Reseblogg

Jag önskar att 2019 blir ett år då vi inte behöver motivera varför skratt, hopp och drömmar är viktigt

2018 var ett år då så mycket ställdes på sin spets i världen, ett år då polariteter ökade än mer, retorik hårdnande, politiska utspel drogs till sin spets, klimatkrisen eskalerade och många människor vittnade om oro och hopplöshet inför framtiden. Men 2018 var också ett år då jag på ett personligt plan vände min blick från omvärldens stora frågor, till en mjuk liten plats hos två små mörka ögon fulla av allt och ingenting. I januari 2018 blev jag förälder – och insikten om att jag aldrig någonsin kan sluta kämpa för empati, gemenskap och för alla barns rätt till ett värdigt liv landade ännu djupare i mig. 

Jag tog paus från min vardag på Clowner utan Gränser och lämnade verksamheten i mina kollegors trygga händer för att njuta av att vi i Sverige har något så fantastiskt som en lång föräldraledighet. Det gav mig ynnesten att få betrakta vårt arbete utifrån, en plats som jag inte suttit på sedan 2011. Förutom att jag är övertygad om att det är nyttigt att byta perspektiv ibland så har det varit överväldigande, inte bara att bli förälder, utan att få se det som varit min vardag i så många år från ett helt nytt håll – utifrån. 

Plötsligt fick jag se hur vårt arbete med rohingyaminoriteten (som vi initierade 2013 i Rakhine, Myanmar) växte explosionsartat i Bangladesh. Helt och hållet tack vare att våra partners såg så fantastiska resultat hos barnen och familjerna vi mötte att de valde att finansiera ett långsiktigt arbete som sträcker sig ända in i 2019. Det handlar inte om bara om skratt. Det handlar om allt det som kommer i skrattets kölvatten. Nu kommer vi arbeta för att skapa tillit och trygghet hos tonårsflickor som är speciellt utsatta våld och sexuella övergrepp, vi kommer jobba kreativt med kunskap om hygien-frågor som är en enorm utmaning i alla katastrofsituationer och vi specialutvecklar pedagogik för lokal personal som möter barn med trauman i sitt dagliga arbete. Det ni! 

Jag fick se hur ett sedan länge efterlängtat arbete med barn som växt upp i områden där Boko Haram dragit fram i norra Nigeria äntligen kunde startas igång och hur vi tack vare fantastiska partners som bidrog med säkerhetsarbete kunde ta oss till platser som varit otillgängliga för hjälporganisationer under lång tid. Om säkerhetsläget, och finansieringen tillåter, så kommer vi 2019 att fördjupa det arbetet och satsa på att ta livsgnistan tillbaka hos barn som varit barnsoldater och barn utsatts för sexuellt våld som en del av Boko Harams krigsföring.

Jag fick se hur några av de unga flickor som vi arbetat med i Indien, som lever och växer upp i Red light distrikts, fick komma till Sverige (!) och spela en föreställning om livet som barn bland bordeller och våld, för fulla hus. Flickor som för några år sedan aldrig känt en annan verkligheten än bordellernas, som plötsligt vågade ta plats på internationella scener och öppna sina sinnen för helt andra drömmar om framtiden. Drömmar där de har rätt till ett helt annat liv!

Jag fick se hur utmanande det var att jobba med barn på flykt här i Sverige. När lagstiftning och politiska beslut tvingat ungdomar att lämna sina boenden och trygga platser skapades en osäkerhet hos både civilsamhälle och ungdomarna själva. Trots det fick jag se hur våra två envisa och målmedvetna artistteam träffade nästan 3500 barn, unga och föräldrar som kommit hit på flykt! Jag fick se hur vi utbildade över 100 personer som möter barnen i sitt arbete i dagliga arbete och höra berättelser från en psykolog om hur några av hennes klienter berättat om hur de mött clownerna på sin färd genom Europa – och hur betydelsefullt det mötet varit för att orka vidare.

2018 må ha varit ett år där världen präglades av utmaningar, men det var också ett år då jag fick bevisat för mig att den enorma lojalitet, drivkraft och kämparglöd som kännetecknar en liten organisation med korta beslutsled och närhet till barnen som vi verkar för, överträffar varenda utmaning som kan finnas. Att stå utifrån och betrakta sitt ”hem” är en ynnest att få göra, och det har gjort mig ännu mer övertygad om att det är livsviktigt att fortsätta arbeta för mer skratt i världen. För skrattet förenar oss och bygger tillit, det ger oss drömmar och kreativitet, och det ger oss hopp när det behövs som mest.

Så med en aning sen sammanfattning av 2018 så önskar jag att 2019 blir ett år då vi inte behöver motivera varför skratt, hopp och drömmar är viktigt. Låt det bli ett år då vi uppvärderar värden som empati, tillit, självkänsla och psykiskt välmående. Låt det bli ett år då vi till fullo erkänner att för att bygga en framtid för alla våra barn så måste vi bygga med både hjärnan och med hjärtat. Låt det bli ett år då ännu fler inser att barn som bär på minnen av glädje kommer bli vuxna som bygger samhällen av kärlek.

Vi ses snart igen, i Bangladesh, Myanmar, Sverige, Indien och vem vet, kanske snart även i Syrien…

/Louise Frisk, generalsekreterare Clowner utan Gränser

"Han tittar på sin pappa och skrattar precis likadant"

Vi åker längs en gropig sandväg, en och en halv timme bort från Tuguegarao, staden där vårt hotell ligger. Vägen slingrar sig mellan tät djungel och små skrala risfält.

När vi kommer bakom ett krön kommer en raksträcka där barn sitter längs med kanten. Snören ligger över vägen och när de ser oss komma drar de i ändarna så att snörena sträcks ut över gatan och en lapp på mitten fälls ut. Vår filippinska kontaktperson berättar att de unga barnen som bor här ute tigger såhär. De är kanske sex, åtta år, minst tio stycken. Jag tänker att det inte kan vara många bilar som stannar. 

Efter en stund kommer vi fram till Barangay där vi ska spela. Ett litet samhälle med med cirka 400 hushåll där invånarna åker in till staden en till två gånger om året, efter skörd, för att köpa årets nödvändigheter. 

Vi spelar på den obligatoriska basketplanen som finns i alla byar i Filippinerna, hur små de än är. De flesta är här, från spädbarn till gammelfarmor. 

Kvinnorna skrattar så att de skriker när Andrea tar upp en mer eller mindre frivillig från publiken.

Min blick dras hela tiden till en ung pappa som sitter med sin treåring i knät. Hans ansikte är lika öppet och ofiltrerat som barnens. Han har den där nakna nyfikenheten som en sällan ser hos personer äldre än tio, och han håller om sin son som om de åker karusell.  Sonen är egentligen för ung för att förstå vår föreställning, men han tittar på sin pappa och skrattar precis likadant.

Efter föreställningen när alla barn och ungdomar gett oss high-fives och tagit selfies dröjer sig de äldre kvar. En gammal kvinna tar min hand. Precis som många andra äldre filipinos har hon en ljusblå ring runt sina irisar, och hennes blick borrar sig djupt in i min. 

"Thank you" säger hon. Hon håller kvar min hand och ser på barnen bredvid som håller på att lära varandra att hjula. "Thank you for coming here."

Jag säger att det är vi som ska tacka. För att de är den bästa publik en kan tänka sig. För att de på en knapp timme fått oss att känna oss som en av dom. Som att vi var hemma. 

/Moa Karlsson

"The only thing I could really promise her was that I hope I come back very soon"

It was my first trip to Bangladesh with Clowns Without Borders Sweden. I was a little nervous, curious, excited and happy to go there with three other artists that I had never met before. But I had a gut feeling that this trip was going to be special and that in the end of the tour I would have three new friends and that I would feel much richer than I did before the tour.

I remember the day when I got the call that I would be going to Bangladesh. Before leaving I wanted more information about the crisis and read more about the Rohingya people and everything that has happened to them. It was difficult and heart breaking to realize how the past years for these people have been. I remember a first phone call with my tour leader Jonas telling me: ‘All of the people we are going to meet have seen their families murdered or raped in front of their eyes. Every single person at the camps have seen something that nobody should have ever seen. They are traumatized.’

With this background I arrived in Bangladesh the 20th of November 2018 and I will never forget my first day at the camp. Waking up at 6.30, fast breakfast and then heading to the camps. 2 hours of driving in a very bumpy and uncomfortable ride but made it all safe through crazy traffic of Bangladesh and saw the camps. It seemed like endless city with thousands of shelters. Lots of people walking around, kids running around. I felt overwhelmed: where to even start, how can I give enough to these people? You want to give at least something to everybody because you know what they have gone through is not human in any ways. You want to give a little bit of your time to every face you see, a hand shake to every single adult and child that you pass by. But that’s not possible so you have to start somewhere and hope that it will be enough. It was an emotional day full of tears, sadness, laughter and happy meetings. The day felt like a week to me.  When we walked through the camps the children ran out from the shelter screaming: ‘Hello-how-are-yoooouuu-thank-yooooou-welcome-byebyeeee!’. The most remarkable moment for me was to realize how much love these people were willing to give to us, to some weird looking strangers who they have never seen before and had no idea of our intension. And yet, they came to say hello, welcoming us to their new home with nothing but love, joy and curiosity.

I became friends with a little girl from the camp. I met her when we were walking from the car to the child friendly spaces. She came out from one of the shelters and wanted to know my name. The next day she was there again, waiting to see me again. This time she walked with me all the way through the camp. A week alter we returned to this same camp and I got the meet her again. After our performance she stayed with us for some time and I had beautiful conversations with her, of course without a common language but it was not necessary to have words to be able to talk. There were many other children also who wanted to do some acrobatics that they had seen in the show. I asked my little friend if she also wanted to but she refused, she was shy. I saw her again next day from that. She came running towards me and told me how she would now want to do some acrobatics. Before leaving the camp for the last time she asked me when I am coming back. The only thing I could really promise her was that I hope I come back very soon.

Since day one I realized that I am in the right place. This is what I am supposed to do and what I want to continue doing. If these people, after everything they have experienced, are so open minded towards us, I want to give that back. I want to give my love and my time. I want to come back to meet these people again, hear more of their stories, see the babies that our students were expecting, hear how the labor went and hear the new words the children have learned in English. I want to show them that to me they are worth of everything, they are worth coming back for.

/With love and laughter, Inka