Blogginlägg om medelhavet

"Må detta få ett slut"

Så många människor, så mycket folk. Så många ögon som vill. De suger åt sig allt de roliga, längtar efter skratt, fascination, att få. De kommer nära nära, så många som vill ha. Så många händer som vill ta i min, så många selfies. Så många bilder med unga grabbar, med mormor, med barn, med pappan, mamman och bebisar som läggs i min famn, selfie! selfie! Så många filmer vi fastnat på. Så vi kan glädja i mörka stunder, igen och igen och igen. Så många "Thank You"! Så många, hundratals, tusentals, som ett mantra. En tacksamhet som är enorm.

Jag går runt i civila kläder och försöker förstå, försöker ta in. Människor flockas på trottoarer för att komma åt kontakterna som restaurangägarna lagt ut, de laddar sina telefoner. Människor köar för skor, hundratals köar, hundratals köer. För en banan, för vatten, för registrering, för mat. En industri. "One line! Hold the line!" Pressade volontärer, crowd control.

En promenad längs med havet, stranden är kantad av trasiga gummibåtar och undermåliga flytvästar. Jag sätter mig ner. Men måste resa mig igen. Beviset för mänsklig rädsla var för nära. Diarré. När jag ser mig omkring är det överallt. Jag går försiktigt från stranden. Styr mina steg mot kyrkan. Tänder två ljus. Ett för de som lever, för att de ska orka, för att inget mer ont ska få hända dem. Jag tänker på alla jag älskar, mina barn, min familj och alla underbara vänner, små som stora och mina tårar droppar på marmorgolvet. Jag tänker på alla de som förlorat någon kär, på alla de som just nu är några hundra meter bort i små tält, i väntan på ett bättre liv. 

Ett ljus för de som dött. För de som inte klarat resan, för de som drunknat eller på annat sätt gått under på flykten. Jag ber för att de ska få springa mot solen; varma, torra och med ro i själen. Idag vill jag tro på alla gudar.

Det är dags för mig att sätta på mig min clownkostym, att möta barnen, de som lever här och nu, Ali, Roshanna, Mostafa, Yasmin, Dora och alla de andra. Ansikte för ansikte, människa för människa. De vackraste människorna som finns, allas våra barn. Två barn kommer jag inte att möta. Deras pappa begraver dem idag. Må detta få ett slut. Amen.

/Lisa Rahbek, Kos november 2015

När ens liv plötsligt är borta dyker där upp en clown

Ena dagen går dina barn i skolan och du själv är på jobbet. Nästa dag kommer något vi kallar krig. Kriget tvingar er att fly för era liv, för dina barns liv. Månader går, till och med år. Hela livet går ut på att överleva, bara en dag till.

Det går inte ens att försöka sätta sig in i vad detta trauma innebär för en människa.

Under mina år som Generalsekreterare för Clowner utan Gränser har jag träffat många barn och vuxna som tvingats lämna sina liv bakom sig för att söka sin tillflykt till stora, opersonliga och ofta farliga flyktingläger. Nu senast var det i Grekland. På kajen i hamnen på ön Lesbos mötte jag familjer, hela och splittrade, på deras väg mot tryggheten. De berättade för mig om flera månaders vandring för att tillslut ta sig över Medelhavet i de överfulla gummibåtarna till Europa. Familjer som gått och gått med sina små barn, tonåringar som tagit sig alldeles själv fram och lämnat föräldrar och syskon hemma, föräldrar som på vägen förlorat ett barn och ensamma pappor som hoppas få återförenas med sina familjer i framtiden.

Det gemensamma för alla dessa människor på flykt i värden och alla oss som slipper fly för våra liv är att vi alla vill leva. Vi vill ge trygghet, kärlek och omvårdnad till våra nära och kära. Vi vill sova gott om natten. Vi vill nå våra drömmar.

Vi är många som arbetar för att hjälpa människor på flykt att överleva. Vi är många som vill att krigen i världen ska ta slut och att alla barn ska få växa upp i fred och trygghet. Men tills vi når dit, tills vi får stopp på krigen måste vi fortsätta kämpa, kämpa på alla sätt vi kan. Och för att människor ska fortsätta orka kämpa tror jag verkligen att det är absolut livsavgörande att barn och vuxna får anledning att skratta. Att de även under sina allra svåraste dagar, månader eller år i livet faktiskt får känna skrattets kraft bubbla upp ur magen. Jag är övertygad om att ett riktigt gapskratt, en lek som inte har ett slut och drömmar som får ny energi kan bära en människa under en mycket lång tid. Ett varmt minne som håller ett litet barn, en tonåring, en mamma eller pappa hårt i handen under långa somnlösa nätter och ger hopp om framtiden.

/Jennifer Vidmo, Generalsekreterare Clowner utan Gränser

"Det som behövs allra mest på öarna kring Medelhavet är hopp"

De senaste dagarna har visat både det mänskligaste av mänskliga och det mest inhumana av vår tid. Det enorma stöd som visas människor på flykt just nu är gripande. Men att människor tvingas fly, på vilket sätt de tvingas söka trygghet och att det inte finns hopp om ett slut i närtid, gör att jag nästan går sönder.

Vårt arbete går ut på att nå de barn som behöver det allra mest. Vi arbetar i krigs- och krisdrabbade områden runt om i hela världen. Det är aldrig lätt. Jag minns hur jag nästan fick panik under sommaren 2012 av att se hur människor flydde från kriget i Syrien och vi inte kunde hitta finansiering till att vara på plats. Så kom en gåva. 100 000 kr! Det räckte till våra två första expeditioner till norra Jordanien och våra första möten med barnen från kriget i Syrien. Sedan dess har det blivit många fler, både i Jordanien, Libanon och Kurdistan.  Vi har fått höra att varje besök vi gör är direkt avgörande för flera barn, vi har fått veta att clownerna har lärt barnen att leka igen, och mammor och barn har skrattat tillsammans för första gången på månader, ibland år. 

Idag fick jag höra att en av de saker som behövs allra mest på öarna kring Medelhavet just nu är hopp. Om en vecka åker ett team av våra artister till Lesbos i Grekland. Det är självklart att många behöver vård, alla behöver mat och filtar. Men vår lokala partner på plats vill att vi kommer så fort som möjligt för det krävs skratt, det krävs lek och bus om människorna som tagit sig hela vägen över havet till Lesbos ska orka lite till. Vi vet ännu inte var vi kommer att spela föreställningarna, det kan bli i hamnen, i en park eller hemma hos någon som har tagit emot barn i sitt hem. Men vad vi vet är det just nu finns 5000 människor som alla förtjänar all vår kärlek, de förtjänar att leva och de förtjänar att få känna ett bubblande skratt igen.

/Jennifer Vidmo, Generalsekreterare Clowner utan Gränser