"You, my friend, abra kadabra me to Sweden!"

I lägret Cherso är majoriteten kvinnor och barn. Lägret ”rymmer” 2500 personer men över 4000 bor här enligt rapport från UNHCR. När vi kommer fram första dagen lastar militären av vapen ur en stor militärbil, massa barn står runtom och tittar nyfiket på. Väl inne på området lokaliserar barnen oss rätt snabbt. Vi går en parad genom området och samlar ihop fler och fler barn. Många familjer och andra vuxna kommer ut ur sina tält och hälsar på oss. Barnen vill att vi hälsar på deras systrar, mamma, mormor, pappa. Drar oss mellan tälten där vi gör mindre trolleritrick och sjunger.

Vi får spela i ett tält utan väggar, både vi och barnen är glada för skuggan. Efteråt träffar vi en pojke som några av oss mötte på Lesbos ett halvår tidigare. Barnen vill vara nära, sitta tätt med ben mot ben, hålla handen.

Vi äter lunch i en liten by i närheten. När vi sitter där kommer grupper från lägret gåendes. Några är på väg till en flod för att bada, andra för att ta en kall kaffe på det lilla kaféet i närheten. "De försöker leva ett så normalt liv som möjligt" säger Maria, vår kontakt från Rädda Barnen.

På väg hem stannar vi vid floden. Massor av tonåringar, pojkar, badar för fullt. De kommer fram och hälsar, visar oss var det var halt och var det finns ormar. En 15-årig kille visar mig sina ärr på magen. Ett stort ärr går vertikalt upp, jag ser varken början eller slutet på det. På två ställen har kulor gått rakt igenom kroppen. Han kommer från Syrien. Hans kompis Hussein sätter sig vid mig en stund. Han pratar bara lite engelska, men berättar att han är 14, han reser med sin pappa och sina syskon. Hans mamma är död och han har varit här i 6 månader. Sen lär han mig lite arabiska och jag visar honom ett trolleritrick. Han pekar på sig själv när han säger "You, my friend, abra kadabra me to Sweden!" och skrattar.

/Mika Oskarson Kindstrand