Blogginlägg från maj 2017

Att tro är inte ett substantiv, det är ett verb.

Upplyft efter fyra dagars möte med 40 representanter från 15 Clowns Without Borders organisationer reser jag hem från Tyskland, trött men fylld av tilltro till att det finns så många möjligheter att skapa en bättre framtid för våra barn och unga.

Under 2016 har vi och våra systerorganisationer skrattat med över 300 000 barn i 48 länder! Detta är barn som lever under svåra omständigheter, på flykt från krig och förföljelse, i skuggan av människohandel och drabbade av naturkatastrofer. Det är barn som allt för tidigt tvingats bli vuxna. Genom våra möten ges de möjlighet att, om så bara för en stund, få vara barn igen, få känna hur härligt det är att få skratta och inte tänka på några bekymmer.

Jag har ofta skrivit om hur viktigt det är att ge barn och unga tron på att de har en framtid, en framtid som de kan vara med och påverka. Jag är övertygad om att det är den enda vägen ut ur krig, förföljelse och förtryck. Jag är övertygad om att det är den enda vägen bort från terror och dödande. Vi måste hjälpas åt att skapa denna tro på framtiden och det gör vi inte genom att exkludera och stänga ute. När en vågar tro på att en kan ta sig framåt och att en kan påverka sitt liv, skapas även känsla av att det är värt att kämpa. Om vi erbjuder en kärleksfull gemenskap kommer de allra flesta välja att vara en del av den framför något som är destruktivt, hotfullt och som inte ger en bild av en bättre framtid.

Detta gäller alla de barn som våra artister möter i alla de länder vi arbetar i. Men detta gäller även våra egna barn som växer upp i ett land långt bort ifrån krig och naturkatastrofer.

När jag möttes av nyheterna från Manchester och fick veta att en explosion skett på en konsert där de flesta i publiken var barn och tonåringar kände jag mitt mod sjunka. Men så påminde jag mig om alla de berättelser jag fått höra på mitt möte med Clowns Without Borders International. Berättelser om möten med barn vars liv har förändrats till det bättre för alltid. Om barn som väljer lek framför våld. Om barn som nu tror på en bättre framtid.

Jag anser att det viktigaste vi kan göra för att säkerställa trygghet för alla är att bjuda in, lyssna, lära och skapa så många gemenskaper med andra människor som vi bara kan. Det gäller överallt och inte bara i våra egna filterbubblor. De privata såväl som offentliga samtalen måste handla om hur vi kan inkludera och inkluderas i varandras kontexter. Inte om hur vi i Europa kan skydda oss. Vi måste våga tro på de som är främmande för oss och våga släppa in. Vi måste också våga bli insläppta själva.

Varje dag sker övergrepp, dödande och våld i världen. Ibland kryper det oss nära. Som i Manchester. Som på Drottninggatan. Som i Paris, Bryssel och London. Ibland är det en liten notis i en tidning. Men alla som drabbas av terror faller lika mycket offer. Oavsett om attacken sker i vår direkta närhet eller i Pakistan, Irak, Nigeria eller någon annanstans som är långt ifrån vår egen verklighet. Det är lika fruktansvärt vem som än drabbas.

Jag är så ledsen över att ännu fler barn har bragts om livet och jag tänker på alla de barn som skadades i dessa attacker och hur de nu riskera att inte våga tro på människor längre. Jag kan förstå det. Men vi vuxna måste ta ansvar för att ge tryggheten och framtidstron tillbaka till dem. Vi måste vägra låta rädslan ta över vilka vi är. Vi får aldrig sluta tro på att vi är starkast och tryggast tillsammans.

Vi har alla makten att välja hur vi vill se på framtiden. Att tro är inte ett substantiv, det är ett verb. En handling.

Jag har den stora förmånen att omges av briljanta människor som varje dag ger av sig och sig själva för att de är övertygade om att det skapar ett bättre liv och en bättre framtid för de barn de möter. Jag är så otroligt stolt över de 300 000 skrattfyllda möten som våra artister har haft med barn över hela världen det senaste året. Jag är så tacksam över att veta att dessa möten gör skillnad på riktigt. Dessa möten som utgör skillnaden mellan att överleva och att leva.

Även idag väljer jag att tro på framtiden.

/Jennifer Vidmo, generalsekreterare för Clowner utan Gränser

A deflated balloon can be someones trophy

On the first of May around midday I landed at Kigali airport, Rwanda, in the heart of Africa. There I for the first time met Karin, Elsa and Axel, three circus performers from Sweden. We jumped in a taxi and drove four hours through lush mountains to a town called Gisenyi. There we were to meet the partners we would be working with while in Rwanda, the amazing Gisenyi Acrobats. All of them were affected by the horrific genocide in 1994 where almost one million people were brutally killed. The founders of their group grew up on the streets and did acrobatics as a way to survive and deal with the trauma. Clowns without Borders Sweden has been working with them for almost eight years, supporting them in building a sustainable organization and funding programs where they train street children in Gisenyi and its neighboring city Goma in Democratic Republic of Congo.

We had two days with eight of the Gisenyi acrobats to create a show together that we would then perform on their annual tour in refugee camps around Rwanda. The camps are managed by UNHCR, our second partner in this project. Many were built after the genocide to host the many IDPS (internally displaced people), but throughout the years they have been filled with people from other countries as well, as a consequence of the war in DRC and Burundi. Many of the camps are huge, hosting 20-55,000 people.

Before sunrise on the third day all twelve performers together with our two drivers packed the show and ourselves into two four wheel drives and headed off. Over the next eight days we travelled 1850 kilometers on some of the best and the worst roads I've ever been on. Bumped and shaken as we arrived at each camp, the place would come alive. We would drive to where we were going to do the show surrounded by children running beside us smiling and waving.

Abuba, the head of the acrobats would check the crowd control was sufficient and then we would all get out of the cars, get our props and make our way through the sea of expectation to our stage. This could be an old cement basketball pitch, a dusty football field, or any area big and flat enough to perform where as many people could see as possible. After some pre-show antics when everyone was ready, the show would begin. The following 45 minutes was another world full of laughter, tumbling acrobats, juggling, music, magic, pyramids and a lot of playfulness and silliness. Sometimes we would have to temporarily stop to reclaim our stage which was shrinking but then when things were under control, the show would continue. The crowds especially loved the three person high with Karin standing on Elsa’s' shoulders and then Eric, one of the Rwandan acrobats, standing on Karin’s shoulders.

After the show, we would quickly pack our things and make our way back to the cars surrounded by smiling children all wanting to shake your hand, high five or just have eye contact and be acknowledged. Once back in the cars sweaty and exhausted we would be escorted by happy waving people all the way out. Leaving one camp I could see a young boy racing down the hill from where we did the show, towards our car. As we were leaving he jumped up onto a mound, grinning from ear to ear, waving something in the air with sheer delight. It was long, deflated, yellow balloon, which in the show I had put in my nostril and pulled out my mouth. His Trophy.

We visited seven camps and did 8 shows for around 9800 people, mainly children, all living in circumstances that most people couldn't even imagine. I like to think that laughter gives hope and that when they think of the day the clowns came to the camp, that it brings a smile and their hope is rekindled. I met a group of fellow acrobats and performers, we played, and I left a group of friends. Thanks Clowns Without Borders Sweden for organizing the tour and sponsors for making it possible.

/Dave Braunsthal