Blogginlägg från september 2019

Vilket betyg får du i ämnet barns rättigheter?

I år fyller FN:s Barnkonvention 30 år och 1 januari 2020 implementeras den som svensk lag. Men vad blir egentligen den praktiska skillnaden när något som redan funnits så länge tar steget in i lagboken? Blir det ens någon skillnad? 

Du vet att det är ett brott att stjäla, göra inbrott eller utöva våld mot andra människor och miljö. Efter 1 januari nästa år behöver du även veta att du bryter mot lagen genom att inte följa det som står i Barnkonventionen. Så vi har en samvetsfråga till dig: Vet du verkligen vad den innehåller? Tänk om det är så att ditt beteende idag bryter mot det som inom kort kommer att vara lag? Tänk om Sverige som stat bryter mot sin egen lagstiftning?

Barns hälsa handlar inte bara om det fysiska måendet utan också det psykiska, vilket är en central del av Barnkonventionen. FN har valt att lyfta detta i Agenda 2030 och menar att psykiskt välbefinnande är avgörande för att vi ska nå en bättre värld. Men trots att vi vet hur viktigt det är, trots att Sverige skrivit under de Globala Målen, får vi regelbundet rapporter om att vi går i motsatt riktning.

Folkhälsomyndighetens rapport “Varför den psykiska ohälsan ökar bland barn och unga i Sverige?” från 2018, lyfter bristerna i skolan och de ökade kraven på arbetsmarknaden som bidragande orsaker till ökad ohälsa bland barn och unga. Året innan släppte Barnombudsmannen också en rapport som visar att det vanligaste hälsoproblemet hos nyanlända barn i Sverige är psykisk ohälsa och att tillståndet dessutom riskerar att bli värre under asylprocessen. Psykisk ohälsa är ett komplext problem utan snabba lösningar. Men vi är övertygade om att ungas ökade ohälsa både kan minskas och förebyggas om vuxenvärlden blir bättre på att ta barn och ungas fysiska och mentala behov på allvar. 

Vuxna är experter på att hävda att vi visst lyssnar på barnen men när det är dags att fatta beslut gör vi ofta ändå främst det som gynnar oss själva. När ska barnen få verklig makt att fatta beslut som du som vuxen respekterar och accepterar att följa? När ska barns behov få styra besluten, oavsett om de sker hemma vid köksbordet eller i riksdagen? Här kan du som vuxen behöva en rejäl omskolning.

Ett bra första steg är att börja med att söka efter Barnkonventionen och friska upp ditt eget minne. 

Ett bra andra steg är att själv ställa dig frågan “Hur följer jag Barnkonventionen i min egen vardag?”. 

Ett bra tredje steg är att se på dig själv ur barnens perspektiv och ställa dig frågan “Hur skulle barnen i min närhet beskriva mig som vuxen?”.

För tänk om det skulle finnas betyg i att vara Vuxen. Vilket betyg tror du att barnen skulle ge dig? Vilket betyg skulle du vilja ha? Följande kunskapsmatris kan vara vägledande:

Betyg A
Du har en väl utvecklad förmåga att låta barn ha makt utan att ge avkall på ditt eget ansvar som vuxen. Du är trygg med att låta dig ledas av barn och kan fullt ut acceptera deras beslut. Du har fördjupad insikt om hur ditt eget handlande påverkar barnets fysiska och mentala behov, handlar därefter och behandlar alla barn jämlikt, oavsett kön, könsidentitet, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning och ålder.

Betyg C
Du har en god förmåga att förhandla med barn och får dem att förstå att dina beslut är för deras eget bästa. Du har god kunskap om barnens både fysiska och mentala behov och kan praktiskt använda kunskapen i mötet med barn.

Betyg E
Du har lätt för att få barn att göra som du vill och förmågan att avleda ungas uppmärksamhet i den riktning du själv vill. Du har grundläggande kunskap om barnets fysiska behov.

Så vad blir skillnaden när Barnkonventionen blir svensk lag? En skillnad är att om du inte alls bryr dig om den så riskerar du faktiskt att bryta mot lagen. En annan skillnad är att Barnkonventionen inte bara kan betraktas som en internationell överenskommelse mellan stater utan blir ett vardagligt regelverk som du som vuxen förväntas följa. En tredje är att vi kan och ska förvänta oss större insatser från våra politiker och myndigheter för att värna om barns rättigheter och hälsa. Men precis som det är Åsa Lindhagens (Jämställdhetsminister med ansvar för barns rättigheter) ansvar att lyfta dessa frågor i regeringen, så är det du som vuxen som är ansvarig för den nya lagen i din vardag. I slutändan är det alla vuxnas ansvarsområde att se till att lagen efterföljs och att alla barns rättigheter respekteras.

Faktaruta
Skoljoggen är Sveriges största löpararrangemang för barn och ungdomar och arrangeras varje höst i skolorna runt om i landet. Varje år deltar närmare en halv miljon unga. Skolor kan anmäla sig på skoljoggen.se. I samband med Skoljoggen kan skolor, elever och föräldrar också engagera sig i Springslanten för att samla in pengar till Clowner utan Gränser. 2019 års insamling går till barn som växer upp i konflikt och krig för att genom skratt, lek och glädje hjälpa dem tillbaka till den barndom de har rätt till.

/Louise Frisk, generalsekreterare Clowner utan Gränser, och Mire Åsell, generalsekreterare Skolidrottsförbundet, just nu aktuella med samarbetet Skoljoggen och Springslanten.

"Vi gav henne känslan av hemma"

Bilen rullar sakta sakta över gropar, pölar, stenar och lervälling. Det är en stor bil, hög, med fyrhjulsdrift och tonade rutor. Biståndsorganisationens logga på dörren. Därinne sitter vi i AC-svalkan och tittar ut på landskapet som är så många personers vardag. Vi skulle vilja gå omkring, prata med människor och få se hur allt fungerar. Men det finns inte en chans för oss att kunna vandra omkring i lägret inkognito. Vår hudfärg förråder oss och är en säkerhetsrisk. Många här har aldrig sett en människa med vit hud.

Vi iakttar istället genom fönstren, hönorna och kalkonerna struttar runt på de gator som bildats av upptrampad röd jord. Getterna vilar i skuggan under ett träd, eller betar mellan majsstänglar, yamsplantor och plast, överallt är det plast. Plastbitar, plastflaskor, plastpåsar, plast, plast, plast. Människor som sicksackar mellan de enorma decimeterdjupa pölarna som är gröna av jag-vill-inte-veta-vad och som liksom jäser i den 30-gradiga värmen. Det är regnperiod och även när det inte regnar är luftfuktigheten 75 %. Kläderna torkar inte. De medhavda havregrynen möglar i sin påse. Allt är fuktigt. Luften är tung.

Under vistelsen här är jag inhyst i en container på ett säkrat område. Ännu mer säkrat än lägret jag nu är i, med murar, taggtråd och vakter med vapen. Med passkontroll och bombsökning av bilen varje gång vi kommer. Det är som att bo i ett fängelse.  Jag delar min container med en annan person. Tillsammans har vi varsitt rum med säng och garderob, AC, el och ett badrum med toalett och dusch med varmt och kallt vatten. Jämfört med plåtskjulen och de provisoriska hyddorna i lägren lever jag på lyxhotell. 

Jag tänker på plåtskjul i 30-gradig värme. Jag tänker på barfota barn kring de gröna jäsande sjöarna. Jag tänker på allt de lämnat bakom sig. Ett fungerande liv med jobb, familj, egna företag, skola, högtidsfester, ett hem fyllt med barndomsminnen, en garderob fylld av färggranna klänningar, familjefoton på väggen i vardagsrummet, den invanda cykelturen till kiosken, fotbollsplanen, kompisarna. Planer och drömmar om framtiden. Hur ser den ut nu? Drömmen om framtiden? För alla dessa barn och vuxna som nu skapat sig en vardag här i flyktinglägret. 

Vi tas till ett childfriendly space, inhängnat och säkrat så att inga obehöriga kommer in. Det är varmt och fuktigt och luktar lite fränt.  Därinne väntar barn med stora ögon och öppna förväntansfulla ansikten. 

Leken börjar redan i dörren, jag är sist in och medan mina kollegor packar upp och leker en hejhej-lek är det en liten pojke som nyfiket kikar på mig. Jag kikar blygt tillbaka och vågar nog inte gå in. Eller vågar jag? Han fnissar. Jag provar gå i igen och han ler stort och välkomnande och efter flera försök så hittar jag mod, tack vare hans stöd, att gå in och upp på den provisoriska scenen. 

Senare i föreställningen ska jag gå på upp och ned vända hinkar. Det är svårt. Jättesvårt. Barnen i publiken är helt med på leken och har fullt fokus på hinkarna och mina fötter som ska träffa rätt. Det finns inte möjlighet att tänka på något annat. Spänningen är olidlig. När jag till slut, efter mycket möda och många misslyckanden, klarar uppgiften blir barnen överlyckliga och brister ut i jubel och applåder. De skriker av skratt när min kollegas rockring fastnat runt hans hals och snurrar i ett allt vansinnigare tempo, de förundras över akrobatiken, konsterna och att vi, vuxna, leker! De klappar takten och sjunger med till musiken, de hjälper min kollega som har så svårt att räkna alla hinkarna, de förstår- men hon förstår verkligen inte!

Efteråt berättar en tjej i tonåren att hon glömde allt annat och därför kände sig som hemma. Hemma. Känslan av hemma, vi gav henne känslan av hemma. Det tar ett tag att ta in.

- Jag kommer att vara glad hela dagen, säger en annan tjej med glitter i ögonen och färgglad slöja. Och några gängliga killar med fotbollströjor säger att de nu fått nya trick att träna på, med varandra. En 12-årig pojke säger att nu när jag sett er göra komedi, förstår jag att jag också kan göra det! Vi nickar ivrigt. Såklart du kan! 

När vi ska gå ställer sig alla barnen upp och sjunger en tacksång där de skickar oss sitt tack med händerna, som en slängkyss ungefär. Jag tar emot dem i mitt hjärta och tittar in i så många ögonpar jag kan innan sikten grumlas av mina tårar. Tacksamheten är så enorm och den är svår att hantera. Jag vinkar en sista vink och hoppar in i den kalla bilen för att bli hemkörd till min lyxcontainer. Dom stannar kvar, bland de gröna pölarna, plasten och plåtskjulen. Men nu med skratt i magen, ett lyckligt minne och nya saker att träna på och drömma om. 

Det är vi som ska säga tack: nougoudi!