Blogginlägg om Kambodja

I skuggan av monsterhotellet

Vår turné i Kambodja är tillända. De sista föreställningarna gjorde vi för Chamfolket och River Kids, som bor på varsin sida om det jättestora hotellet vid Mekongfloden. Glädjen vi mött genom dessa barn och deras familjer är fantastisk. Ibland upplever jag den nästan som obeskrivlig att förklara när jag ska berätta för dig som inte haft lyckan att få följa med på en clownföreställning.

Men låt mig försöka. Först vill jag berätta för dig om de historier vi har fått höra under våra två dagar på besök hos Chamfolket och River Kids i Phnom Penh. De träffar oss direkt i hjärtat. Vi lyssnar på historierna och memorerar det vi hört. Sedan är det vår uppgift och vårt ansvar att flytta fokus. Fokus till det positiva. Att koncentrera oss på glädjen och lyckan vi finner genom leken i våra möten med barnen och de vuxna.

Chamfolket lever sina liv på små båtar som också är deras levebröd. Floden är deras hem. Här tvättar de sig, fiskar och dricker vatten. Kvinnorna föder sina barn på båtarna och tvättar efteråt både sig själva och den nyfödde i floden. Både barn och vuxna får parasiter och andra sjukdomar från vattnet och flera av båtarna är i så uselt skick att de måste stå på grund på flodens botten. Trots det så sjönk två båtar en vecka innan vi kom hit. Den ena av dem klockan två på natten med fyra barn ombord. Alla barnen tog sig själva i land utom en bebis som sovit i sin hängmatta. Som tur är simmade en man ut och fiskade upp bebisen med hängmattan, likt ett fiskenät.

Det stora hotellet som ligger här vill nu utöka och då självklart genom att använda den strandremsa som Chamfolket hittills fått hyra. De skickar ut människorna på floden igen med sina sjunkande båtar.

River Kids bor med sina familjer på hotellets andra sida. De hyr små jordplättar, lika stora som en parkeringsficka, för 30 dollar i månaden. Plåttak får de skaffa själva. Likaså hängmattan. Åtta kvadratmeter grus eller betong, utan någonting på, inklämt mellan en mur eller husvägg. Det blir dock billigare om de bygger en våning till på kojan och en till familj flyttar in ovanpå. Då får de betala 25 dollar per familj. Totalt 50 dollar i månaden för en parkeringsficka.

Intrycken från vår resa är många och lämnar oss med ett beroende. Vi vill ha mer. Bara en show till. Vi måste resa tillbaka. Vi behöver träffa dess barn igen. Vi måste höra slutet på historien.

Konsekvent under mina expeditioner med Clowner utan Gränser har jag alltid efter showens slut sett hur barnen själva leker clowner och härmar oss och vad de nyss sett oss göra. Minnet, leken och skratten lever kvar hos barnen långt efter att vi rest hem.

/Karl H Granberg, december 2015

Den lilla tjejen har bestämt sig - hon ska också bli clown nu

På ön Kohrong har allt förändrats snabbt. När brittiska Eliza först kom hit 2010 fanns det 4 “inns” för turister att bo på. Kambodjanerna bodde i skjul och fiskade om dagarna. Elektricitet, skola eller sjukvård fanns inte. Eliza och hennes tre vänner visste vad som var på väg. Det varma klimatet, de paradislika stränderna och det vänliga folket kommer att locka hit turister i tusental på precis samma sätt som Thailand har. För att direkt verka för att lokalinvånarnas bästa startade de fyra unga kvinnorna ”Friends of Kohrong” – Clowner utan Gränsers kontakt på denna ö.

I deras kontor, precis vid hamnen, finns nu öns första läkarmottagning och apotek. I skolan – som vi bytte om i - lär de, tillsammans med över 100 volontärer som passerat, ut vikten av tandhygien, matematik och framförallt engelska. Att öborna lärde sig engelska och annat matnyttigt om turism har bidragit till att hälften av öns nu 100 hotel och ännu fler resauranger ägs och drivs av kambodjaner.

Det kändes väldigt viktigt att åka ut till ön, flämta och svettas i 30-gradig fuktig värme för att leverera en skrattfyld föreställning till barnen. Att stötta Friends of Kohrong i deras gräsrotsrörelse där vita resenärer väljer att lägga sin tid och energi på att lära känna befolkningen, dess språk samt hjälpa dem. Publiken – öns barn, några föräldrar, några byggarbetare och några Friends of Kohrongare - skrattade från början till slut. Efter föreställningen sprang alla barnen fram till oss fulla av skratt, energi och lust att göra clowncirkus. En volontärarbetare översätter att både den lilla tjejen hon bär på och hennes kollega – Eliza kulturansvarig hos Friends of Kohrong - har bestämt sig för att de ska bli clowner nu. Några barn hittar på att ta röd färg från våra näsor och måla sina näsor röda med den.

/Sofia Larsson, Kambodja december 2015

Som clown är jag den lyckligaste personen i rummet

Clowner utan Gränser Sverige besökte Kambodja för första gången i november 2014. Nu är vi äntligen tillbaka igen.

Efter en lång resa anlände vi till skolan där vi skulle göra vår första föreställning. Den ligger en bit in i landet, solen är riktigt varm. Jag svettas redan innan showen har startat. Det gör det lite svårare att få på mig min clownsminkning och jag vet att mitt smink förmodligen kommer försvinna under föreställningen. Det kommer rinna ner för mitt ansikte och göra mig blind på scen. Våra värdar har dock redan förutsett detta och har ställt fram iskallt vatten till oss. Mycket av varan också och vi är så glada och tacksamma över att de förberett allt så väl för oss clowner.

Vi kan märka att barnen redan ser väldigt mycket fram emot showen, så vi skyndar oss på med smink och kosymer. Där har vi artister och barnen något gemensamt - vi är precis lika exalterade över att det snart är dags! Publiken vet inte vad som kommer att hända på scenen om några minuter, och det vet inte clownerna heller...

Allt vi vet är vad vi övat på inför den här föreställningen, men alla shower är så olika från en dag till en annan och vi vet av erfarenhet att vad som helst kan hända under en clownshow. Vi lyckas dock den här gången genomföra föreställningen utan några missöden och barnen älskar oss. Och vi älskar barnen.

Vårt mål med våra föreställningar runt om i världen är alltid att få barn och deras familjer att le, skratta och skrika av glädje. Och vad som alltid gör mig till den lyckligaste personen i rummet är att få vara clownen som ger dem just det.

/Karl H Granberg, Kambodja december 2015