Reseblogg

"Han tittar på sin pappa och skrattar precis likadant"

Vi åker längs en gropig sandväg, en och en halv timme bort från Tuguegarao, staden där vårt hotell ligger. Vägen slingrar sig mellan tät djungel och små skrala risfält.

När vi kommer bakom ett krön kommer en raksträcka där barn sitter längs med kanten. Snören ligger över vägen och när de ser oss komma drar de i ändarna så att snörena sträcks ut över gatan och en lapp på mitten fälls ut. Vår filippinska kontaktperson berättar att de unga barnen som bor här ute tigger såhär. De är kanske sex, åtta år, minst tio stycken. Jag tänker att det inte kan vara många bilar som stannar. 

Efter en stund kommer vi fram till Barangay där vi ska spela. Ett litet samhälle med med cirka 400 hushåll där invånarna åker in till staden en till två gånger om året, efter skörd, för att köpa årets nödvändigheter. 

Vi spelar på den obligatoriska basketplanen som finns i alla byar i Filippinerna, hur små de än är. De flesta är här, från spädbarn till gammelfarmor. 

Kvinnorna skrattar så att de skriker när Andrea tar upp en mer eller mindre frivillig från publiken.

Min blick dras hela tiden till en ung pappa som sitter med sin treåring i knät. Hans ansikte är lika öppet och ofiltrerat som barnens. Han har den där nakna nyfikenheten som en sällan ser hos personer äldre än tio, och han håller om sin son som om de åker karusell.  Sonen är egentligen för ung för att förstå vår föreställning, men han tittar på sin pappa och skrattar precis likadant.

Efter föreställningen när alla barn och ungdomar gett oss high-fives och tagit selfies dröjer sig de äldre kvar. En gammal kvinna tar min hand. Precis som många andra äldre filipinos har hon en ljusblå ring runt sina irisar, och hennes blick borrar sig djupt in i min. 

"Thank you" säger hon. Hon håller kvar min hand och ser på barnen bredvid som håller på att lära varandra att hjula. "Thank you for coming here."

Jag säger att det är vi som ska tacka. För att de är den bästa publik en kan tänka sig. För att de på en knapp timme fått oss att känna oss som en av dom. Som att vi var hemma. 

/Moa Karlsson

"The only thing I could really promise her was that I hope I come back very soon"

It was my first trip to Bangladesh with Clowns Without Borders Sweden. I was a little nervous, curious, excited and happy to go there with three other artists that I had never met before. But I had a gut feeling that this trip was going to be special and that in the end of the tour I would have three new friends and that I would feel much richer than I did before the tour.

I remember the day when I got the call that I would be going to Bangladesh. Before leaving I wanted more information about the crisis and read more about the Rohingya people and everything that has happened to them. It was difficult and heart breaking to realize how the past years for these people have been. I remember a first phone call with my tour leader Jonas telling me: ‘All of the people we are going to meet have seen their families murdered or raped in front of their eyes. Every single person at the camps have seen something that nobody should have ever seen. They are traumatized.’

With this background I arrived in Bangladesh the 20th of November 2018 and I will never forget my first day at the camp. Waking up at 6.30, fast breakfast and then heading to the camps. 2 hours of driving in a very bumpy and uncomfortable ride but made it all safe through crazy traffic of Bangladesh and saw the camps. It seemed like endless city with thousands of shelters. Lots of people walking around, kids running around. I felt overwhelmed: where to even start, how can I give enough to these people? You want to give at least something to everybody because you know what they have gone through is not human in any ways. You want to give a little bit of your time to every face you see, a hand shake to every single adult and child that you pass by. But that’s not possible so you have to start somewhere and hope that it will be enough. It was an emotional day full of tears, sadness, laughter and happy meetings. The day felt like a week to me.  When we walked through the camps the children ran out from the shelter screaming: ‘Hello-how-are-yoooouuu-thank-yooooou-welcome-byebyeeee!’. The most remarkable moment for me was to realize how much love these people were willing to give to us, to some weird looking strangers who they have never seen before and had no idea of our intension. And yet, they came to say hello, welcoming us to their new home with nothing but love, joy and curiosity.

I became friends with a little girl from the camp. I met her when we were walking from the car to the child friendly spaces. She came out from one of the shelters and wanted to know my name. The next day she was there again, waiting to see me again. This time she walked with me all the way through the camp. A week alter we returned to this same camp and I got the meet her again. After our performance she stayed with us for some time and I had beautiful conversations with her, of course without a common language but it was not necessary to have words to be able to talk. There were many other children also who wanted to do some acrobatics that they had seen in the show. I asked my little friend if she also wanted to but she refused, she was shy. I saw her again next day from that. She came running towards me and told me how she would now want to do some acrobatics. Before leaving the camp for the last time she asked me when I am coming back. The only thing I could really promise her was that I hope I come back very soon.

Since day one I realized that I am in the right place. This is what I am supposed to do and what I want to continue doing. If these people, after everything they have experienced, are so open minded towards us, I want to give that back. I want to give my love and my time. I want to come back to meet these people again, hear more of their stories, see the babies that our students were expecting, hear how the labor went and hear the new words the children have learned in English. I want to show them that to me they are worth of everything, they are worth coming back for.

/With love and laughter, Inka

"Hon dog för att det blivit politik att fly och rädda liv"

Idag är det Mänskliga rättighetsdagen – En dag för att påminnas om alla människor är födda fria, jämlika och med samma rättigheter. I torsdags började jag skriva den här texten, om hur vårt arbete i Bangladesh är en viktig del i att förverkliga och stärka rättigheterna hos rohingyabarnen som flytt från Myanmar. Men långt innan jag var klar möttes jag av en annan nyhet.

Läkare utan gränser tvingas avsluta sitt arbete för att rädda liv på Medelhavet.

Efter politiska påtryckningar, aktivt motstånd, förtal och tvång och såg de ingen annan lösning än att avsluta sitt livsviktiga uppdrag. Hittills i år har över 2000 personer dött när de försökt korsa havet. Nu kommer ännu fler att dö.

Media skriver inte längre om de som flyr för sina liv och försöker korsa havet i desperation. Ögonen och intresset har flyttat någon annanstans. Men människorna är kvar. Krigen, förföljelsen, fattigdomen, omöjligheten är kvar. Men inte längre räddningsinsatserna. För det har blivit politik att rädda liv. Det vi trodde stod bortom politiska vindar är inte längre heligt.

Vi ser det överallt, hur tidigare överenskommelser kastas överbord. Journalister mördas. Biståndsarbetare kidnappas. Demokratimotståndare väljs till ledare. Organisationer som räddar liv stoppas. Vad finns då kvar? De mänskliga rättigheterna är inget som är givet – de kommer inte finnas om vi inte aktivt och ständigt arbetar för att hålla dem vid liv. Om vi inte ständigt påminns om att det finns okränkbara värden. Det är inte ett brott att fly. Ingen ska dö på ett hav. Oavsett politisk övertygelse borde vi alla kunna vara överens om att ingen ska drunkna.

2015 inledde Clowner utan Gränser ett enormt arbete i Grekland för att möta de barn, familjer och vuxna som tagit sig över havet. Under ett drygt års tid genomförde vi den största insatsen vi någonsin gjort på en och samma plats. Jag har varit i många katastrofområden, jag har sett vad krig gör med människor och hur de kan rasera allt. Men jag har aldrig förr mött så många som flytt undan bomber och vapen, som var tacksamma över att ha överlevt en resa över ett hav som borde varit tryggt.

För precis tre år sedan idag stod jag i ett tillfälligt, kaotiskt, flyktingläger på Lesbos. Våra artister spelade en mjuk och lekfull föreställning för att lätta på den enorma stress som de barn och vuxna som överlevt resan, bar på. Tio meter bort stod en liten pojke som inte vågade sig fram till scenen, men som med sin mamma i handen försökte kika mellan de vuxnas ben. Jag gick dit, klappade modern på armen och frågade om jag fick ta med hennes son några meter närmare så han kunde se bättre. Han ville så gärna. Jag kommer aldrig glömma hennes blick när hon tittade på mig och sa ”Det går inte. Han måste stanna här.” I min naivitet frågade jag varför – tänkte att han nog skulle må bra av en liten paus, ett litet skratt i kaoset. Men hon tittade bara på mig med en blick bortom denna värld ”Jag förlorade min dotter, hans syster, i havet i natt.”

Vad svarar en på det? Hennes 5-åriga dotter dog inte av bomber eller vapen. Hon dog inte av matbrist eller sjukdom. Hon försvann ner i ett hav långt från deras hem i hoppet om trygghet. Hon dog för att det blivit politik att fly och rädda liv.

Så idag skriver jag inte om Clowner utan Gränsers arbete – hur avgörande jag än vet att det är – idag går mina tankar till det faktum att vi lever i en värld som sakta glömmer vad som är okränkbart. En värld där livräddande insatser motarbetas, saboteras och förhindras. 

Idag, på Internationella dagen för de mänskliga rättigheterna, vänder jag mig till politiker, påverkansarbetare och alla er som tvivlar, med en ödmjuk vädjan inför nästa år: Låt organisationer som räddar liv få fullfölja sitt uppdrag. Låt inte ett enda barn till drunkna i onödan. Låt oss slåss för att de mänskliga rättigheterna ska gälla alla.

/Louise Frisk, generalsekreterare Clowner utan Gränser