"När de ser mitt leende ler de genast tillbaka"

Fem bilar åker sakta i karavan genom bosättningar som blivit mer eller mindre permanenta och rymmer tusentals människor. På de leriga, skräpiga och översvämmade gatorna leker barn med drakar byggda av gammal plast och pinnar, rullar däck och sparkar boll. Många av barnen har levt hela sina liv här, har aldrig upplevt hur det är att inte fly undan Boko Haram. Dom sover i ett plåtskjul eller ett halvfärdigt skal till betonghus utan dörr, fönster, vatten eller el. De större barnen bär sina småsyskon på ryggen eller vattendunkar på huvudet. Många tittar nyfiket emot bilarna som vi sitter i och när de ser mitt leende ler de genast tillbaka, de vinkar och jag vinkar tillbaka. Så möts vi. Så enkelt kan ett möte vara. Enkelt men ändå så betydelsefullt. För just det barnet jag hade ögonkontakt med i den stunden, vi såg på riktigt varandra. Att våra verkligheter ser enormt olika ut spelar i det ögonblicket ingen roll. Det var bara vi, två människor, som möttes. Har du fått ett leende av någon idag?

En stund senare uppträder vi för ungdomarna som går i skolan. De är glada och nyfikna och går helt in i föreställningen. Hjälper oss med våra trassliga bekymmer med hinkar och rockringar, skrattar, förvånas och förundras. De klappar med till musiken och hakar direkt på när vi börjar sjunga vår signaturmelodi. Efter att föreställningen är klar, när vi är på väg tillbaka till bilarna, hör vi deras trallande, på vår melodi. Skrattande gör de rockringsrörelser medan de vinkar hej då. 

Tänk att en kan ge skratt. Tänk att en kan ge musik. Tänk att en kan ge rörelser. Tänk att vi gjort just det. Tänk vad det kan förändra liv. 

/Lisa Rahbek