Blogginlägg om flykt

Clowner utan Gränser fortsätter tro på en gränslös värld

Det är med stor sorg och förtvivlan som jag läser rapportering efter rapportering om bränder och attentat mot människor som flytt från krig och förföljelse i sin längtan efter trygghet för sig själva och sina kära. Jag kommer aldrig att förstå det hatet. Rädsla  för det som är okänt visst, men inte hatet. Jag kommer aldrig kunna förstå hur en kan glömma bort andras människovärde. Att barn, mammor, pappor, ungdomar och äldre är värdefulla människor. Oavsett om en är född här i Sverige eller någon annanstans på jorden. Jag kommer aldrig kunna förstå hur en kan hata så mycket att en dödar.

Det hade ju kunnat vara jag...

Sverige har tagit emot fler människor på flykt under 2015 än kanske någonsin förut. Bara under september månad kom över 1000 barn under tolv år till Sverige utan vare sig föräldrar eller andra vuxna. Tänk dig en pojke som tagit sig från Afghanistan ända hit, gåendes, han är bara sju år gammal. Han borde tagits emot som en hjälte! Istället för att endast se dessa barn som siffror, strömmar och antal måste vi se dem som de individer de är. Som de hjältar dem är.

Det går inte att blunda för att det kommer behöva ställas höga krav på våra politiker, beslutsfattare och vårt civila samhälle för att ta ordentligt hand om de skyddsbehövande som vi tar emot. Det kommer att krävas stort tålamod och kreativitet att skapa ett varmt välkomnande för människor som flytt för sina liv. Det kommer att bli problem, konflikter och debatter. Men denna sensommar och höst har visat empati och kärlek till människor som tvingats fly från krig och förföljelse på en nivå som jag sällan tidigare varit med om. Det har mitt i allt kaos varit vackert att se den uppslutning som svenska folket har visat. En uppslutning som jag nu hoppas bara kommer att växa sig starkare och starkare.

Jag har träffat många människor på flykt från olika länder runt om i vår värld under min tid som generalsekreterare för Clowner utan Gränser. Jag har aldrig träffat någon som har valt att fly. Jag har aldrig träffat någon som inte hellre hade varit hemma och levt det liv de en gång levt, eller drömt om att kunna leva.

Att ta sig till Europa och hela vägen till Sverige... Jag kan inte ens fatta vilken bedrift det är! Jag hoppas nu att den stora kärlek som svenska folket har visat fortsätter att vara starkare än hatet, fortsätter att ta plats. Att vi i Sverige kan vara stolt över att vi tar hand om varandra, att vi kan leva i trygghet och solidaritet.

Vi på Clowner utan Gränser kommer att fortsätta göra det. Vi kommer att fortsätta sträva efter att se människors styrkor, att se potentialen hos alla vi möter och att skratta tillsammans. Clowner utan Gränser fortsätter att tro på en gränslös värld. Vi fortsätter att säga: Välkommen till Sverige. Vi ska skydda dig och här är du fri att starta ditt nya liv, oavsett om du kommit hit för att stanna eller inte.

Läs mer på www.skratt.nu/valkommentillsverige 

/Jennifer Vidmo, generalsekreterare Clowner utan Gränser

"Det kommer pratas länge om denna dag"

Först åkte vi flyg till andra sidan jorden sen inrikesflyg sen motorbåt sen mer motorbåt sen bil sen träbåt sen gick vi och så hamnade vi en gullig muslimsk by som aldrig sett något i närheten av detta spektakel vi bjöd upp till. Hela byn samlades och jag tror det kommer pratas länge om denna dag.

Omtumlande erfarenheter. En kväll var vi i Mrauk Oo (japp värt att googla) som bjöd på nyss utgrävda tempel från 1300-1500-talet, utan turistfällor och coca cola-kiosker. Det skulle kunna vara min rapport härifrån. Tyvärr är det här vi sett konflikten och översvämningarna som allra närmst. Gårdagens sista spelning i ett flyktingläger fick ett abrubt slut. Extremistiska Kvinnoföreningen hade fått nys om att vi var där och gillade det inte. Vi hamnade utanför kommunhuset i väntan på att förhandlingarna om vad som skulle ske härnäst skulle avgöras. En snäll polis kom tillslut och vi fick lämna byn. Det som dessa kvinnor motsatte sig var att vi spelt vår show, enkom för att sprida glädje, i ett läger där 1600 personer av 2700 är barn, på en cirka en km2 yta som de inte får lämna sedan tre år  tillbaka. 

Biståndsorganisationens nationella personal som arrangerat spelningen har endast tillträde till detta läger nio timmar/vecka och är den enda organisationen som jobbar där. Det ska tilläggas att vi även spelade två shower för bybarnen som inte tillhör den utsatta minoriteten Rohingya. Nåväl, med frustration över situationen men med vår tidigare publiks skallande rop "happy day, happy day" ekandes i öronen fick vi tillslut ta oss med båt till Mrauk Oo. Där har vi idag spelat i en "vanlig" skola i en by hårt drabbad av översvämningarna samt i en muslimsk by som klarat sig från att bli nedbränd av extremister. Som lindansare balanserade vi mellan uppstockade stenar och stockar för att undvika att falla ner i den halvmeterdjupa leran som täckte vägen dit. Hur det gick får ni kanske se på film någon dag. En fantastisk spelning som åtföljdes av en geggig parad ut ur byn med klasar av spralliga lekande barn. Tills den osynliga gränsen nåddes. Där byn tar slut tar också rörelsefriheten slut. Dessa barn får inte gå längre. De får inte gå i skolan som ligger på andra sidan vägen. Varför? De är av fel ras enligt folket här. 

Jag skulle så gärna vilja att de kunde se vad jag ser. Att dessa människor beter sig likadant, de skrattar, förvånas, förundras, viskar, pekar och applåderar på samma sätt här som där, som du och jag. Jag spyr på nationalismen och rasismen i världen. Men så går det några minuter och då har något nytt intryck slagit rot i mig. En människorättskämpa dyker upp, en tropisk regnstorm och översvämmade vägar, ett 1000-årigt tempel med en munk som ger mig en komplimang för min frisyr, ett vandrarhem med träbritsar utan madrass eller el etc, etc.. Varje dygn här är som ett halvårsintryck hemma. 

På natten ligger jag och lyssnar på det konstanta regnet utanför fönstret. Under vår turné i Burma och Rakhine-state besöker vi flyktingläger för Rohingyas men även de byar som drabbats värst häromkring av översvämningar. Vattnet bryr sig inte om etnisk eller religiös tillhörighet. Vattnet är hänsynslöst. Men vattnet har även skapat en liten, liten gnista av samförstånd mellan människorna här. Alla drabbas. Alla vars hus blir vattenfyllda måste flå. Vattnet diskriminerar inte.

/Camilla Rud, Burma 2015.

Mänskliga möten i en omänsklig tillvaro

Ibland är den viktigaste föreställningen den som bara har ett enda barn i publiken. Ett litet barn som för två dagar sedan förlorade sin lillasyster under flykten från kriget, över ett farligt hav på väg mot tryggheten. Ett barn som tillsammans med sin mamma och pappa ska leva vidare efter att ha sett familjens minsta försvinna i havet. 

En kvinna från UNHCR kom och frågade om inte clownerna kunde leka lite med flickan medan vi ändå väntade på att regnet skulle sluta hälla ner. Det blev en föreställning med magi och bus, en vild jakt genom hotellobbyn och som avslutades på familjens hotellrum där mamman fick se alla tricks igen, av både clownerna och sin dotter.

Vi är på Lesvos, en liten ö i ett fattigt Grekland. Nära gränsen till Turkiet. En ö med en befolkning som på bara några veckor har sett över 25 000 människor passera från krig, på väg mot ett Europa som kanske inte vill ta emot dem. Det finns inte en plats här som inte har människor som väntar på att bli registrerade eller att få ta sig vidare mot fastlandet. Överallt sitter de och väntar. Och väntar.

Idag har clownerna spelat föreställning i ett läger för syrier där föräldrar och barn stod i solen och skrattade och lurade clownerna att leta efter varandra på helt fel platser, skrek av skräckblandad förtjusning då den elaka illern attackerade både clownerna och publiken och förundrats över magitricks. När föreställningen var slut och vi gick över vägen till UNHCRs registrering för alla på flykt var det många barn som följde med och såg föreställningen igen, med samma entusiasm och förtjusning.

På ett mindre läger, för ensamma barn, skadade barn och föräldrar som väntar på att deras barns ska hittas och räddas från Medelhavets djup blev föreställningen en galen interaktion med barnen som under inga omständigheter tänkte låta clownerna göra en föreställning utan att även de fick prova alla tricks och bus. Det blev en härlig improvisation som blandades av intränade nummer och interaktion med de nyfikna barnen. När sedan clownen Desse lyfte alla barnen en och en högt över sitt huvud var det underbart att se hur de skrattade och njöt av att se sina mammor och pappor se dem lyftas upp så högt, så högt. När det var dags att säga Bye Bye var svaret No Bye Bye. Och leken fortsatte mot utgången. När det stod klart att de roliga clownerna faktiskt skulle åka bjöds det på motvilliga med väldigt kärleksfulla kramar.

I vartenda möte med barn och vuxna idag har vi sett hur viktigt det är att få en paus i en omänsklig, onaturligt, stressfull och traumatiskt tillvaro. Jag är säker på att när barnen somnade ikväll så hade de med sig ett nytt minne, ett minne av hur det känns att skratta och busa. Ett minne som inte alls tar bort alla andra minnen som barnen bär på, men som kanske kan jämna ut det jobbiga lite grann. En representant från UNHCR sa i morse: Tack och lov att ni är här! Just nu finns inget vi göra för dessa människor. De behöver hopp och det är vad vi måste ge dem!

När vi kom tillbaka till hotellet och satte oss i lobbyn kom flickan från dagens första föreställning fram och gav till clownerna ett litet hjärta i papper som hon hade gjort. Och jag hoppas av hela mitt hjärta att familjen får hjälp att starta sitt nya liv i Europa och att de trolleritricks hon lärt sig idag kan hjälpa henne att överleva och finnas som en liten tröst när allt känns som allra jobbigast. Ibland kan den viktigaste föreställningen vara den som spelas för ett enda barn. 

/Jennifer Vidmo, generalsekreterare, Grekland sep, 2015