"Hon dog för att det blivit politik att fly och rädda liv"

Idag är det Mänskliga rättighetsdagen – En dag för att påminnas om alla människor är födda fria, jämlika och med samma rättigheter. I torsdags började jag skriva den här texten, om hur vårt arbete i Bangladesh är en viktig del i att förverkliga och stärka rättigheterna hos rohingyabarnen som flytt från Myanmar. Men långt innan jag var klar möttes jag av en annan nyhet.

Läkare utan gränser tvingas avsluta sitt arbete för att rädda liv på Medelhavet.

Efter politiska påtryckningar, aktivt motstånd, förtal och tvång och såg de ingen annan lösning än att avsluta sitt livsviktiga uppdrag. Hittills i år har över 2000 personer dött när de försökt korsa havet. Nu kommer ännu fler att dö.

Media skriver inte längre om de som flyr för sina liv och försöker korsa havet i desperation. Ögonen och intresset har flyttat någon annanstans. Men människorna är kvar. Krigen, förföljelsen, fattigdomen, omöjligheten är kvar. Men inte längre räddningsinsatserna. För det har blivit politik att rädda liv. Det vi trodde stod bortom politiska vindar är inte längre heligt.

Vi ser det överallt, hur tidigare överenskommelser kastas överbord. Journalister mördas. Biståndsarbetare kidnappas. Demokratimotståndare väljs till ledare. Organisationer som räddar liv stoppas. Vad finns då kvar? De mänskliga rättigheterna är inget som är givet – de kommer inte finnas om vi inte aktivt och ständigt arbetar för att hålla dem vid liv. Om vi inte ständigt påminns om att det finns okränkbara värden. Det är inte ett brott att fly. Ingen ska dö på ett hav. Oavsett politisk övertygelse borde vi alla kunna vara överens om att ingen ska drunkna.

2015 inledde Clowner utan Gränser ett enormt arbete i Grekland för att möta de barn, familjer och vuxna som tagit sig över havet. Under ett drygt års tid genomförde vi den största insatsen vi någonsin gjort på en och samma plats. Jag har varit i många katastrofområden, jag har sett vad krig gör med människor och hur de kan rasera allt. Men jag har aldrig förr mött så många som flytt undan bomber och vapen, som var tacksamma över att ha överlevt en resa över ett hav som borde varit tryggt.

För precis tre år sedan idag stod jag i ett tillfälligt, kaotiskt, flyktingläger på Lesbos. Våra artister spelade en mjuk och lekfull föreställning för att lätta på den enorma stress som de barn och vuxna som överlevt resan, bar på. Tio meter bort stod en liten pojke som inte vågade sig fram till scenen, men som med sin mamma i handen försökte kika mellan de vuxnas ben. Jag gick dit, klappade modern på armen och frågade om jag fick ta med hennes son några meter närmare så han kunde se bättre. Han ville så gärna. Jag kommer aldrig glömma hennes blick när hon tittade på mig och sa ”Det går inte. Han måste stanna här.” I min naivitet frågade jag varför – tänkte att han nog skulle må bra av en liten paus, ett litet skratt i kaoset. Men hon tittade bara på mig med en blick bortom denna värld ”Jag förlorade min dotter, hans syster, i havet i natt.”

Vad svarar en på det? Hennes 5-åriga dotter dog inte av bomber eller vapen. Hon dog inte av matbrist eller sjukdom. Hon försvann ner i ett hav långt från deras hem i hoppet om trygghet. Hon dog för att det blivit politik att fly och rädda liv.

Så idag skriver jag inte om Clowner utan Gränsers arbete – hur avgörande jag än vet att det är – idag går mina tankar till det faktum att vi lever i en värld som sakta glömmer vad som är okränkbart. En värld där livräddande insatser motarbetas, saboteras och förhindras. 

Idag, på Internationella dagen för de mänskliga rättigheterna, vänder jag mig till politiker, påverkansarbetare och alla er som tvivlar, med en ödmjuk vädjan inför nästa år: Låt organisationer som räddar liv få fullfölja sitt uppdrag. Låt inte ett enda barn till drunkna i onödan. Låt oss slåss för att de mänskliga rättigheterna ska gälla alla.

/Louise Frisk, generalsekreterare Clowner utan Gränser