrangörer som springer huller om buller och skriker, om någon som kommer in med ett stort leende och säger ”de har aldrig sett en föreställningar i hela sitt liv”, om urlastning ur bilen i monsunregn, om promenader genom lervällning i slumområden som ligger decimeter från järnvägsspår. Om ännu fler skrattande barn.

Och om alla möten. Så många fantastiska människor har vi fått träffa. Så många vardagshjältar som ägnar hela sina liv åt att hjälpa barn som på olika sätt har det svårt, utan att någonsin få en enda rupee för det. ”Bara jag har mina basbehov, mat och tak över huvudet, så är jag beredd att ge allt för de här barnen” sa en kvinna som driver en skola med 1600 barn i ett slumområde i Mumbai. Vi satt i hennes pytelilla rum där hon bodde, i samma område som skolan. Jag minns att jag mådde illa av stanken från sophögarna utanför. ”Vad gör du om du inte har det då?” frågade vi. Hon tänkte en stund, och svarade ”då sänker jag mina basbehov.”

Människor som utstrålar så mycket kraft, mod, kärlek, hopp och förtröstan. Som varje dag måste leva i brottningsmatch med alla de där frågorna som jag är alldeles utmattad efter att ha konfronterats med i 18 dagar. En kvinna som driver ett hem för barn till prostituerade i Mumbai berättade med samlat lugn om alla de ofattbart våldsamma övergrepp som de prostituerade utstår varje dag, år ut och år in, och som deras barn får bevittna. Jag var fascinerad över det lugn, den benhårda tro hon utstrålade på att hon i allt detta ändå kunde göra gott. Men när hon berättade hur hon måste muta polisen för att få ta hand om någon hon hittar medvetslös och döende på gatan brann det till för en kort sekund i hennes ögon. Det brann till så häftigt att jag ryggade bakåt.

Och alla de barn som vi har mött. Hundratals, tusentals, tiotusentals under de tre åren vi har drivit projektet i Indien. Som tittar på oss med så mycket nyfikenhet, så mycket förväntan. Det jag älskar mest med clowning är att jag får se publiken i ögonen.

Jag kan bli skrämd av all den där förväntansfullheten. Innan jag går in på scenen är jag ofta rädd. Speciellt svårt är det innan de spelningar när vi har fått berättat för oss om barnens verklighet. Hur de lever under motorvägar, på soptippar, inlåste i små små rum på bordeller där de måste gömma sig under sängen när mamma har kunder. Jag vill ju så gärna ge dem precis allt som jag kan. Tänk om jag inte klarar det just idag.

Allra svårast i år var det innan föreställningen på barnfängelset. Efter vår spelning där förra året fick jag höra att några av barnen vi spelat för hade begått mord. Inte för att jag håller barnet skyldigt. Ett barn är ett barn är ett barn är ett barn. Och kan aldrig klandras för den ofattbara verklighet som förr eller senare måste resultera i ofattbara handlingar. Men för att barn som mördar andra barn är det mest obegripliga, det mest fruktansvärda jag kan tänka mig. Det som alltid gör allra ondast inuti när jag läser om det i tidningen. Det som är som en avgrund som jag aldrig kan få syn på botten i.

Vad kommer hända med mig när jag gör entré? Det jag älskar mest med clowning är att jag får möta deras blickar. Det jag avskyr mest med clowning är att jag måste möta deras blickar. Vad kommer att hända när jag ser dem? Kommer jag att klara det? Kommer jag att fuska, att titta lite ovanför dem, liksom igenom dem istället för in i dem?

Men sen börjar föreställningen. Som vi får uppleva tillsammans med alla de där barnen som kan skratta sådär innerligt, hjärtligt, ohämmat. Och i en liten tidsrymd finns bara vi och de. Det är bara den där världen vi bygger tillsammans som är på riktigt.

Efter föreställningarna har jag ofta svårt att komma ihåg vad som har hänt. Jag har varit någon annanstans. Som fragment kommer minnesbilder från föreställningen tillbaka till mig.

Vi har dansat färdigt dansen, först själva och sedan tillsammans med alla barnen. De andra clownerna tar mina händer och vi ska buga, och det är som att den där beröringen av händerna är mitt cue. Nu är det dags att återvända till den där vanliga verkligheten.

Och jag står där, och jag tittar ut över alla barnen. Tiotals, hundratals, vid ett par tillfällen över tusen. Jag tittar på dem och kommer ihåg vad jag tänkte innan jag gick in på scenen. Att det är hemlösa barn, sjuka barn, barn som bor på bordeller, barn som sitter i fängelse för mord.

Men jag ser det inte. Jag ser inga fattiga, jag ser inga cancersjuka, jag ser inga föräldralösa, hemlösa, inga som lever inlåsta på bordeller. Jag ser inga tjuvar och jag ser inga mördare. 

Jag ser bara barn som skrattar. Det är väl därför jag drömmer som jag gör.

/Björn Dahlman, Indien juni 2015