Reseblogg

"The only thing I could really promise her was that I hope I come back very soon"

It was my first trip to Bangladesh with Clowns Without Borders Sweden. I was a little nervous, curious, excited and happy to go there with three other artists that I had never met before. But I had a gut feeling that this trip was going to be special and that in the end of the tour I would have three new friends and that I would feel much richer than I did before the tour.

I remember the day when I got the call that I would be going to Bangladesh. Before leaving I wanted more information about the crisis and read more about the Rohingya people and everything that has happened to them. It was difficult and heart breaking to realize how the past years for these people have been. I remember a first phone call with my tour leader Jonas telling me: ‘All of the people we are going to meet have seen their families murdered or raped in front of their eyes. Every single person at the camps have seen something that nobody should have ever seen. They are traumatized.’

With this background I arrived in Bangladesh the 20th of November 2018 and I will never forget my first day at the camp. Waking up at 6.30, fast breakfast and then heading to the camps. 2 hours of driving in a very bumpy and uncomfortable ride but made it all safe through crazy traffic of Bangladesh and saw the camps. It seemed like endless city with thousands of shelters. Lots of people walking around, kids running around. I felt overwhelmed: where to even start, how can I give enough to these people? You want to give at least something to everybody because you know what they have gone through is not human in any ways. You want to give a little bit of your time to every face you see, a hand shake to every single adult and child that you pass by. But that’s not possible so you have to start somewhere and hope that it will be enough. It was an emotional day full of tears, sadness, laughter and happy meetings. The day felt like a week to me.  When we walked through the camps the children ran out from the shelter screaming: ‘Hello-how-are-yoooouuu-thank-yooooou-welcome-byebyeeee!’. The most remarkable moment for me was to realize how much love these people were willing to give to us, to some weird looking strangers who they have never seen before and had no idea of our intension. And yet, they came to say hello, welcoming us to their new home with nothing but love, joy and curiosity.

I became friends with a little girl from the camp. I met her when we were walking from the car to the child friendly spaces. She came out from one of the shelters and wanted to know my name. The next day she was there again, waiting to see me again. This time she walked with me all the way through the camp. A week alter we returned to this same camp and I got the meet her again. After our performance she stayed with us for some time and I had beautiful conversations with her, of course without a common language but it was not necessary to have words to be able to talk. There were many other children also who wanted to do some acrobatics that they had seen in the show. I asked my little friend if she also wanted to but she refused, she was shy. I saw her again next day from that. She came running towards me and told me how she would now want to do some acrobatics. Before leaving the camp for the last time she asked me when I am coming back. The only thing I could really promise her was that I hope I come back very soon.

Since day one I realized that I am in the right place. This is what I am supposed to do and what I want to continue doing. If these people, after everything they have experienced, are so open minded towards us, I want to give that back. I want to give my love and my time. I want to come back to meet these people again, hear more of their stories, see the babies that our students were expecting, hear how the labor went and hear the new words the children have learned in English. I want to show them that to me they are worth of everything, they are worth coming back for.

/With love and laughter, Inka

"Hon dog för att det blivit politik att fly och rädda liv"

Idag är det Mänskliga rättighetsdagen – En dag för att påminnas om alla människor är födda fria, jämlika och med samma rättigheter. I torsdags började jag skriva den här texten, om hur vårt arbete i Bangladesh är en viktig del i att förverkliga och stärka rättigheterna hos rohingyabarnen som flytt från Myanmar. Men långt innan jag var klar möttes jag av en annan nyhet.

Läkare utan gränser tvingas avsluta sitt arbete för att rädda liv på Medelhavet.

Efter politiska påtryckningar, aktivt motstånd, förtal och tvång och såg de ingen annan lösning än att avsluta sitt livsviktiga uppdrag. Hittills i år har över 2000 personer dött när de försökt korsa havet. Nu kommer ännu fler att dö.

Media skriver inte längre om de som flyr för sina liv och försöker korsa havet i desperation. Ögonen och intresset har flyttat någon annanstans. Men människorna är kvar. Krigen, förföljelsen, fattigdomen, omöjligheten är kvar. Men inte längre räddningsinsatserna. För det har blivit politik att rädda liv. Det vi trodde stod bortom politiska vindar är inte längre heligt.

Vi ser det överallt, hur tidigare överenskommelser kastas överbord. Journalister mördas. Biståndsarbetare kidnappas. Demokratimotståndare väljs till ledare. Organisationer som räddar liv stoppas. Vad finns då kvar? De mänskliga rättigheterna är inget som är givet – de kommer inte finnas om vi inte aktivt och ständigt arbetar för att hålla dem vid liv. Om vi inte ständigt påminns om att det finns okränkbara värden. Det är inte ett brott att fly. Ingen ska dö på ett hav. Oavsett politisk övertygelse borde vi alla kunna vara överens om att ingen ska drunkna.

2015 inledde Clowner utan Gränser ett enormt arbete i Grekland för att möta de barn, familjer och vuxna som tagit sig över havet. Under ett drygt års tid genomförde vi den största insatsen vi någonsin gjort på en och samma plats. Jag har varit i många katastrofområden, jag har sett vad krig gör med människor och hur de kan rasera allt. Men jag har aldrig förr mött så många som flytt undan bomber och vapen, som var tacksamma över att ha överlevt en resa över ett hav som borde varit tryggt.

För precis tre år sedan idag stod jag i ett tillfälligt, kaotiskt, flyktingläger på Lesbos. Våra artister spelade en mjuk och lekfull föreställning för att lätta på den enorma stress som de barn och vuxna som överlevt resan, bar på. Tio meter bort stod en liten pojke som inte vågade sig fram till scenen, men som med sin mamma i handen försökte kika mellan de vuxnas ben. Jag gick dit, klappade modern på armen och frågade om jag fick ta med hennes son några meter närmare så han kunde se bättre. Han ville så gärna. Jag kommer aldrig glömma hennes blick när hon tittade på mig och sa ”Det går inte. Han måste stanna här.” I min naivitet frågade jag varför – tänkte att han nog skulle må bra av en liten paus, ett litet skratt i kaoset. Men hon tittade bara på mig med en blick bortom denna värld ”Jag förlorade min dotter, hans syster, i havet i natt.”

Vad svarar en på det? Hennes 5-åriga dotter dog inte av bomber eller vapen. Hon dog inte av matbrist eller sjukdom. Hon försvann ner i ett hav långt från deras hem i hoppet om trygghet. Hon dog för att det blivit politik att fly och rädda liv.

Så idag skriver jag inte om Clowner utan Gränsers arbete – hur avgörande jag än vet att det är – idag går mina tankar till det faktum att vi lever i en värld som sakta glömmer vad som är okränkbart. En värld där livräddande insatser motarbetas, saboteras och förhindras. 

Idag, på Internationella dagen för de mänskliga rättigheterna, vänder jag mig till politiker, påverkansarbetare och alla er som tvivlar, med en ödmjuk vädjan inför nästa år: Låt organisationer som räddar liv få fullfölja sitt uppdrag. Låt inte ett enda barn till drunkna i onödan. Låt oss slåss för att de mänskliga rättigheterna ska gälla alla.

/Louise Frisk, generalsekreterare Clowner utan Gränser

Öppet brev till Lena Hallengren, Sveriges barnminister

  • louise.jpg

    Louise Frisk, generalsekreterare Clowner utan Gränser. Foto: Karin Tennemar

Hej Lena!

Trots att mycket nog är rätt rörigt för dig nu och framtiden är oviss hoppas vi att du idag har tid att reflektera kring vår fantastiska barnkonvention. Idag fyller den nämligen 29 år och vi uppmärksammar traditionsenligt den internationella Barndagen. Clowner utan Gränser som jag är generalsekreterare för grundades sju år efter FN:s konvention om barns rättigheter och har sedan dess gjort allt i vår makt för att hjälpa barn få tillgång till sina mänskliga rättigheter och skapa en bättre värld.

Vad har skratt och lek med detta att göra kanske några som läser detta tänker nu? Faktiskt det mesta säger jag och förhoppningsvis nickar du instämmande.

Flera av artiklarna i barnkonventionen lyfter detta faktum. Faktumet att alla barn är lika mycket värda och har samma rättigheter, att alla barn har rätt till liv, överlevnad och utveckling och att alla barn har rätt till lek, vila och fritid. I alla dessa delar är Clowner utan Gränsers arbete en oerhört viktig del.

Tidigare i år blev Barnkonventionen svensk lag, ett beslut Clowner utan Gränser välkomnade med värme (https://skratt.nu/blogg/lagstiftandet-av-barnkonventionen-kommer-ge-barns-rattigheter-en-starkare-stallning). Bra jobbat, Lena! Vi lyfte då att en lagstiftning inte innebär att arbetet med att förverkliga barns rättigheter är färdigt, något som jag idag vill lyfta igen. Tvärtom är det på många sätt nu det riktiga arbetet börjar, och det vet ju du lika väl som vi.

Vi undrar vilka satsningar vi kommer att få se från svensk politik innan lagen träder i kraft i januari 2020? Vi väntar förväntansfulla men också en aning oroade med tanke på den migrationspolitisk Sverige fört de senaste åren. Risk finns för att dessa lagar kommer gå i klinch med barnkonventionen. Något som Högsta Migrationsdomstolen också visat i en dom som nyligen föll mot Sverige, där vi nekat en pojke rätt till familjeåterförening. Något som nu domstolen korrigerar då beslutet tydligt går emot barnkonventionen och artikeln om att alla barn ska ha rätt till sina föräldrar.

För att barnkonventionen ska fungera som en lag krävs både expertis och satsningar. Clowner utan Gränser ser att det behövs ett stort kunskapslyft hos både barn och vuxna kring vad barnkonventionen faktiskt är. Något som vi bland annat märkt genom vårt arbete i skolor där vi på ett lekfullt sätt informerar barn om sina rättigheter och hur dessa rättigheter gäller alla barn i världen. De kunskaper och metoder som vi samlat på oss under de senaste 20 åren är självklart något vi bistår gärna barnministern och andra aktörer med. Tillsammans kan vi säkerställa en framtid där alla barn har tillgång till sina rättigheter. En framtid där skratt och lek är en naturlig del av alla barns vardag, oavsett vem du är och vart du befinner dig. Utan dessa handlingar blir orden, hur vackra de än är, tyvärr tomma och tomma ord hjälper inga barn.

Jag hoppas vi, eller din eventuella efterträdare, hörs vidare om detta.

Och sist men inte minst vill Clowner utan Gränser önska alla barn en massa skratt på er särskilda dag. Kom ihåg att ni är viktigast i världen.

/Louise Frisk, generalsekreterare Clowner utan Gränser