Blogginlägg från juli 2016

Alla barn har rätt till en värdig barndom

Jag reser tillsammans med en grekisk och svensk musiker, en norsk och en svensk clown. Vi är med organisationen Clowner utan Gränser i Greklands flyktingläger.

Jag är bortom ord berörd.

Vi lever just nu i ett Europa som stänger gränserna för syrier och andra människor på flykt. Idag strejkar media, tåg och andra på grund av den ekonomiska krisen här i Grekland. Samtidigt tar de emot ett stort antal människor som flyr för sina liv och öppnar regelbundet fler och nya läger.

Vi är här, clowner och musiker, för att tillsammans med barnen och de vuxna skapa hopp i denna hopplösa situation.

Igår kom vi till ett läger i bergen, en tidigare badplats för turister, nu i ruiner och bebodd av små och stora familjer. Allt var knäpptyst. Människorna här strejkade de också. Vår turnéledare Kajsa och lokala kollega Vicky går runt och försöker hitta någon att prata med, försöker få en klarhet i situationen. Är det för osäkerhet eller kan vi gå in i lägret? Lyckligtvis vänder vi inte om utan väljer det senare alternativet. Vi hittar en tom del i bakre delen av lägret, det är fortfarande helt tyst runt oss. Så dyker plötsligt en grupp barn upp bakom oss. Deras rörelser är spända men ögonen lyser av förväntan. Försiktigt och stilla närmar de sig vår lilla artistgrupp.

Efter en vimsig trudelutt, ett glatt HEJ, en tom papperspåse som fylls med hjälp av fantasi och ett virvlande hjul är barnens oro snart utbytt och de skrattar mot oss med glada, lättade och avslappnade ansikten och kroppar. Vi skulle kunna fortsätta föralltid.

Så hör vi ett muller av skratt från några pappor längre bort som livligt pekar bortåt berget och visar oss på rätt väg för att träffa fler barn.

I nästa läger vi kommer till har barnen länge levt i ovisshet och de alla kämpar för att få vår uppmärksamhet. När de ser oss springer de ner för bergsväggen mellan de vita tälten och vi delar sedan timmar av lek tillsammans. Alla barn har rätt att få vara just barn och det är vad vi försöker hjälpa dom till här och nu.

Tillsammans dansar vi oss fram genom lägret så alla barn som få skratta. Tillsammans med barnen skapar vi en förtrollande värld i ett av de större tälten. Här är ett andrum nu skapat, för bekymmersfria stunder för stora och små. Så är också vårt syfte med att vara här uppfyllt. Vi är volontärer som arbetar för att skapa hopp och fred och ge alla barn en värdig barndom.

Turnén avslutas vid den makedonska gränsen där tiotusentals människor på flykt lever i väntan. I väntan på att gränserna ska öppnas, i väntan på ett liv i trygghet för sig själva och sina barn. Min grekiska kollega frågar mig varför Europa stängt gränserna och lämnat alla här? Jag är fortfarande skyldig henne ett svar.

/Tove Karoiussen

Varje leende räknas

Vår turné i Burma är slut för den här gången och vi lämnar landet fyllda av lite vemod, men mycket kärlek och hopp. Under två veckors tid har vi spelat föreställningar och gett workshops till barn och vuxna i Rakhine, där det pågår en etnisk konflikt mellan muslimer och buddhister. Grupperna vi har träffat har varit otroligt olika. Vissa barn har kiknat av skratt vid minsta lilla trams. Andra har observerat, men inte velat delta, knappt vågat möta våra blickar, har inte skrattat åt våra bus. Vi har fått höra att de är rädda för vuxna, och att de har glömt bort hur en leker. Det är svårt att föreställa sig en verklighet där barn barn inte leker, där barn inte får bara vara barn.

Men efter två dagar med den tystlåtna gruppen började de släppa på sina spärrar och när vi träffade dem sista gången både lekte de och skrattade tillsammans, både barn och vuxna. En kvinna skrattade så hysteriskt att hon föll omkull och drog med sig de som stod nära, gång på gång. Vissa barn fick myror i brallorna och sprang runt som galna raketer, andra nöjde sig med att se oss i ögonen och le finurligt. Det är underbart att få se det unika i varje barn, och att varje leende räknas.

Jag kommer främst komma ihåg en tonårspojke, som redan hade sagt hej då tre gånger, men kom tillbaka när vi packade ihop för att lämna. ”Glöm mig inte. Lova att du kommer komma ihåg mig.” Och jag lovar, jag kommer aldrig att glömma...

/Olivia Hultman

"You will awake the child in every adult"

Solen steker över gröna kullar och en grekisk herde vallar sina får genom dalen. En dal som tills nyligen bestod av slätt gräs och god betesmark men som nu brutits upp av ett temporärt läger för människor på flykt. Rader av vita tält i plast och blåa bajamajor.

”Mitt land har blivit ett flyktingläger”, säger Vicky, min grekiska kollega och vän, som turnerar med oss i vårvärmen. Hon ser ut över dalen och konstaterar: ”Det gör mig sorgsen”.

Vi paraderar in genom den öppna järngrinden med sång, musik och dans. Barnen hör och ser oss på långt håll och de springer emot oss. Glada leenden och nyfikna blickar. Ögon söker ögon. Trevande danssteg. Härma en rörelse. Fnittra åt att det går att kommunicera med rörelsen.

Allt fler barn och vuxna följer med i paraden tills vi samlas i ett av de större av UNHCR:s vita tält, skapar en spelplats och leker med skratt och glädje. Efter föreställningen mimar vi tillsammans. Mina fickor är ett aldrig sinande lager av bollar i alla former och färger. Bollar som kan kastas hur högt och hur långt en vill.

”Är gränsen stängd?” frågar en man ivrigt, ”Är gränsen fortfarande stängd?” Grinden står öppen bakom oss. I lägret som registrerat 1500 individer finns idag endast hälften. ”Vart är de övriga?” frågar jag militärpolisen på plats. Han rycker på axlarna: ”De försvann. Jag vet inte vart.”

Tidigare samma dag besökte vi ett läger som uppstått i en tvåvåningsbyggnad med gulnande färg och förfallen trädgård, belägen vid en varm källa – ett attraktivt mål för badsugna turister. Det står några små tält längre ner på vägen.

”Jag har varit här i två månader”, berättar Ammoud. ”Jag lämnade Syrien för två månader sedan, gjorde hela resan, över havet och allt.” Nu är han här i väntan, liksom de 46 000 människor registrerade i officiella flyktingläger i Grekland. ”Idag hungerstrejkar vi”, fortsätter Ammoud, ”för att de ska öppna gränsen.”

Barnen här verkar trötta. De strejkar inte. De följer med. De följer oss med blicken. Blickar som verkar mjukna allteftersom föreställningen pågår. Vi ler till varandra. Jag kittlar två vuxna och ett barn. Högljudda skratt.

Så även idag. En volontär för Läkare utan Gränser visar oss vägen i det temporära lägret vid en bensinmack, där vi ska spela eftermiddagens föreställning. Det osar av kolrök. Bensinmacken är igång. Kombinationen är skrämmande.

Jag berättar att vi kommer ifrån Clowner utan Gränser och att vi kommer spela föreställning för barnen. Volontären skiner upp: "Yes, and you will awake the child in every adult. In me too."

/Kajsa Englund, Thessanoliki 2016