Skratt som studsar mot röd sand

Landningsbanan består av röd sand. När vi väl kliver ut från flygplanet syns inte ett hus till. Flygplatsen är omgiven av grönska mitt i allt det röda och människor omkring ser nyfiket på oss. Vi har äntligen kommit fram till Maban och har nu bara sista sträckan till Rädda Barnens läger, där vi ska bo under vår tid här, kvar.

Maban är ett glesbefolkat område enligt Wikipedia men vi möter människor exakt överallt. Till och med när vi åker över savannen med ensamma träd möter vi på människor bärandes på diverse varor, hedar med sina getter och kossor.

När vi kommer närmare flyktinglägren och byarna ser vi att de tänkta provisoriska tälten blivit till permanenta hem av skjul och trasiga presenningar. När vi saknar ner för grisar eller dåliga vägar hinner vi skymta nyfikna barn som tittar fram bakom presenningarna eller staket av grenar. Många är inte blyga alls utan springer fram till bilen, pekar på oss och ropar ”Kawalios!”. Många av barnen ser väldigt sällan vita personer som vi är, utöver det klär vi oss märkligt och låter lustigt. Det blir ofta en liten skrattfest bara över märkligheten som infinner sig i våra korta, oväntade möten.

I lägret ska vi spela show men vädret är instabilt, molnen tätnar och det har börjat regna. Under tiden som vi väntar på att ovädret ska avta går jag en sväng för att se mig omkring. När jag gått runt området ser jag några barn i åldrarna fem till tolv stå och skratta åt mig en bit bort. Jag vinkar till dem och ler. Dem vinkar alla helt synkront tillbaka och ler stort. Jag slänger upp armarna i luften. De slänger upp armarna i luften. Jag hoppar jämfota. De hoppar jämfota. Jag skrattar högt och de skrattar högt. Jag utmanar dem genom att göra hela ”Hey macarena”-dansen. De kan den också och vi dansar tillsammans. Regnet fortsätter falla och vi kan inte sluta skratta.

Vi spelar vår föreställning under ett tak av betong och de flesta barnen sitter häpna genom allt. Andra skriker av skratt. De vuxna applåderar. När vi är klara och går ut från vårt skydd från regnet följer de alla efter.

När vi kommer tillbaka nästa dag för att hålla i en workshop springer barn från alla håll fram när de ser bilen. Några skyndar in på området och hämtar stolar som står under ett träd och rusar in med dem under taket. Jag förstår att vi gjort ett starkt intryck på dem och det blir helt fullt under taket. Ett riktigt kalas uppstår och jag kan inte annat än skratta.

Jag är glad att vi är här. Vi kom hit för att sprida skratt och lyckades verkligen. Jag kommer för alltid att bära med mig den här upplevelsen. Upplevelsen av skratt som studsar mot röd sand.  

/Tony Hadders