Blogginlägg om Rwanda

A deflated balloon can be someones trophy

On the first of May around midday I landed at Kigali airport, Rwanda, in the heart of Africa. There I for the first time met Karin, Elsa and Axel, three circus performers from Sweden. We jumped in a taxi and drove four hours through lush mountains to a town called Gisenyi. There we were to meet the partners we would be working with while in Rwanda, the amazing Gisenyi Acrobats. All of them were affected by the horrific genocide in 1994 where almost one million people were brutally killed. The founders of their group grew up on the streets and did acrobatics as a way to survive and deal with the trauma. Clowns without Borders Sweden has been working with them for almost eight years, supporting them in building a sustainable organization and funding programs where they train street children in Gisenyi and its neighboring city Goma in Democratic Republic of Congo.

We had two days with eight of the Gisenyi acrobats to create a show together that we would then perform on their annual tour in refugee camps around Rwanda. The camps are managed by UNHCR, our second partner in this project. Many were built after the genocide to host the many IDPS (internally displaced people), but throughout the years they have been filled with people from other countries as well, as a consequence of the war in DRC and Burundi. Many of the camps are huge, hosting 20-55,000 people.

Before sunrise on the third day all twelve performers together with our two drivers packed the show and ourselves into two four wheel drives and headed off. Over the next eight days we travelled 1850 kilometers on some of the best and the worst roads I've ever been on. Bumped and shaken as we arrived at each camp, the place would come alive. We would drive to where we were going to do the show surrounded by children running beside us smiling and waving.

Abuba, the head of the acrobats would check the crowd control was sufficient and then we would all get out of the cars, get our props and make our way through the sea of expectation to our stage. This could be an old cement basketball pitch, a dusty football field, or any area big and flat enough to perform where as many people could see as possible. After some pre-show antics when everyone was ready, the show would begin. The following 45 minutes was another world full of laughter, tumbling acrobats, juggling, music, magic, pyramids and a lot of playfulness and silliness. Sometimes we would have to temporarily stop to reclaim our stage which was shrinking but then when things were under control, the show would continue. The crowds especially loved the three person high with Karin standing on Elsa’s' shoulders and then Eric, one of the Rwandan acrobats, standing on Karin’s shoulders.

After the show, we would quickly pack our things and make our way back to the cars surrounded by smiling children all wanting to shake your hand, high five or just have eye contact and be acknowledged. Once back in the cars sweaty and exhausted we would be escorted by happy waving people all the way out. Leaving one camp I could see a young boy racing down the hill from where we did the show, towards our car. As we were leaving he jumped up onto a mound, grinning from ear to ear, waving something in the air with sheer delight. It was long, deflated, yellow balloon, which in the show I had put in my nostril and pulled out my mouth. His Trophy.

We visited seven camps and did 8 shows for around 9800 people, mainly children, all living in circumstances that most people couldn't even imagine. I like to think that laughter gives hope and that when they think of the day the clowns came to the camp, that it brings a smile and their hope is rekindled. I met a group of fellow acrobats and performers, we played, and I left a group of friends. Thanks Clowns Without Borders Sweden for organizing the tour and sponsors for making it possible.

/Dave Braunsthal

De växte upp på gatan – nu räddar de barns liv

Efter i tre år i Clowner utan Gränsers styrelse var det hög tid att ge sig ut på fältet. Jag fick förmånen att följa med generalsekreteraren Jennifer Vidmo till Rwanda för att följa upp vårt projekt i Demokratiska Republiken Kongo och den cirkusträning vi bedriver i Goma. Projektet drivs tillsammans med Gisenyi Acrobats, en akrobatikgrupp vars medlemmar förlorade sina föräldrar under folkmordet i Rwanda 1994. Efter det tvingades de leva på gatan, där började de lära sig akrobatik via Youtube. Gruppen är helt fantastisk! Grundarna är idag 27-28 år och deras idé är att uppträda i flyktingläger samt lära barn som idag lever på gatan akrobatik och visa att det finns hopp och möjligheter och samtidigt motverka destruktiva vanor och att barnen hamnar i kriminalitet. 

Framme i Rwanda är det en otrolig glädje och energi som möter mig och Jennifer när vi träffar 13 lite nervösa akrobater klockan 08.30 på Kivusjöns strand.

Tillsammans ska vi utvärdera och samanställa hur det pågående projektet i Goma går. Vi har mycket att prata om, diskussionerna tar vi med oss när vi avslutar förmiddagen med gemensam lunch på akrobaternas stamrestaurang. Där serveras vi traditionell afrikansk mat med mycket potatis, bönor samt nationalrätten chapati och, inte att förglömma, kryddan akabanga, som får tabasco att framstå som ketchup.

Dagen fortsätter med en workshop där vi i grupper diskuterar de utmaningar Gisenyi Acrobats har idag samt deras planer för framtiden. Praktiska saker kommer fram, som att gruppen saknar allt från cirkusmaterial och datorer, men också att alla inte har pass vilket medför att det är stora risker att korsa gränsen till DR Kongo när de ska genomföra cirkusträningarna i Goma. Akrobatträning med volter, pyramider och massor av andra trix, som jag inte kan namnen och än mindre fattar hur det är möjligt att genomföra, avslutar dagen medan solen går ned över Kivusjön. En mycket speciell dag.

Den här resan innebar intensiva dagar med många intryck och minnen som väcktes till liv för mig. Som barn bodde jag i Liberia i slutet på 70-talet och början av 80-talet. Det var ett spännande äventyr som tyvärr slutade med att Liberias president och hans släktingar mördades av rebeller i det som blev ett långt inbördeskrig med bland annat intensiv rekrytering av barnsoldater. 

Jag tillhör de i världen som vunnit den största vinsten i livets lotteri, jag är född i ett land där vi har möjlighet göra val och få stöd och hjälp. Det medförde att jag och mina föräldrar kunde lämna Liberia. Men, innan dess jag hann se många grymheter, upplevde utegångsförbud, hörde skottlossningar och såg hängda människor innan jag landade på Arlanda tidigt en julidag med svensk sommar, fred och trygghet. Allt detta kom tillbaka till mig när vi klev av planet i Kigali. Dofterna, värmen och hibiskusbuskarnas röda blommor som vi kokade saft på hemma i vårt kök i Liberia.

Jag är glad och tacksam för förmånen att få se vilket fantastiskt jobb Clowner utan Gränser gör i DR Kongo och Rwanda samt för att jag fick återuppleva minnen och intryck som legat slumrande i minnet i 35 år.  

/Pelle Halling Hållbarhetskonsult och stolt styrelsemedlem i Clowner utan Gränser

Akrobatiken räddade deras liv

Clowner utan Gränsers uppdrag är att skratta tillsammans med barn. Vi gör det för att barn ska få vara barn, för att barn ska få leka, busa och känna hopp. För att vi ska kunna skicka clowner och artister till länder som drabbats av konflikter eller andra katastrofer krävs att organisationen har tydliga planer och strukturer samt bra och väl förankrade säkerhetsplaner. I alla länder och på alla platser vi arbetar samarbetar vi med lokala organisationer. Detta behövs för att få tillstånd att arbeta i flyktingläger, barnfängelser och på barnhem. Ibland är vår partner en stor internationell organisation som UNHCR, UNICEF, Rädda Barnen eller Plan. Då kommer vi in i deras program och blir en del av deras arbete för att skydda barn. Men ofta arbetar vi även med lokala artister, artister som verkar i sin hemmamiljö och som är förebilder för de barn som de möter.

Bakom alla skratt ligger en massa administration och kvalitetssäkring. Dels behöver vi rapportera till våra givare vad Clowner utan Gränser gör och vilka effekter vårt arbete har för de barn som vi möter. Då behöver vi åka ut och göra uppföljning i fält. Nu var det dags att rapportera och kvalitetssäkra vårt projekt med barn som lever på gatan i Demokratiska Republiken Kongo. I detta projekt samarbetar vi med akrobatgruppen Gisenyi Acrobats. Varje vecka reser de över gränsen från Rwanda till DR Kongo för att samla ihop alla barnen till träning. De barn som inte kommit till träningen letas upp – vi vill inte låta barnen vandra omkring på gatorna i Goma och riskera att hamna i bråk, droger eller ännu värre rekryteras till rebellgrupperna som barnsoldater. Därför är det viktigt att de kommer till centret varje dag. Några av de ungdomarna som tränat länge är där alla dagar i veckan och leker med barnen.

Alla som är med i gruppen Gisenyi Acrobats var barn då det fruktansvärda folkmordet ägde rum i Rwanda 1994. De hamnade i flyktingläger och många av dem förlorade allt och alla. De levde länge ett svårt liv och många av dem berättar ofta för oss att akrobatiken räddade dem, att de fortfarande lever beror på akrobatiken och dem gemenskap de har i gruppen. Deras egna erfarenheter har gjort att de ser att det viktigaste de kan göra för framtiden är att se till att inga barn tvingas leva under lika svåra förhållanden som de själva har gjort. Att de kan bidra till att barnen de möter vågar tro på sig själva och att de kan skapa en bättre framtid för sig själva.

Det är fantastiskt roligt att sitta och jobba tillsammans med en busig grupp av 13 akrobater. Vi ska under några dagar sammanfatta det senaste årets arbete, vi ska sammanställa framgångar och utmaningar och vi ska gå igenom kvittoredovisning. Vårt kontor är på en gräsmatta under ett skuggande träd vid stranden som annars fungerar som deras träningslokal. Rätt var det är gör någon en volt och kommer sedan tillbaka och sätter sig. Alla frågor besvaras av alla, det blir många rundor och många saker sägs många gånger. Men det är viktigt att alla förstår och får vara delaktiga. När vi sammanställt allt och ska avsluta mötet kan vi sammanfatta vårt gemensamma uppdrag: att genom akrobatik och cirkus sprida skrattet över hela världen och tillsammans skapa fred - för det går ju faktiskt inte att kriga och skratta samtidigt!

/Jennifer Vidmo, generalsekreterare Clowner utan Gränser