Blogginlägg om drömturnén

Varför prata när vi kan dansa?

Världen är här runt omkring mig, tänker jag där jag står i foajén på Sundsvalls teater och tittar mig  omkring. Vid garderoben dansar nyanlända ungdomar från jordens många hörn till musik från hela världen. De dansar Bollywooddans, dabke, gangnam style, streetdans och fridans. Armar och ben rör sig om vartannat och fyller hela rummet. Ungdomarna skrattar, dansar fuldans och för första gången kommunicerar några med varandra utan språkförbistringar,. Kropparna talar med varandra och dansen är deras tydliga språk. 

Jag går förbi en tjej som har hittat en mikrofon och  med hjälp av någons iphone sjunger hon karaokelåtar på arabiska. Under hela eftermiddagen slutar hon aldrig att sjunga. Jag ser Anthony testa olika parakrobatiska konster med en kille, som senare berättar att han är från Etiopien, Han är duktig och Anthony berömmer honom, de kan knappt prata med varandra men killen förstår när Anthony pekar på vilka kroppsdelar han ska spänna. Han ler stort när han lyckas och verkar vara en riktig talang. Jämte mig står hans lärare och hon viskar förklarande till mig hur stort detta är. ”Det här är en kille som inte vill gå till skolan” viskar hon. ”Det här är en stor dag för honom” viskar hon vidare och hennes ögon tåras. Jag ler och vet inte vad jag ska säga. Jag tänker att det här är för stort för att ta in, att få uppleva all denna glädje på en och samma plats och att detta är möjligt för att plattformen för dessa möten har möjliggjorts av oss. I Clowner utan gränser är språket sällan problemet. Varför prata när vi kan dansa? 

/Karin Svensson

På hemlig ort i Göteborg

Igår, onsdag och första Maj var också mitt första fysiska möte med Clowner utan Gränser. Jag blev upplockad på eftermiddagen av Wilma. Hem och transportmedel till Camilla, Anthony, Karin och Petter under Drömturnén. Jag drar av mig skorna vid skogränsen och slår mig ner. Snabbt får gruppen mig att känna mig som hemma.

Camilla sträcker fram ett rosa hörselskydd. Wilma är en renoverad gammal armébuss och så fort Anthony startar motor, svänger ut på E6an förstår jag varför det är skönt med hörselskydd.

Efter någon timme är vi framme i en källare på hemlig ort i Göteborg. Hit kan gömda barn på flykt komma en gång i veckan och volontärer från Nätverket Ingen människa är illegal har hand om barngruppen. 

Anthony sätter på musiken och showen är igång. Jag lutar mig fram, tittar på barnens mimspel som ändras fram och tillbaka under föreställningen. Stora ögon, bubblande skratt och höga tjut då Camilla, Karin och Petter nästan trillar över publiken. Energin från både barnen och artisterna fyller mig. Samtidigt som en känsla av sorg sköljer över mig. Hur kan vi leva i ett samhälle där barn tvingas leva gömda på flykt, tänker jag. Förstår vi i Sverige verkligen hur det ser ut här hemma på vår egen bakgård. Att det finns människor här som lever under samma förhållanden och möjligheter som i flyktinganläggningar långt, långt borta från vår trygga verklighet.

- För de som oftast inte kan vara barn är en dag som denna jätteviktigt, säger Matilda, volontär från Nätverket Ingen människa är illegal.

När föreställningen lider mot sitt slut får barnen själva pröva på olika konster och trick. Lokalen är full av barn mellan två till tretton med tusen frågor till artisterna, röda och vita bollar kastas upp i luften. Petter är specialist på jonglering och det är många som vill lära sig.

Artisterna rullar ihop den röda mattan, monterar ner scenen, samlar ihop bollarna och lägger tillbaka de i kistan. Barnen går upp, sprids åt olika håll och snabbt är de borta. Wilma med artister rullar tillbaka mot Uddevalla med dagar fyllda av möten med barn genom föreställningar och workshops framför sig.  

/Nathalie Sagborn, frilansande journalist som rest med Drömturnén

-Soura! Soura! Photo please!

För drygt två månader sedan var vi Jordanien och spelade Trupp Trunk för flyktingbarn där. Alltid samma procedur efter föreställningen. Komma nära, se, känna, fråga, mötas.

Nu är vi i Trollhättan. Drömturnén har startat, lärare har fått genomgångar av vårt metodmaterial. Bussen vi bor och reser i har krånglat sig in på skolgårdar inför förundrade barnaögon och imponerade vaktmästare. Gymnastiksalar har möblerats om till tillfälliga teatrar som fyllts av skratt, förvåning och en och annan tår under den rörande Jordanienfilmen, vi visar i anslutning till förställningen. För dessa barn i de milda pastellfärgade husen på höjden är detta ännu en aktivitet i raden av upplevelser deras unga liv bjuder på. En clownföreställning med ett budskap om solidaritet kommer till skolan, jaha. Imorgon handbollsmatch, ridning, tvärflöjt och dans. Kanske väcker vi engagemang för fred eller teaterdrömmar, eller lust att påverka och göra skillnad. Såsom vi själva en dag mötte någon som gav oss en tro på att kunna förändra.  

-Soura!

-Soura!

-Photo please!

Den unga mamman som uppskattningsvis är i min ålder, föser fram sin dotter genom samlingen av barn efter föreställningen. Flickan tittar storögt på mig, jag frågar vad hon heter och frågar om hon vill att vi ska visa musklerna. Det vill hon, hon fnissar när hon håller upp sin späda arm med knuten näve för mobilkameran.

Klockan närmar sig åtta på kvällen men än är det många barn kvar i skolans gymnastikhall, en del hjälper till att bära tillbaka bänkar och mattor efter kvällens föreställning, andra över på att hjula eller stå på händer. En kö har bildats av de barn som vill prova att stå högt upp i en mänsklig pyramid bestående av mig och Karin. En engagerad lärare går runt och försäkrar sig om att de små barnen har någon som följer dem hem.

Endast några kilometer bort från de milda pastellfärgade husen är vi tillbaka i Jordanien, eller Palestina eller vilket annat land som helst där barn på grund av krig tvingas bära på sorger allt för tunga. Flyktingar anlända några för bara några dagar sedan, förvirrade, lättade, rädda, nyfikna. Hamnar här, i de höga husen, ni vet de där, där det i trapphusen luktar kryddor, där männen står i grupp utanför mataffären och diskuterar, där liv och rörelse hörs från öppna balkongdörrar mitt på blanka dagen. Hit, här, mitt ibland oss.

Låt oss komma nära, se, känna, fråga, mötas.

Hälsningar från ett pastellbarn

/Camilla Rud

/Camilla Rud