Blogginlägg om Ukraina

Härligt avslut på Ukrainaturné!

Nu pustar jag ut hos kollegan Anna-Lena i Moskva efter turnén med Clowner utan Gränser i Ukraina: Knappt två veckor, 15 shower, en massa häng i bussen och så mötet med flera tusen barn som vi skänkt ett minne av skratt.

I slutet av turnén åkte vi till den mindre staden Slavjansk, kanske den huvudsakliga startpunkten för kriget våren 2014 som fortsätter än i dag. Vi lirade två föreställningar på stora torget där och de var hett och små publiker som vi i stort sett bjöd in på plats. Efteråt åkte tre av oss i teamet och spelade spontant på en internatskola för barn som på olika sätt har det svårt. Vi improviserade en miniföreställning och körde sen lek och lite akrobatik- och rytmträning. Både vi och barnen hade svårt att skiljas och detta besök stannar kvar i våra sinnen och hjärtan.

Sen var det 29 augusti och vi steg upp i ottan för att flyga till Severodonetsk, en ganska isolerad industriort längre inåt nordöst. Vi passerade flera vägspärrar i det böljande vackra landskapet innan vi kom till Lisitjansk, den historiska orten, och därpå Severodonetsk. Likt de två tidigare dagarnas spelplatser var detta område under omkring två månader förra sommaren ockuperat av rysk-separatistiska styrkor. Vi anvisades ett soldränkt torg i en sömnig del av staden och oroade oss över uppslutningen, men en kvart innan föreställningen svämmade det plötsligt över av barn från alla håll! Det blev två av de mest intensiva och uppskattade spelningarna på vår turné där vi fick vända oss runt för att nå barnen som satt precis överallt och flera gånger till och med ta en paus för att bringa ordning i de skuttande ivriga leden av barn. Vår lokala partner på plats, Terre des Hommes, hade verkligen fått fatt i de många människor som just nu är på flykt inom landet och på andra vis utsatta familjer. På varje föreställning bestod publiken av över 500 personer!

Den 31 augusti vaknade vi på den mäktiga floden Dniprs strand och i Dnipropetrovsk gjorde först tre av oss en utflyt till en så kallad modulstad, ett litet kvarter av baracker som är en tillfällig uppehållsort för människor på flykt i Ukraina. Sådana finns i flera städer och finansieras av tyska regeringen. Vi anländer direkt ed en parad bland husen där och strax hade vi samlat ett tjugotal barn som vi ordnade lek- och cirkusträning med. Därefter spelade vi i ett fint gammalt kulturhus, klubb Sjynnik, med stor scen och ridå och ljus och allt. Massor av glada barn! På kvällen for artisterna Ulf och Henne och hade en lång workshop med en engagerad grupp lokala sjukhusclowner som hade ringt mig redan i Sverige och starkt uppskattade att få professionell coachning från våra duktiga pedagoger.

Första september började skolorna i Ukraina och vi var igång nästan hela dagen, minibuss med vår trogne chaufför Igor till Melitopol nästa vid Svarta havets, eller nåja Azovsjöns, stränder. Där i en fin park med härlig stämning lirade vi och Röda korset delade ut skrivböcker och liknande till de behövande.

Nästa dag var vi i Zaporizjie. Här kom vi för första gången till ett sjukhus och det var en stark upplevelse att komma nära barnen, föräldrarna och barnen. Ett andlöst möte måste jag säga med ett 50-tal barn från olika avdelningar, barn med funktionsnedsättningar, hiv-positiva och fler. Vi fick spela lyhört och mjukt och för mig var det kanske det mest betydelsefulla giget.

I Zap spelade vi i ännu en "modulstad", där sanden yrde mellan barackerna som i en Västernfilm. Efter föreställningarna hade vi ett möte med lokala psykologer som arbetar med barn i utsatta situationer. De var olika proffs som i tjänsten eller som frivilliga arbetade med barn på flykt och det var ett rörande och givande möte för båda sidor.

Jag vill sända ett enormt tack till alla barn, stora och små som mött oss, Sergej som höll ordning på oss och Igor som skjutsade, Unicef som samordnade shower och betalade kostnader, tack Terre des Hommes, Röda korset, PIN, FN Ocha, HelpAge, OSSE, svenska ambassaden, tack till incheckningen på Arlanda som lät oss slippa överviktsbetalning, Arlanda Express som bjussade på biljetter, Windcorp som gav rabatt på kornetthyra och Olle Granér som lät oss köpa hantverk till lägre pris (delades ut till många som minne). Tack till projektledare Louise och alla andra på clownkontoret i Stockholm som ordnat och omhändertagit och stort tack till alla Clowner utan Gränsers bidragsgivare, ni gjorde denna turné möjlig!

/Andreas Hedfors, Ukraina 2015

En turné för att skapa bubblor av skratt

Nu är vi i Kramatorsk. Idag ska vi spela två spelningar på samma plats, en fast scen i en gammal nöjespark från sovjettiden. Däremellan ska vi hålla i en workshop för cirkusintresserade barn och unga. Det är en speciell känsla här. Nöjesparken är fin. Klassisk. Likaså scenen. Vad som dock är svårt, trots scenens upphöjning på 1 meter, är att skapa sittplatser för den väntade 150-200 barnen. Vill vill ju att de ska se bra. Bänkar bärs fram, liggunderlag läggs framför. Allt verkar lösa sig.

Spelningen blir så fin. Många väldigt små barn så stämningen är lite annorlunda mot tidigare föreställningar. (Ballonger som UNICIEF delar ut går sönder och barn börjar gråta... Vilken tur då att clownerna finns på plats och kan få dem glada igen! Vi ber UNICIEF dela ut ballongerna efter showen för säkerhets skull.) 

Efter dagens första föreställning väntar vi nu på 25-30 sportakrobater i åldern 8-16. När det väl är dags formligen väller det dock in barn. Vi räknar och räknar och får dem till slut till 70 personer! Flertalet tjejer, många i sin gymnastikdräkt. Vi får improvisera lite med den överraskande stora gruppen och kör igång! Delar efter en stund in dem i två grupper: parakro respektive jonglering, som vi sedan växlar. Parakron fungerar tydligen bra, men eftersom vi bara har 30 bollar så kan vi i vår grupp inte ens dela ut en boll vardera. Vi improviserar lekar där man kan ha en boll på två, samt kollektiva övningar där hela gruppen samsas om några enstaka bollar.

Sedan tillbaka till tivolit och dagens andra föreställning. Trötta och vimsiga bestämmer vi oss ändå för att äntligen ta med kägelpassnings-numret vi förberett, men hittills avvaktat med. Det får bli final, med barn från publiken på scen och så. Folk börjar komma och trenden från workshopen håller i sig: istället för de 300 utlovade kommer 500, kanske 600 barn! Vi kämpar med att få fram de minsta till sittplatserna på marken längst fram så att de ska kunna se ordentligt, och så kör vi igång. Fantastisk föreställning! När vi jagar varandra och Jesper trummar igång en hetsig rytm skriker alla barn av förtjusning. Vi springer ut i publiken, trots att vi egentligen inte får plats där. En fin blandning av jättesmå barn och inte så små barn. De minsta skrattar åt våra fånigaste inslag och resten tittar förhäxat på våra mer avancerade tircks. Pall-numret går äntligen som jag tänkt det, med publik-kontakt och timing. 

Vår resa genom Ukraina gick över 10 dagar, den första respektive sista resdagen borträknad. På denna tid spelade vi 15 föreställningar, för uppskattningsvis 3250 personer, de allra flesta barn. För barn som är på flykt inom landet, barn boende på barnhem, på sjukhus, för barn vars föräldrar har missbruksproblem och många fler. Vi genomförde 6 så kallade workshops, och 3 masterclasses (de förstnämnda för barn, de senare för vuxna). Vi etablerade flera kontakter med lokala organisationer och även om detta vara det första besöket i landet för svenska Clowner utan gränser så var det knappast det sista.

/Ulf Wahlström, Ukraina 2015

Barnafnitter som öronen krullar sig av friskhet av

Vår turné i Ukraina är intensiv, vi jobbar från bittida till sent och rullar hit och dit i vår stora vita skåpbil med föraren Oleh och fixaren Sergej längst fram. Längre bak sitter vi fem gränslösa clownare inträngda bland en massa väskor med musikinstrument, handståendestativ, kostymer, vattenflaskor och sånt.

Ett prunkande grönt Ukraina rullar förbi utanför, närmare bestämt Donetsk län. Igår åkte vi igenom tre militära vägspärrar och till slut en söndersprängd bro där vi istället fick ta oss över vattendraget Kaznyj Tourettes via en pontonbro. Fick skarpa tillsägelser att icke fotografera.  

Väl framme var det dags för föreställning. Vi mötte föräldrarlösa barn som evakuerats från barnhem i de nu separatistockuperade områdena. Tillsammans skrattade vi bort våra bekymmer för en stund. 

Senare på eftermiddagen var det dags för show nummer två. En solig gräsplätt vid en trafikerad gata visade sig vara påbjudet. Bara att tänka om, akutläge: på. Vi kutade runt och valde en skuggig gångväg utanför ett hyreshus portuppgång. Trappan fick vara läktare och vår scen inringades av ett tjockt rep vi hade med och bakåt av ett räcke. Alldeles nymålat tyvärr. Sen kuta runt igen och försöka bjuda in alla och envar samtidigt som vi dirigerade bilen, lastade ur, skulle byta om och sminka. Och hitta något att sitta på för de minsta. I området bodde 5 500 internflyktingar hörde vi och många hängde ut från fönster och balkonger under föreställningen. Och vilken föreställning det blev sen. Så tätt inpå. Familjärt, avskalat och nära. 

Sen åkte vi genom Slovjansk som drabbades hårt i kriget förra sommaren och var en av de första platserna att intas av Kiev-trotsande separatister. Efter att ha omringats av regeringsarmén retirerade dock de Rysslandsstödda upprorsmännen. Kulhål misspryder än fasader och skyltar även synliga för oss som bara svängde förbi, på väg till Kramatorsk. Där spelade vi två föreställningar i Folkets park, en stad som likt Slovjansk ockuperades. 250-300 personer på den första, en jättefin dansbana med en härlig gammaldags öppen scen. Så mycket glädje i luften.

Efter föreställningen var det dags för workshops dit 70 i stället för angivna 25-30 barn kom. Men så länge det finns hjärterum finns stjärterum! Barnen började med att bolla i par och sedan blev det gemensamma lekar i den ena gruppen och parakrobatik med balans, stå på händer, vifta med ben, "krokodilen" osv i den andra, varpå de bytte. En 75-årig före detta "Master sporta" i Sovjet, alltså erkänd idrottsman inom gymnastik, blev till sig och flög i kapp med Karin med benen i vädret.

Medan vi jobbade på med övningarna började nya barn sätta sig vid scenen. Denna gång fylldes halva dansbanan till brädden. 500? 600? Det blev en elektrisk show med ett nästan fysiskt sus när Ulfulf tvekar med fjärde pallen på höjden, sånt där barnafnitter som öronen krullar sig av friskhet av när Henna viftar med gröna vimplar i baken på någon och jag brassade på med kornetten både i moll och diverse grymtande elefantbröl när vi jagade varandra genom bänkarna. 

Fotografera sig skulle alla och fantastiskt att få möta alla barn så nära, särskilt när jag ju kan språket o kan få höra vad de heter, det är ju helt sagolikt att prata med barn på främmande språk tycker jag.

Tack, djakujemo igen för dessa dagar säger vi. Beskjutningen av gränszoner har ökat de senaste dagarna enligt Osse, med ett par döda civila i förrgår. I dag ringde jag Anna på FN:s säkerhetskontor i Kiev som är en av våra försäkringar för att hinna iväg om drastiskt mer krigshandlingar tillstöter. Människorna vi träffar här har inte den möjligheten. Vi är glada över att få skratta, tjuta och göra stora ögon tillsammans med dem.

/Andreas Hedfors, Ukraina augusti 2015