"Han tittar på sin pappa och skrattar precis likadant"

Vi åker längs en gropig sandväg, en och en halv timme bort från Tuguegarao, staden där vårt hotell ligger. Vägen slingrar sig mellan tät djungel och små skrala risfält.

När vi kommer bakom ett krön kommer en raksträcka där barn sitter längs med kanten. Snören ligger över vägen och när de ser oss komma drar de i ändarna så att snörena sträcks ut över gatan och en lapp på mitten fälls ut. Vår filippinska kontaktperson berättar att de unga barnen som bor här ute tigger såhär. De är kanske sex, åtta år, minst tio stycken. Jag tänker att det inte kan vara många bilar som stannar. 

Efter en stund kommer vi fram till Barangay där vi ska spela. Ett litet samhälle med med cirka 400 hushåll där invånarna åker in till staden en till två gånger om året, efter skörd, för att köpa årets nödvändigheter. 

Vi spelar på den obligatoriska basketplanen som finns i alla byar i Filippinerna, hur små de än är. De flesta är här, från spädbarn till gammelfarmor. 

Kvinnorna skrattar så att de skriker när Andrea tar upp en mer eller mindre frivillig från publiken.

Min blick dras hela tiden till en ung pappa som sitter med sin treåring i knät. Hans ansikte är lika öppet och ofiltrerat som barnens. Han har den där nakna nyfikenheten som en sällan ser hos personer äldre än tio, och han håller om sin son som om de åker karusell.  Sonen är egentligen för ung för att förstå vår föreställning, men han tittar på sin pappa och skrattar precis likadant.

Efter föreställningen när alla barn och ungdomar gett oss high-fives och tagit selfies dröjer sig de äldre kvar. En gammal kvinna tar min hand. Precis som många andra äldre filipinos har hon en ljusblå ring runt sina irisar, och hennes blick borrar sig djupt in i min. 

"Thank you" säger hon. Hon håller kvar min hand och ser på barnen bredvid som håller på att lära varandra att hjula. "Thank you for coming here."

Jag säger att det är vi som ska tacka. För att de är den bästa publik en kan tänka sig. För att de på en knapp timme fått oss att känna oss som en av dom. Som att vi var hemma. 

/Moa Karlsson