Blogginlägg om Lesbos

När ens liv plötsligt är borta dyker där upp en clown

Ena dagen går dina barn i skolan och du själv är på jobbet. Nästa dag kommer något vi kallar krig. Kriget tvingar er att fly för era liv, för dina barns liv. Månader går, till och med år. Hela livet går ut på att överleva, bara en dag till.

Det går inte ens att försöka sätta sig in i vad detta trauma innebär för en människa.

Under mina år som Generalsekreterare för Clowner utan Gränser har jag träffat många barn och vuxna som tvingats lämna sina liv bakom sig för att söka sin tillflykt till stora, opersonliga och ofta farliga flyktingläger. Nu senast var det i Grekland. På kajen i hamnen på ön Lesbos mötte jag familjer, hela och splittrade, på deras väg mot tryggheten. De berättade för mig om flera månaders vandring för att tillslut ta sig över Medelhavet i de överfulla gummibåtarna till Europa. Familjer som gått och gått med sina små barn, tonåringar som tagit sig alldeles själv fram och lämnat föräldrar och syskon hemma, föräldrar som på vägen förlorat ett barn och ensamma pappor som hoppas få återförenas med sina familjer i framtiden.

Det gemensamma för alla dessa människor på flykt i värden och alla oss som slipper fly för våra liv är att vi alla vill leva. Vi vill ge trygghet, kärlek och omvårdnad till våra nära och kära. Vi vill sova gott om natten. Vi vill nå våra drömmar.

Vi är många som arbetar för att hjälpa människor på flykt att överleva. Vi är många som vill att krigen i världen ska ta slut och att alla barn ska få växa upp i fred och trygghet. Men tills vi når dit, tills vi får stopp på krigen måste vi fortsätta kämpa, kämpa på alla sätt vi kan. Och för att människor ska fortsätta orka kämpa tror jag verkligen att det är absolut livsavgörande att barn och vuxna får anledning att skratta. Att de även under sina allra svåraste dagar, månader eller år i livet faktiskt får känna skrattets kraft bubbla upp ur magen. Jag är övertygad om att ett riktigt gapskratt, en lek som inte har ett slut och drömmar som får ny energi kan bära en människa under en mycket lång tid. Ett varmt minne som håller ett litet barn, en tonåring, en mamma eller pappa hårt i handen under långa somnlösa nätter och ger hopp om framtiden.

/Jennifer Vidmo, Generalsekreterare Clowner utan Gränser

Mänskliga möten i en omänsklig tillvaro

Ibland är den viktigaste föreställningen den som bara har ett enda barn i publiken. Ett litet barn som för två dagar sedan förlorade sin lillasyster under flykten från kriget, över ett farligt hav på väg mot tryggheten. Ett barn som tillsammans med sin mamma och pappa ska leva vidare efter att ha sett familjens minsta försvinna i havet. 

En kvinna från UNHCR kom och frågade om inte clownerna kunde leka lite med flickan medan vi ändå väntade på att regnet skulle sluta hälla ner. Det blev en föreställning med magi och bus, en vild jakt genom hotellobbyn och som avslutades på familjens hotellrum där mamman fick se alla tricks igen, av både clownerna och sin dotter.

Vi är på Lesvos, en liten ö i ett fattigt Grekland. Nära gränsen till Turkiet. En ö med en befolkning som på bara några veckor har sett över 25 000 människor passera från krig, på väg mot ett Europa som kanske inte vill ta emot dem. Det finns inte en plats här som inte har människor som väntar på att bli registrerade eller att få ta sig vidare mot fastlandet. Överallt sitter de och väntar. Och väntar.

Idag har clownerna spelat föreställning i ett läger för syrier där föräldrar och barn stod i solen och skrattade och lurade clownerna att leta efter varandra på helt fel platser, skrek av skräckblandad förtjusning då den elaka illern attackerade både clownerna och publiken och förundrats över magitricks. När föreställningen var slut och vi gick över vägen till UNHCRs registrering för alla på flykt var det många barn som följde med och såg föreställningen igen, med samma entusiasm och förtjusning.

På ett mindre läger, för ensamma barn, skadade barn och föräldrar som väntar på att deras barns ska hittas och räddas från Medelhavets djup blev föreställningen en galen interaktion med barnen som under inga omständigheter tänkte låta clownerna göra en föreställning utan att även de fick prova alla tricks och bus. Det blev en härlig improvisation som blandades av intränade nummer och interaktion med de nyfikna barnen. När sedan clownen Desse lyfte alla barnen en och en högt över sitt huvud var det underbart att se hur de skrattade och njöt av att se sina mammor och pappor se dem lyftas upp så högt, så högt. När det var dags att säga Bye Bye var svaret No Bye Bye. Och leken fortsatte mot utgången. När det stod klart att de roliga clownerna faktiskt skulle åka bjöds det på motvilliga med väldigt kärleksfulla kramar.

I vartenda möte med barn och vuxna idag har vi sett hur viktigt det är att få en paus i en omänsklig, onaturligt, stressfull och traumatiskt tillvaro. Jag är säker på att när barnen somnade ikväll så hade de med sig ett nytt minne, ett minne av hur det känns att skratta och busa. Ett minne som inte alls tar bort alla andra minnen som barnen bär på, men som kanske kan jämna ut det jobbiga lite grann. En representant från UNHCR sa i morse: Tack och lov att ni är här! Just nu finns inget vi göra för dessa människor. De behöver hopp och det är vad vi måste ge dem!

När vi kom tillbaka till hotellet och satte oss i lobbyn kom flickan från dagens första föreställning fram och gav till clownerna ett litet hjärta i papper som hon hade gjort. Och jag hoppas av hela mitt hjärta att familjen får hjälp att starta sitt nya liv i Europa och att de trolleritricks hon lärt sig idag kan hjälpa henne att överleva och finnas som en liten tröst när allt känns som allra jobbigast. Ibland kan den viktigaste föreställningen vara den som spelas för ett enda barn. 

/Jennifer Vidmo, generalsekreterare, Grekland sep, 2015

"Det som behövs allra mest på öarna kring Medelhavet är hopp"

De senaste dagarna har visat både det mänskligaste av mänskliga och det mest inhumana av vår tid. Det enorma stöd som visas människor på flykt just nu är gripande. Men att människor tvingas fly, på vilket sätt de tvingas söka trygghet och att det inte finns hopp om ett slut i närtid, gör att jag nästan går sönder.

Vårt arbete går ut på att nå de barn som behöver det allra mest. Vi arbetar i krigs- och krisdrabbade områden runt om i hela världen. Det är aldrig lätt. Jag minns hur jag nästan fick panik under sommaren 2012 av att se hur människor flydde från kriget i Syrien och vi inte kunde hitta finansiering till att vara på plats. Så kom en gåva. 100 000 kr! Det räckte till våra två första expeditioner till norra Jordanien och våra första möten med barnen från kriget i Syrien. Sedan dess har det blivit många fler, både i Jordanien, Libanon och Kurdistan.  Vi har fått höra att varje besök vi gör är direkt avgörande för flera barn, vi har fått veta att clownerna har lärt barnen att leka igen, och mammor och barn har skrattat tillsammans för första gången på månader, ibland år. 

Idag fick jag höra att en av de saker som behövs allra mest på öarna kring Medelhavet just nu är hopp. Om en vecka åker ett team av våra artister till Lesbos i Grekland. Det är självklart att många behöver vård, alla behöver mat och filtar. Men vår lokala partner på plats vill att vi kommer så fort som möjligt för det krävs skratt, det krävs lek och bus om människorna som tagit sig hela vägen över havet till Lesbos ska orka lite till. Vi vet ännu inte var vi kommer att spela föreställningarna, det kan bli i hamnen, i en park eller hemma hos någon som har tagit emot barn i sitt hem. Men vad vi vet är det just nu finns 5000 människor som alla förtjänar all vår kärlek, de förtjänar att leva och de förtjänar att få känna ett bubblande skratt igen.

/Jennifer Vidmo, Generalsekreterare Clowner utan Gränser