"Magi" viskar jag till mig själv

I ett flyktingläger i Sydsudan kommer några clowner gåendes på en snirklig väg genom tälten.

Det dyker upp förvånade barn. Det flyger såpbubblor och färgglada käglor.

Ett litet cirkustält med egna ben spelar plingande musik. Clownerna går i ett långsamt tempo, hälsar på barnen som sluter upp i clownparaden.

Magi viskar jag till mig själv. Det här är magiskt och jag tycker mig se i barnens blickar att de känner samma sak.

Vipps så förvandlades en vanlig dag till ett kalas. Samtidigt är jag är svettig och sväljer hårt för att tårarna inte ska titta fram.

Det här är första gången jag sätter min fot i ett flyktingläger. Första gången jag reser med Clowner utan Gränser.

Nu kör vi tänker jag och tittar på mina clownkompisar. Och det gör vi. Ett lugn infinner sig och jag andades ända ner i magen.

 Varje dag har jag fått möta exalterade och uppspelta barn, barn som springer emot mig, med händerna utsträcka, en förväntan i blicken och ett skratt på läpparna.

Det enda jag känner i den stunden är lycka i sin renaste form och jag fylls av så mycket energi och glädje.

Vi kommer till dem för att sprida hopp, skratt och drömmar. Men i mötet så tror jag nästan att det blir tvärtom.

Vi har skrattat tillsammans. Jag har skrattat så tårarna sprutat när gamla farmor ska vara med på workshopen och göra grimaser.

Eller när en sexåring klättrar in genom ett hål när vi arbetar med sextonåringar och tror att hon kan smälta in.

Eller när de tio coola hiphop killarna tar på sig varsin clownnäsa och sjunger ”I´m sexy and i know it” i slutet av vår workshop med lokala artister.

En pojke sparkar en boll till mig. Jag sparkar tillbaka. Matchen har börjat. Pojkar från alla håll hänger på.

Vi har inga mål, inga lag, vi bara kör. Jag tror att det är jag och pojken mot resten. Men det spelar egentligen ingen roll.

Pojken blir min vän och den svåraste att lämna när bilen för sista gången kör ut ur lägret. Men han är en riktig survivor som säkert kommer att klara sig bra.

Barnen i lägren sprider så mycket glädje. Likt clowner tar de sig förbi barriärer och stängda dörrar, klättrar upp och fram i ren nyfikenhet. Letar efter leken och nya kompisar.

Nu hoppas jag att barnen tillåts att vara just barn och inte tvingas in i barnäktenskap, graviditeter eller militärtjänst.

Jag hoppas på fred och frihet. Jag hoppas också på att barnen fortsätter sjunga på våra sånger eller hittar på nya! 

/Isabelle Boström