Blogginlägg från januari 2017

Han vill inte släppa min hand

”Här bor jag!”

Han är kanske 6–7 år gammal, han har stora ögon och ett stort, brett leende. Ända sedan vi klev ur bilen har han hållit mig i handen. Han har pekat, skrattat, kastat imaginära bollar. Hans minns när vi var här förra året. Det gör förresten de allihopa. De har samlats runt Rupesh och ropat ”Popo! Popo!”, de har samlats runt Suzanne och försökt gala som en tupp precis som hon gör, och några av dem känner till och med igen Kim, vår musiker som var med oss här allra första gången för fyra år sedan.

Det är femte gången vi besöker bosättningen, den som ligger mitt emellan en stor järnväg och en ännu större motorväg. Här bor cirka 200 människor sedan ungefär 25 år tillbaka.

Vi har dagen innan nåtts av nyheten att hela bosättningen rivits ner av myndigheterna. Den gör det ibland. Oftast av snälla poliser som beklagar sig för att de måste riva det och bara välter tälten så att de går snabbt att bygga upp igen. Men den här gången har det tydligen varit poliser utifrån som rivit ner allting till grunden. Vi får höra att vi kommer kunna åka till bosättningen ändå. Vi vet inte om vi kommer att kunna genomföra en föreställning eller bara gå runt bland de nerrivna tälten och göra vårt bästa för att leka med de som är mottagliga.

Men när bilarna rullar in ser vi att tälten är resta igen. Och barnen har samlats, vinkar förväntansfullt, är lite blyga först men vågar sig snart fram. Den lilla pojken håller mig i handen när vi går bort mot den jordhög där vi ska bygga upp vår scen. Här och där brinner en eld där någon lagar sin middag. Påsar med familjers samlade ägodelar hänger i träden.

Barnen skyndar sig att sätta sig ner, de äldre manar på de yngre: ”sätt er ner nu så att de kan börja!” Vi blir fulla i skratt när vi tänker på första gången vi kom, då det var så svårt att få dem att samlas och sitta ner så att vi knappt kunde spela. Några mindre barn sitter längre bort, några föräldrar som inte känner igen oss håller sina barn långt borta, de är fortfarande skärrade efter rivningen. Men långsamt vågar de sig fram de också.

Sedan är vår publik med hela föreställningen – de kan redan dansen, de känner igen de delar vi har kvar och vi känner stämningen i publiken när de ser vilken scen som kommer. Och de jublar när vi spelar de scener som är nya för i år.

Pojken håller mig i handen efter föreställningen också. Vill inte släppa fast flera av de större barnen försöker knuffa sig fram. Han drar mig envist bort från gruppen, vill inte att jag ska gå längst järnvägen med dem.

Plötsligt stannar han. Vi har hamnat på en liten terrass av stampat jord. Ett par pinnar håller upp en trasig presenning i plast. Han tittar upp på mig med ögon som lyser i mörkret, och säger:

”Här bor jag!” Han är så otroligt stolt.

När jag senare så milt jag kan frigör mig från hans hand för att sätta mig i bilen, tänker jag att han ju inte är hemlös. Han har ett hem och han älskar det. Utanför bilen står barnen i klunga. ”Next time yes? Next time yes?” ropar de. De vet. Vi kommer tillbaka. Vi är deras vänner. De bor på ett ställe som besöks av clowner.  

/Björn Dahlman