Blogginlägg från september 2016

Vi kan alla göra något litet. Och det lilla är större än vad vi tror.

  • dsc09437.jpg

    Clowner utan Gränsers generalsekreterare Jennifer Vidmo, Lesbos 2015. Foto av Henrik Kindgren

"Jag har slutat använda ord som hopp och optimism om Syrien. Som läget är nu är alla vägar låsta och Aleppo hermetiskt instängt. Det enda som kommer in är bomber."

Citat från dagens SvD. Ytterligare en artikel som får mina tårar att rinna. Jag vet redan innan jag läser vad som kommer stå, jag vet att jag kommer sätta kaffet i halsen och att arga tårar kommer trilla nedför mina kinder. Men jag tvingar mig ändå att läsa, att titta på bilderna. Jag vägrar att undvika vad som händer i världen, vägrar låta min egen bekvämlighet stå i vägen för att erkänna vad som händer här och nu.

Nu, mer än någonsin, behöver vi tänka om. Tänka om och tänka rätt. Vi måste våga blicka framåt, vi måste våga tro på att vi kan bygga något bra tillsammans. Tillsammans med alla som inte vill vara en del av kriget i Syrien, men som råkar vara födda där. Och jag vet att vi är många som vill detta. Nästa varje dag hör personer av sig till Clowner utan Gränser och frågar vad vi gör för barn på flykt, för barnen som kommit till Sverige. Många vill ge bidrag för att vi ska kunna göra mer, nå fler.

Nästa vecka startar två viktiga turnéer i Sverige. Den ena, Cirkushoppet, är till för att genom cirkus och skratt bygga hopp och gemenskap på boenden för människor som kommit hela vägen till Sverige på sin flykt från kriget. I projektet bjuder vi även in andra kulturformer för att de ska få ta del av våra metoder, se hur vi arbetar med barn som kanske förlorat allt, som bär på trauman och inte tror på sig själva eller det liv de förväntas fortsätta leva. Vi vill att fler aktörer ska vara med och skapa skillnad för barn och ungas psykosociala hälsa. För lyckas vi bygga upp en vilja att leva och en tro på sig själv hos dessa barn, då kommer de kunna gå hur långt som helst! Precis som alla barn! Så klart!

Den andra viktiga turnén som startar nästa vecka är Skratturnén. En turné som besöker skolbarn i åldrarna 6-11 år med syftet att skapa kunskap om och engagemang för barns rättigheter och hur dessa gäller alla barn i världen. Vi tror att det är viktigt att också små barn får prata om vad som händer i världen så de ges en möjlighet att ställa sina frågor och själva engagera sig. Men det ska vara enkelt och lustfyllt, inte skrämmande och dömande. Det är clownerna experter på!

Jag är övertygad om att vi kan och behöver stärka barnen i vårt samhälle. Alla de som finns här. De som är födda och/eller etablerade i Sverige och de som nyligen kommit hit. Om vi kan göra det, då törs jag tro på framtiden. För framtiden ligger i våra händer att skapa. Vi kanske inte kan få bomberna att sluta falla. Men vi kan skapa trygghet i vår närhet för alla de som tvingats lämna sina hem, vänner och familjer. Vi kan alla göra något litet. Och det lilla är större än vad vi tror.

Jag vill aldrig sluta använda ord som "hopp" och "optimism". Aldrig i något sammanhang. Allra minst om oss som faktiskt kan vara med och påverka världen. Och det kan vi allihop. På vårt egna sätt.

Hjälp Clowner utan Gränser ta skratt och hopp till fler barn på flykt. Bli månadsgivare eller skänk en gåva via Swish till 9000209.

/Jennifer Vidmo, generalsekreterare för Clowner utan Gränser

Så länge vi tror på att en annan värld är möjlig så är den också det

Alla dessa bomber, allt dödande, när ska det få ett slut?

Igår läste jag vad en vän och kollega i New York skrivit om bombningarna där som tack och lov inte lyckades döda någon, hon skrev om sin ilska, sin rädsla och sin ångest. Men också om hur lyckligt lottad hon är som får känna vrede eftersom det som hände i New York för oss är en unik händelse. Förvisso något som händer allt mer frekvent runt om i världen men som fortfarande är långt ifrån vår vardag.

Igår var även dagen som markerade slutet på en veckas eldupphör i Syrien. Sedan föll bomberna igen. På nyheterna berättar dem om att det bara i Aleppo skedde över 50 attacker. Femtio attacker! På en dag! Det går inte att ta in. Jag kan inte ens föreställa mig rädslan, ångesten och sorgen som drabbar befolkningen där varje dag. Det är en annan vardag.

Igår attackerades även en hjälpsändning i Syrien, en konvoj med förnödenheter och hygienartiklar som skulle till en by strax utanför Aleppo. Fler människor som dedikerat sina liv till att hjälpa andra dog under attacken. Det är en gräns som korsas när något sådant händer, när hjälpkonvojer och biståndspersonal blir ett uttalat mål. Då stängs alla möjligheter till att hjälpa. FN svarade direkt med att stoppa alla liknande transporter i Syrien tills klarhet råder kring vad som hände och varför. Som en markering av att en även i krig måste följa internationella lagar och freda de opartiska hjälpinsatserna. Men vilka drabbar det?

Vi ser fler och fler riktade attacker mot biståndsorganisationer och dess personal på plats där hjälpen är livsnödvändig. Vi ser fler och fler riktade attacker mot civilbefolkningen. Vi ser fler och fler krigsbrott och brott mot de mänskliga rättigheterna begås. Jag tänker att det är så ofantligt ovärdigt och fruktansvärt, jag tänker att är vi inte bättre än såhär? Oavsett om det är ett krigsbrott, ett terrordåd eller dödande i krig så handlar det alltid om dödandet av en annan människa. En människa som hade drömmar. Kanske hade barn. Kanske är ett barn.  

Som Clowner utan Gränsers generalsekreterare tror jag av hela mitt hjärta på skrattets läkande kraft. Än dock har jag dagar, som idag, när det är svårt att hitta en positiv vinkel mitt i allt det onda. Något ljust att hålla fast i bland fallande bomber. Många av er känner säkert igen er i den känslan, känslan av hopplöshet. Men det är också de gångerna jag påminns om att skratt, lek och glädje behövs mer än någonsin på vår jord. Vi måste hjälpa varandra i det, med att skrämma iväg de mörka tankarna. För så länge vi tror på att en annan värld är möjlig och gör vad vi kan för att bidra till den, ja då är den också det.  

/Jennifer Vidmo, generalsekreterare för Clowner utan Gränser

Att bekämpa terrorn med krig är fel väg att gå

  • dsc09085.jpg

    Jennifer Vidmo, generalsekreterare för Clowner utan Gränser. Foto: Henrik Kindgren, Lesbos 2015

I dagens medier läser jag om "kriget mot terrorn". I alla artiklar står det att läsa hur terrorbrotten ökat och ökat sedan 11 september, dagen då vi startade detta nu 15-åriga krig. Jag kan inte hjälpa att tänka; har det slagit någon av er som leder detta krig att det inte verkar vara rätt metod? Om fler rekryterats till terrorgrupper och fler drabbats av terrorbrott runt om i världen under dessa 15 år kanske en annan metod skulle vara värd att testa? Jag skulle gärna vilja ta del av de stora analyser som fortsätter hävda att krig, dödande och jakt är rätt väg för att så stopp på terrorn och handskas med terrorister. För jag förstår verkligen inte. Jag har fått lära mig att våld föder våld. Sedan förstår jag så klart att vi behöver komma åt ledare och krigare, men jag tror att vi måste börja med att skapa alternativ åt de människor som lever i de områden där dessa krigare rekryteras. Jag tänker att krig är fel väg att gå.

Vi måste väl se till att barn får vara barn, att de får växa upp i trygghet med ett skolsystem och tron på att de är värda och har möjlighet att bygga en bra framtid? Alla studier säger samma sak, den som inget har att förlora har inget att förlora. Den som förlorat allt ansluter sig till de som erbjuder dig något. Vi måste erbjuda människor i utsatthet något. Och se till att barn växer upp med känslan av att ha något, ett värde, möjligheter, vänner i världen. 

I dagarna släppte Unicef en rapport som berättar att över 50 miljoner barn är på flykt i världen. För de flesta av dessa barn innebär flyktingskapet att de står utanför alla system som kan hjälpa till att bygga en vettig och värdig barndom. De har inte tillgång till en utbildning som för att kunna skapa en framtid åt sig själva, de lever utan skydd, i skuggan av eller mitt i våld. Dessa barn förlorar varje dag och just nu sin barndom. De förlorar den om och om igen. 

Jag skulle så gärna vilja att vi, efter 15 års krig mot en motståndare som uppenbarligen växer sig starkare för var dag, stannar upp och funderar en stund på detta. Hur kan vi skapa ett alternativ som är värt något mer? Som blir en dröm om den framtid som alla vuxna och barn har rätt till. 

Igår kom USA och Ryssland överens om ett bräckligt avtal för fred i Syrien. Som jag välkomnar det. Så som jag önskar att kriget i Syrien får ett slut. 

Tills vi når fred, för vi måste våga tro på att freden ska bli verklighet, kommer jag alltid att välja barnens sida. Varje dag väljer jag att göra allt jag kan för att barn ska få vara barn och för att ge dem en annan väg att gå istället för i terrorns banor. Jag väljer att göra vad jag kan för att så många barn som möjligt ska känna att det finns de som ser dem, som bryr sig om dem och som vill att de ska få fyllas med skratt och hopp. Jag har sagt det förut, men känner idag att jag vill säga det igen. Det finns många som kämpar varje dag för att ge barn i krig tron på en framtid. Hur gärna jag än vill kan jag inte stoppa krigen i Syrien, i Sydsudan, i Kongo och i Burma. Men genom Clowner utan Gränser och alla våra modiga artister kan vi göra det vi är bäst på – sprida skratt och hoppfulla minnen till de barn som är vår framtid. Och i flera av våra cirkusprojekt runt om i världen ser vi att det är möjligt, att det faktiskt händer. Vi får barn att jonglera istället för att slås, hjula istället för att kasta sten. 

Idag tänker jag på vad en av våra samarbetspartner sagt till mig: "Vi sprider skratt över hela världen, för när du skrattar kan du inte kriga." 

/Jennifer Vidmo, generalsekreterare Clowner utan Gränser