Blogginlägg om trupp trunk

-Soura! Soura! Photo please!

För drygt två månader sedan var vi Jordanien och spelade Trupp Trunk för flyktingbarn där. Alltid samma procedur efter föreställningen. Komma nära, se, känna, fråga, mötas.

Nu är vi i Trollhättan. Drömturnén har startat, lärare har fått genomgångar av vårt metodmaterial. Bussen vi bor och reser i har krånglat sig in på skolgårdar inför förundrade barnaögon och imponerade vaktmästare. Gymnastiksalar har möblerats om till tillfälliga teatrar som fyllts av skratt, förvåning och en och annan tår under den rörande Jordanienfilmen, vi visar i anslutning till förställningen. För dessa barn i de milda pastellfärgade husen på höjden är detta ännu en aktivitet i raden av upplevelser deras unga liv bjuder på. En clownföreställning med ett budskap om solidaritet kommer till skolan, jaha. Imorgon handbollsmatch, ridning, tvärflöjt och dans. Kanske väcker vi engagemang för fred eller teaterdrömmar, eller lust att påverka och göra skillnad. Såsom vi själva en dag mötte någon som gav oss en tro på att kunna förändra.  

-Soura!

-Soura!

-Photo please!

Den unga mamman som uppskattningsvis är i min ålder, föser fram sin dotter genom samlingen av barn efter föreställningen. Flickan tittar storögt på mig, jag frågar vad hon heter och frågar om hon vill att vi ska visa musklerna. Det vill hon, hon fnissar när hon håller upp sin späda arm med knuten näve för mobilkameran.

Klockan närmar sig åtta på kvällen men än är det många barn kvar i skolans gymnastikhall, en del hjälper till att bära tillbaka bänkar och mattor efter kvällens föreställning, andra över på att hjula eller stå på händer. En kö har bildats av de barn som vill prova att stå högt upp i en mänsklig pyramid bestående av mig och Karin. En engagerad lärare går runt och försäkrar sig om att de små barnen har någon som följer dem hem.

Endast några kilometer bort från de milda pastellfärgade husen är vi tillbaka i Jordanien, eller Palestina eller vilket annat land som helst där barn på grund av krig tvingas bära på sorger allt för tunga. Flyktingar anlända några för bara några dagar sedan, förvirrade, lättade, rädda, nyfikna. Hamnar här, i de höga husen, ni vet de där, där det i trapphusen luktar kryddor, där männen står i grupp utanför mataffären och diskuterar, där liv och rörelse hörs från öppna balkongdörrar mitt på blanka dagen. Hit, här, mitt ibland oss.

Låt oss komma nära, se, känna, fråga, mötas.

Hälsningar från ett pastellbarn

/Camilla Rud

/Camilla Rud

Energi, inspiration och blåmärken. Magiska möten i skolor i Trollhättan.

En flicka sitter i en sliten och nedgången korridor i skolan, hon är skolan två timmar innan föreställningen ska börja klockan 18:00. Hennes lärare undrar vad hon väntar på och hon säger att hon väntar på clownerna. ”Det är ju två timmar tills dess” säger läraren och flickan skrattar och säger att hon vet det.

  På samma skola, under våra förberedelser, följs vi åt av två bröder, ursprungligen från Palestina. De bär saker med oss in i gympasalen samtidigt som de berättar att deras pappa är bortrest. Kanske är han i Saudiarabien nu, eller i Irak, de vet inte riktigt. De tror han jobbar som skräddare.

  Det blir, en för oss, oförglömlig kväll. Vi får höra att barnen har stått ute i regnet och väntat i säkert en halvtimme. När alla välkomnas in fylls platserna snabbt upp med småsyskon, barn från skolan och deras föräldrar. De är från hela världen. Energin är hög, stämningen förväntansfull och publiken hjälper oss att minnas de otroliga resor vi gjort med samma föreställning i Mellanöstern. Barnen skrattar, de vuxna skrattar och när vi efter föreställningens slut visar den kortfilm om vårt senaste besök i Jordanien får vi alla en klump i magen. Tänk om några av dem precis själva flytt från krigets Syrien, hur ska de reagera?

  På en annan skola i samma stad, men med helt andra förutsättningar, parkerar vi vår gröna buss. Den första vi möter är en vaktmästare som skäller ut oss för att vi ställt upp en dörr med hjälp av en sko, något som är absolut förbjudet. På skolgården syns inga barn till förutom de som är på väg till eller från ett utvecklingssamtal. Rektorn förklarar att det är svårt att engagera barnen och föräldrarna efter skoltid här. Många har gymnastikavslutning just denna kväll och några har undrat vad de får ifall de kommer. På den här skolan verkar de flesta ha en fritidssysselsättning och ett svensk-klingande efternamn. I de nyrenoverade korridorerna står biljardbord, pingisbord och bord för brädspel. Till föreställningen droppar det in några elever och deras föräldrar och den nyinredda aulan som vi spelar i blir inte ens halvfull. Vi säger till varandra att vi inte får tappa energi trots det. I publiken kan sitta barn och föräldrar som också behöver det här. Det blir en rolig spelning. Saker som inte brukar hända händer. Vi snubblar oväntat på det hala aula-golvet, vi faller i golvet, fastnar i saker och slår oss på väskan. Vi njuter, likaså publiken. Det blir fina möten med kloka, engagerade barn och vi åker därifrån fulla av energi, inspiration och blåmärken.

  Trots att filmen vi visar berättar historien om hur en liten pojke flytt kriget i Syrien så gick det bra att visa den. En lärare på den första skolan berättar för oss om en mamma som precis kommit till Sverige och som just nu väntar på asyl. Läraren berättar om hur hon tittade på mamman under föreställningen och hur mycket hon hade skrattat.

På olika platser i en stad i Sverige ser behoven olika ut och kanske kommer dessa 10 veckor på turné fortsätta att bekräfta det. Ibland blir mötena med oss en tid för reflektion över sitt egna liv, med de privilegier vi har i vårt samhälle, medan förståelsen blir större för barn på flykt. På andra ställen kommer vi som en förlösande faktor i en tid när väntan på uppehållstillstånd är lång. Oavsett så betyder de här mötena något, hur de än ser ut. 

/Karin Svensson

Reflektioner från mötet med människorna på flykt undan kriget i Syrien

Från artisterna i Trupp trunk Camilla, Karin, Petter och Baha kommer här reflektioner från Jordanien:

Vi spelar 2 föreställningar om dagen. Hittills för Syriska, Irakiska, Jordanska och Palestinska barn. UNICEF har arrangerat ett mycket fint spelschema över hela Jordanien och på varje spelställe möter vi engagerade vuxna och mellan 100-300 barn. Vi har eventuellt  en annan spelning på gång genom Jordan Red Crescent på en stor utomhusscen i Amman för alla deras "beneficients". 

Flera unicef arbetare är "cyniska" till medias fokus på Zaatari lägret. Många flyktingar lever i host communitys utan tillgång till stöd. Många syrier lever under existensminimum hos släktingar runt om i Jordanien.

Vi är starkt berörda av glimtar ur fruktansvärda levnadshistorier tolvåriga barn inte borde bära på. 

Intervjuade en 12 årig syrisk flicka som bor här i Jordanien sedan 6 månader tillbaka. Hon bor i en källare med 16 andra. När vi frågar om hon hört av vänner och familj som är kvar i Syrien blir hennes ögon tårfyllda.

Alla barn vill bli fotograferade med oss efter föreställningen. Stolta föräldrar vill att vi ska hålla deras barn och posera för kameran. 

Barnen vill berätta att de kommer från Syrien och gör "victory-tecken" på fotografierna.

Flyktingsituationen gör sig påmind under vår uppsluppna middag när en syrisk flykting knackar på dörren och ber om pengar. 

Korruption sägs äta upp mycket av stödet till utsatta flyktingar. Jordaniens regim tjänar pengar på kriget medan det Jordanska folket drabbas av prisökningar på mat och lägenheter när alla skyller på invasionen av syrier. Detta är kommentarer från gatan. 

Det ryktas om Saudiska män som "hämtar upp" unga syriska kvinnor utanför flyktinglägren att ta till fruar för minimala summor pengar till desperata fäder som hoppas att de ska få en chans till ett bättre liv utomlands.

En man vi träffar efter in föreställning visar och berättar om sina skador från kriget.

Vi spelar fotboll med en oliv tillsammans med barnen efter föreställningen. 

Vi leker en lek där jag låtsaskastar upp barnen runt mig högt upp i luften och sen tappa bort dem. Det är lika roligt varje gång jag blir förvånad över att de står bakom mig. 

Zaatari räknar med 90 000 flyktingar i slutet av månaden. 

Säkerhetsläget för unga kvinnor i Zaatarilägret sägs vara mycket svårt. Vi har fått höra historier om hur kvinnor inte vågar gå ensamma till toaletten efter mörkrets inbrott av rädsla för att bi våldtagna. 

Barnen är som i alla konflikter hårt drabbade. 

/Camilla