"Jag tror på att det vi gör verkligen förändrar"

Björn Dahlman har varit på flera olika turnéer med Clowner utan Gränser i bland annat Indien, Nepal, Grekland och Sverige. Han initierade också vårt arbete i Kina där vi arbetar med barn till migrantarbetare som lever under svåra förhållanden. Clowner utan Gränsers kärna är våra artister. Därför vill vi också lyfta deras röster. Här är Björns!

Varför är du engagerad i Clowner utan Gränser?

Jag fick höra talas om Clowner utan Gränser för första gången när jag var i 20-årsåldern och jag kontaktade dem direkt och frågade om det fanns någon plats för mig. Men på den tiden hade jag ju inget clownnummer i fickan så det gick inte. Nästan tio år senare skapade jag och en god vän en clownföreställning som vi tog på Indienturné. Vi kontaktade Clowner utan Gränser inför vår resa vilket utvecklades till ett Clowner utan Gränser-projekt i Indien. Så när jag väl fick chansen att arbeta under Clowner utan Gränsers flagg var det någonting jag hade drömt om under mycket lång tid. På många sätt är jag nog engagerad för min egen skull. Det finns ingenting som fyller mig med en så total tillfredställelse och glädje som att göra en föreställning med Clowner utan Gränser. Att få se hundratals barn som säkert inte har alltför roliga dagar att skratta för en stund tillsammans med oss. Men jag tror också på att det vi gör verkligen förändrar, både människors liv och samhällen i stort. Jag tycker mycket om det icke-politiska i det vi gör, det enda vi åstadkommer är ju att göra några barn lite glada för en stund. Och ändå märker jag, inte minst på reaktionerna från folk som ser föreställningar eller bilder från föreställningar, hur en så enkel handling kan få människor att ompröva sina värderingar och tankemönster. 

Berätta om ett särskilt varmt minne från en Clowner utan Gränser-turné.

Det finns så många… När vi var på Lesbos och fick den akuta misären rakt i ansiktet. Jag minns framför allt mammorna – de som bara ett dygn innan satt sina barn i gummiflottar för en färd de inte visste om de skulle överleva. Hur de överväldigades av glädje när de såg sina barn skratta och själva började dansa och sjunga nästan okontrollerat. Eller i Red Light District i Mumbai, där vi spelade för några flickor som vi sedan fortsatte spela för i flera år. De barnen skapade senare en egen föreställning som spelat i både Indien, Sverige och Polen. Men det allra första mötet med dem tillhör de minnen jag alltid kommer att bära med mig. Ett annat mycket starkt minne är den allra första spelningen förskola i en förort i Kina. När jag upptäckte att konceptet faktiskt fungerade, att några av barnen skrattade så de bokstavligen ramlade av stolarna och insikten slog mig att projektet skulle komma att bli just så som jag hoppades. Det var tre år sedan och sen den dagen har jag gjort över 30 likadana spelningar för över 7000 barn. Men just insikten under den där allra första spelningen lever väldigt starkt i mig. Sen är det ju alla barn som jag mött. Alla som jag fått se skratta. Allting jag gör på scenen är ju på ett sätt skapat av barnen. Jag har gjort någonting på scenen som jag inte visste skulle vara roligt, men de skrattade så jag upprepar vad jag just gjorde och det utvecklas till en hel scen. Jag känner ofta att de barn jag spelat för tidigare finns med mig på scenen, att de är medskapare till någonting som sen spelas tusentals mil från där de själva befinner sig. 

Vad har du sett för positiva effekter av Clowner utan Gränsers arbete?

Jag har haft förmånen att återvända till många av de ställen jag spelat på regelbundet och jag har fått träffa barn och unga som sett våra föreställningar och som senare kunnat berätta för oss hur det påverkat dem. Som flickorna i Mumbai som skapade en egen föreställning, eller pojken i ungdomsfängelset som efter att ha sett oss skrev en alldeles egen pjäs som han övade in helt på egen hand och sedan uppträdde med både på anstalten och i skolan han gick på. De historier vi hört från lärare som arbetar med barn till prostituerade, som säger att barnen har slutat leka våldtäkt på rasterna och nu istället leker att de är clowner. Eller de barn vi träffat på barnhem som när vi kommit tillbaka kommande år kunnat återge i detalj förra årets föreställning – det berättar mycket om hur ömt och intensivt de vårdat minnet av vad de fått se. I Kina har jag många gånger träffat lärare som frågat mig ”vad ska du lära barnen?”. När jag säger ”ingenting, jag vill bara att de ska bli lite glada” har de varit väldigt skeptiska. Men efter föreställningen kommer de fram, helt lyckliga, och utbrister ”vad de skrattade!” Jag tänker ofta att vi inte bara ger någonting till barnen (och deras föräldrar) men också omdefinierar hela synen på människovärde i en hel kontext.