Blogginlägg om Rohingya

Genom bakfönstret kunde vi se hennes klänning och leende lysa starkt

Gul. Färgen som för mig blivit symbolen för den här turnén i Burma. Gul som den stekande solen. Gul som alla guldgula Buddhastatyer vi sett. Gul som den gemensamma färgdetaljen vi använde i våra clownkostymer. Gul som den sprudlande energin och glädjen som så många barn lyste med. Gul som de fina klänningarna som tre flickor i tre olika läger hade klätt upp sig i.

En utav dessa flickor var omkring nio år. Hon bar en vacker gul klänning med paljetter som glänste i solen. Hela hon glänste. Kanske hade hon klätt upp sig lite extra idag för att hon skulle se en föreställning.

Efter massor av skratt och lek satte vi oss i bilen för att åka mot nästa läger och hon och flera andra barn gick bredvid och vinkade medan vi rullade framåt. Allt efter att vi ökade farten sprang barnen efter och försökte hålla takten. En efter en saktade de till slut ner och till sist sprang bara flickan i den gula klänningen kvar efter oss. Med ett stort leende på läpparna sprang hon med all sin kraft och den gula klänningen fladdrade häftigt mot den beiga omgivningen. Hettan, det ojämna underlaget och tofflorna verkade inte vara något hinder för henne. Kämparglöden var på topp! Vi vinkade hejdå så länge vi bara kunde och genom bakfönstret kunde vi fortfarande se hennes klänning och leende lysa starkt.

//Anna Aro, artist för Clowner utan Gränser, nyligen hemkommen från turné i Burma.

"The only thing I could really promise her was that I hope I come back very soon"

It was my first trip to Bangladesh with Clowns Without Borders Sweden. I was a little nervous, curious, excited and happy to go there with three other artists that I had never met before. But I had a gut feeling that this trip was going to be special and that in the end of the tour I would have three new friends and that I would feel much richer than I did before the tour.

I remember the day when I got the call that I would be going to Bangladesh. Before leaving I wanted more information about the crisis and read more about the Rohingya people and everything that has happened to them. It was difficult and heart breaking to realize how the past years for these people have been. I remember a first phone call with my tour leader Jonas telling me: ‘All of the people we are going to meet have seen their families murdered or raped in front of their eyes. Every single person at the camps have seen something that nobody should have ever seen. They are traumatized.’

With this background I arrived in Bangladesh the 20th of November 2018 and I will never forget my first day at the camp. Waking up at 6.30, fast breakfast and then heading to the camps. 2 hours of driving in a very bumpy and uncomfortable ride but made it all safe through crazy traffic of Bangladesh and saw the camps. It seemed like endless city with thousands of shelters. Lots of people walking around, kids running around. I felt overwhelmed: where to even start, how can I give enough to these people? You want to give at least something to everybody because you know what they have gone through is not human in any ways. You want to give a little bit of your time to every face you see, a hand shake to every single adult and child that you pass by. But that’s not possible so you have to start somewhere and hope that it will be enough. It was an emotional day full of tears, sadness, laughter and happy meetings. The day felt like a week to me.  When we walked through the camps the children ran out from the shelter screaming: ‘Hello-how-are-yoooouuu-thank-yooooou-welcome-byebyeeee!’. The most remarkable moment for me was to realize how much love these people were willing to give to us, to some weird looking strangers who they have never seen before and had no idea of our intension. And yet, they came to say hello, welcoming us to their new home with nothing but love, joy and curiosity.

I became friends with a little girl from the camp. I met her when we were walking from the car to the child friendly spaces. She came out from one of the shelters and wanted to know my name. The next day she was there again, waiting to see me again. This time she walked with me all the way through the camp. A week alter we returned to this same camp and I got the meet her again. After our performance she stayed with us for some time and I had beautiful conversations with her, of course without a common language but it was not necessary to have words to be able to talk. There were many other children also who wanted to do some acrobatics that they had seen in the show. I asked my little friend if she also wanted to but she refused, she was shy. I saw her again next day from that. She came running towards me and told me how she would now want to do some acrobatics. Before leaving the camp for the last time she asked me when I am coming back. The only thing I could really promise her was that I hope I come back very soon.

Since day one I realized that I am in the right place. This is what I am supposed to do and what I want to continue doing. If these people, after everything they have experienced, are so open minded towards us, I want to give that back. I want to give my love and my time. I want to come back to meet these people again, hear more of their stories, see the babies that our students were expecting, hear how the labor went and hear the new words the children have learned in English. I want to show them that to me they are worth of everything, they are worth coming back for.

/With love and laughter, Inka

"Det kommer pratas länge om denna dag"

Först åkte vi flyg till andra sidan jorden sen inrikesflyg sen motorbåt sen mer motorbåt sen bil sen träbåt sen gick vi och så hamnade vi en gullig muslimsk by som aldrig sett något i närheten av detta spektakel vi bjöd upp till. Hela byn samlades och jag tror det kommer pratas länge om denna dag.

Omtumlande erfarenheter. En kväll var vi i Mrauk Oo (japp värt att googla) som bjöd på nyss utgrävda tempel från 1300-1500-talet, utan turistfällor och coca cola-kiosker. Det skulle kunna vara min rapport härifrån. Tyvärr är det här vi sett konflikten och översvämningarna som allra närmst. Gårdagens sista spelning i ett flyktingläger fick ett abrubt slut. Extremistiska Kvinnoföreningen hade fått nys om att vi var där och gillade det inte. Vi hamnade utanför kommunhuset i väntan på att förhandlingarna om vad som skulle ske härnäst skulle avgöras. En snäll polis kom tillslut och vi fick lämna byn. Det som dessa kvinnor motsatte sig var att vi spelt vår show, enkom för att sprida glädje, i ett läger där 1600 personer av 2700 är barn, på en cirka en km2 yta som de inte får lämna sedan tre år  tillbaka. 

Biståndsorganisationens nationella personal som arrangerat spelningen har endast tillträde till detta läger nio timmar/vecka och är den enda organisationen som jobbar där. Det ska tilläggas att vi även spelade två shower för bybarnen som inte tillhör den utsatta minoriteten Rohingya. Nåväl, med frustration över situationen men med vår tidigare publiks skallande rop "happy day, happy day" ekandes i öronen fick vi tillslut ta oss med båt till Mrauk Oo. Där har vi idag spelat i en "vanlig" skola i en by hårt drabbad av översvämningarna samt i en muslimsk by som klarat sig från att bli nedbränd av extremister. Som lindansare balanserade vi mellan uppstockade stenar och stockar för att undvika att falla ner i den halvmeterdjupa leran som täckte vägen dit. Hur det gick får ni kanske se på film någon dag. En fantastisk spelning som åtföljdes av en geggig parad ut ur byn med klasar av spralliga lekande barn. Tills den osynliga gränsen nåddes. Där byn tar slut tar också rörelsefriheten slut. Dessa barn får inte gå längre. De får inte gå i skolan som ligger på andra sidan vägen. Varför? De är av fel ras enligt folket här. 

Jag skulle så gärna vilja att de kunde se vad jag ser. Att dessa människor beter sig likadant, de skrattar, förvånas, förundras, viskar, pekar och applåderar på samma sätt här som där, som du och jag. Jag spyr på nationalismen och rasismen i världen. Men så går det några minuter och då har något nytt intryck slagit rot i mig. En människorättskämpa dyker upp, en tropisk regnstorm och översvämmade vägar, ett 1000-årigt tempel med en munk som ger mig en komplimang för min frisyr, ett vandrarhem med träbritsar utan madrass eller el etc, etc.. Varje dygn här är som ett halvårsintryck hemma. 

På natten ligger jag och lyssnar på det konstanta regnet utanför fönstret. Under vår turné i Burma och Rakhine-state besöker vi flyktingläger för Rohingyas men även de byar som drabbats värst häromkring av översvämningar. Vattnet bryr sig inte om etnisk eller religiös tillhörighet. Vattnet är hänsynslöst. Men vattnet har även skapat en liten, liten gnista av samförstånd mellan människorna här. Alla drabbas. Alla vars hus blir vattenfyllda måste flå. Vattnet diskriminerar inte.

/Camilla Rud, Burma 2015.