Blogginlägg om På flykt

En turné för att skapa bubblor av skratt

Nu är vi i Kramatorsk. Idag ska vi spela två spelningar på samma plats, en fast scen i en gammal nöjespark från sovjettiden. Däremellan ska vi hålla i en workshop för cirkusintresserade barn och unga. Det är en speciell känsla här. Nöjesparken är fin. Klassisk. Likaså scenen. Vad som dock är svårt, trots scenens upphöjning på 1 meter, är att skapa sittplatser för den väntade 150-200 barnen. Vill vill ju att de ska se bra. Bänkar bärs fram, liggunderlag läggs framför. Allt verkar lösa sig.

Spelningen blir så fin. Många väldigt små barn så stämningen är lite annorlunda mot tidigare föreställningar. (Ballonger som UNICIEF delar ut går sönder och barn börjar gråta... Vilken tur då att clownerna finns på plats och kan få dem glada igen! Vi ber UNICIEF dela ut ballongerna efter showen för säkerhets skull.) 

Efter dagens första föreställning väntar vi nu på 25-30 sportakrobater i åldern 8-16. När det väl är dags formligen väller det dock in barn. Vi räknar och räknar och får dem till slut till 70 personer! Flertalet tjejer, många i sin gymnastikdräkt. Vi får improvisera lite med den överraskande stora gruppen och kör igång! Delar efter en stund in dem i två grupper: parakro respektive jonglering, som vi sedan växlar. Parakron fungerar tydligen bra, men eftersom vi bara har 30 bollar så kan vi i vår grupp inte ens dela ut en boll vardera. Vi improviserar lekar där man kan ha en boll på två, samt kollektiva övningar där hela gruppen samsas om några enstaka bollar.

Sedan tillbaka till tivolit och dagens andra föreställning. Trötta och vimsiga bestämmer vi oss ändå för att äntligen ta med kägelpassnings-numret vi förberett, men hittills avvaktat med. Det får bli final, med barn från publiken på scen och så. Folk börjar komma och trenden från workshopen håller i sig: istället för de 300 utlovade kommer 500, kanske 600 barn! Vi kämpar med att få fram de minsta till sittplatserna på marken längst fram så att de ska kunna se ordentligt, och så kör vi igång. Fantastisk föreställning! När vi jagar varandra och Jesper trummar igång en hetsig rytm skriker alla barn av förtjusning. Vi springer ut i publiken, trots att vi egentligen inte får plats där. En fin blandning av jättesmå barn och inte så små barn. De minsta skrattar åt våra fånigaste inslag och resten tittar förhäxat på våra mer avancerade tircks. Pall-numret går äntligen som jag tänkt det, med publik-kontakt och timing. 

Vår resa genom Ukraina gick över 10 dagar, den första respektive sista resdagen borträknad. På denna tid spelade vi 15 föreställningar, för uppskattningsvis 3250 personer, de allra flesta barn. För barn som är på flykt inom landet, barn boende på barnhem, på sjukhus, för barn vars föräldrar har missbruksproblem och många fler. Vi genomförde 6 så kallade workshops, och 3 masterclasses (de förstnämnda för barn, de senare för vuxna). Vi etablerade flera kontakter med lokala organisationer och även om detta vara det första besöket i landet för svenska Clowner utan gränser så var det knappast det sista.

/Ulf Wahlström, Ukraina 2015

"Det som behövs allra mest på öarna kring Medelhavet är hopp"

De senaste dagarna har visat både det mänskligaste av mänskliga och det mest inhumana av vår tid. Det enorma stöd som visas människor på flykt just nu är gripande. Men att människor tvingas fly, på vilket sätt de tvingas söka trygghet och att det inte finns hopp om ett slut i närtid, gör att jag nästan går sönder.

Vårt arbete går ut på att nå de barn som behöver det allra mest. Vi arbetar i krigs- och krisdrabbade områden runt om i hela världen. Det är aldrig lätt. Jag minns hur jag nästan fick panik under sommaren 2012 av att se hur människor flydde från kriget i Syrien och vi inte kunde hitta finansiering till att vara på plats. Så kom en gåva. 100 000 kr! Det räckte till våra två första expeditioner till norra Jordanien och våra första möten med barnen från kriget i Syrien. Sedan dess har det blivit många fler, både i Jordanien, Libanon och Kurdistan.  Vi har fått höra att varje besök vi gör är direkt avgörande för flera barn, vi har fått veta att clownerna har lärt barnen att leka igen, och mammor och barn har skrattat tillsammans för första gången på månader, ibland år. 

Idag fick jag höra att en av de saker som behövs allra mest på öarna kring Medelhavet just nu är hopp. Om en vecka åker ett team av våra artister till Lesbos i Grekland. Det är självklart att många behöver vård, alla behöver mat och filtar. Men vår lokala partner på plats vill att vi kommer så fort som möjligt för det krävs skratt, det krävs lek och bus om människorna som tagit sig hela vägen över havet till Lesbos ska orka lite till. Vi vet ännu inte var vi kommer att spela föreställningarna, det kan bli i hamnen, i en park eller hemma hos någon som har tagit emot barn i sitt hem. Men vad vi vet är det just nu finns 5000 människor som alla förtjänar all vår kärlek, de förtjänar att leva och de förtjänar att få känna ett bubblande skratt igen.

/Jennifer Vidmo, Generalsekreterare Clowner utan Gränser

Behovet av stöd i Sydsudan är enormt

När vi förklarar "bananleken" får vi skeptiska blickar och konfunderade miner tillbaka men när leken väl sätter igång springer grundskolelärarna skrattskrikandes runt i bambuhuset, skuttande över bänkarna, stormförtjusta. Jagade av bananflugor förvandlas de alla till bananer och måste rädda varandra genom att skala bananerna. De har superkul. Det är otroligt fint att kunna dela lekar och skratt med de här lärarna som fortsätter att kämpa på trots den rådande situationen.

Under vår resa till Sydsudan har vi hunnit utbilda 20 lärare, 32 vårdnadshavare och 200 barn och ungdomar i cirkus, lek och skratt. Vi har också nått över 750 barn med vår föreställning.

Nu har vi sagt hejdå, och det är med blandade känslor vi lämnar lägret för den här gången. För den som är på flykti Sydsudan är framtiden oviss och trots enastående insatser på plats är behovet av stöd fortfarande enormt. Vi längtar tills vi är tillbaka igen. 

/Olivia Hultman, Sydsudan augusti 2015