Blogginlägg om Syrien

Vi kan alla göra något litet. Och det lilla är större än vad vi tror.

  • dsc09437.jpg

    Clowner utan Gränsers generalsekreterare Jennifer Vidmo, Lesbos 2015. Foto av Henrik Kindgren

"Jag har slutat använda ord som hopp och optimism om Syrien. Som läget är nu är alla vägar låsta och Aleppo hermetiskt instängt. Det enda som kommer in är bomber."

Citat från dagens SvD. Ytterligare en artikel som får mina tårar att rinna. Jag vet redan innan jag läser vad som kommer stå, jag vet att jag kommer sätta kaffet i halsen och att arga tårar kommer trilla nedför mina kinder. Men jag tvingar mig ändå att läsa, att titta på bilderna. Jag vägrar att undvika vad som händer i världen, vägrar låta min egen bekvämlighet stå i vägen för att erkänna vad som händer här och nu.

Nu, mer än någonsin, behöver vi tänka om. Tänka om och tänka rätt. Vi måste våga blicka framåt, vi måste våga tro på att vi kan bygga något bra tillsammans. Tillsammans med alla som inte vill vara en del av kriget i Syrien, men som råkar vara födda där. Och jag vet att vi är många som vill detta. Nästa varje dag hör personer av sig till Clowner utan Gränser och frågar vad vi gör för barn på flykt, för barnen som kommit till Sverige. Många vill ge bidrag för att vi ska kunna göra mer, nå fler.

Nästa vecka startar två viktiga turnéer i Sverige. Den ena, Cirkushoppet, är till för att genom cirkus och skratt bygga hopp och gemenskap på boenden för människor som kommit hela vägen till Sverige på sin flykt från kriget. I projektet bjuder vi även in andra kulturformer för att de ska få ta del av våra metoder, se hur vi arbetar med barn som kanske förlorat allt, som bär på trauman och inte tror på sig själva eller det liv de förväntas fortsätta leva. Vi vill att fler aktörer ska vara med och skapa skillnad för barn och ungas psykosociala hälsa. För lyckas vi bygga upp en vilja att leva och en tro på sig själv hos dessa barn, då kommer de kunna gå hur långt som helst! Precis som alla barn! Så klart!

Den andra viktiga turnén som startar nästa vecka är Skratturnén. En turné som besöker skolbarn i åldrarna 6-11 år med syftet att skapa kunskap om och engagemang för barns rättigheter och hur dessa gäller alla barn i världen. Vi tror att det är viktigt att också små barn får prata om vad som händer i världen så de ges en möjlighet att ställa sina frågor och själva engagera sig. Men det ska vara enkelt och lustfyllt, inte skrämmande och dömande. Det är clownerna experter på!

Jag är övertygad om att vi kan och behöver stärka barnen i vårt samhälle. Alla de som finns här. De som är födda och/eller etablerade i Sverige och de som nyligen kommit hit. Om vi kan göra det, då törs jag tro på framtiden. För framtiden ligger i våra händer att skapa. Vi kanske inte kan få bomberna att sluta falla. Men vi kan skapa trygghet i vår närhet för alla de som tvingats lämna sina hem, vänner och familjer. Vi kan alla göra något litet. Och det lilla är större än vad vi tror.

Jag vill aldrig sluta använda ord som "hopp" och "optimism". Aldrig i något sammanhang. Allra minst om oss som faktiskt kan vara med och påverka världen. Och det kan vi allihop. På vårt egna sätt.

Hjälp Clowner utan Gränser ta skratt och hopp till fler barn på flykt. Bli månadsgivare eller skänk en gåva via Swish till 9000209.

/Jennifer Vidmo, generalsekreterare för Clowner utan Gränser

På besök hos barnen i Kurdistans flyktingläger

Under våra elva dygn i Kurdistan har vi träffat nästan 7000 barn på flykt undan kriget i Irak, Syrien och IS våld. Vi har mött tusentals förväntansfulla barn med ögon fyllda av nyfikenhet och ibland lite rädsla. När vi kommer med vår clownföreställning till flyktinglägren är det som att öppna en present för barnen, en present fylld av upplevelser och intryck i en tillvaro där det annars inte händer särskilt mycket.

Men när vi kommer hem, då kommer den, rekylen. Vi tänker på alla dessa människor som tvingats lämna sina hem, som bor i tält när sommaren kommer med 45 graders värme och tonvis av damm och som  fortfarande bor i tält när vintern kommer med minusgrader och isande vindar. Vi tänker på hur det är att vara förälder i en sådan livssituation, hur det är att träffa någon som en trycker om och gifta sig. Leva sitt liv i ett läger utan att ha någon aning om hur framtiden ser ut, utan att veta hur länge en blir kvar. Att leva med minnen av krig, död och oron över förvunna och saknade anhöriga.

Tanken på det enorma antalet människor slår emot oss. Vi tänker på alla de barn som vi inte har träffat. På barn som försvinner i dessa enorma flyktingströmmar. I ett läger finns 20 000 människor, i nästa 10 000 och i det största 70 000. Befolkningen i staden Dahok har dubblats och hälften av invånarna lever på flykt. Dessutom finns det 18 flyktingläger runt om i staden, 18 stycken. Och även fast alla människor vi mött är fantastiskt generösa känns det som att spänningar och oroligheter är oundvikliga i en situation som denna.

När vi tänker på människor på flykt har vi tidigare tänk att de måste ha rest en lång väg, men Mosul ligger bara 14 mil från Duhok. Då och då ser vi ett stridsflygplan fara över himlen, ser en buss med soldater fara förbi. Men trots allt har vi känt oss trygga här.

Nu, när vi är hemma i våra egna sängar igen, vill vi att det vanliga livet skall kommer igång, men det är svårt. För trötta, snuviga och kanske lite febriga. Men framförallt är tankarna inte här än, de är någon annanstans. Vi förstår inte riktigt i vilken verklighet vi befinner oss, krafsar runt och försöker orientera oss, försöker komma hem. Men allt vi kan tänka på är alla dessa barn, alla dessa människor."

/Karin, Trevor och Camilla, Kurdistan 11-22/5 2015

Möten som skapar skratt, mänsklighet och värde

Svenska Clowner utan Gränsers första expedition till syriska flyktingläger närmar sig sitt slut. Idag spelar vi vår elfte föreställning, i ett UNHCR-läger utanför staden Irbid i norra Jordanien. Om ett par dagar tar våra spanska kollegor över stafettpinnen och i februari återkommer vi, med en annan artistgrupp.

Det råder ingen brist på publik, i detta land som är känt för att ge fristad år många flyktingar. Vi har spelat för familjer från Syrien, Irak, Sudan, Somalia och Palestina under vår dryga vecka här.

Den nya stora flyktingströmmen kommer såklart från Syrien och det är för att sprida skratt till dessa krigsdrabbade, ofta fattiga människor, som vi främst är här.

Vår fotograf Alex Hinchcliffe har fångat magin som uppstår under våra spelningar. Den är svår att förmedla i ord. En stenig plats med tält och inhägnader förvandlas till en plats för varma möten och skratt, när barnen samlats i en stor halvcirkel på marken och de vuxna står som en mjuk mur bakom. Vi skapar kultur, mänsklighet, värde. Små barn i slitna kläder kommer fram och tar i hand och tackar för att vi kommit dit. Mammor som ser sina barn skratta, känner sig som bra föräldrar igen. En treåring kommer fram och ger mig en puss på kinden. Skäggiga män med grova arbetarhänder ler stort och tackar om och om igen för föreställningen och undrar när vi kommer tillbaks.

För dessa människor, som ofta förlorat allt de haft och vars framtid är helt oviss, påminner vårt besök om en annan, bättre värld.

Nu är det allas ansvar att stötta de system och organisationer som möjliggör en fredlig utveckling i Mellanöstern, så att dessa barn och vuxna inte blir sittande i denna hopplöshet.

Vår ensemble, Nalle, Stacey och Rupesh har sammansvetsats och är nu än mer redo att börja repetitionerna av föreställningen "Drömställe", som åker på Sverigeturné nästa år. Mer om det senare!

/Pelle Hanæus