Reseblogg

"Hon heter Jasmintara"

  • img_1108.jpg

    Flickan på bilden är inte Jasmintara. Foto: Edward Morgan
  • inca.jpg

    Inca under föreställning i Bangladesh

Inget av vad Clowner utan Gränser gör hade varit möjligt utan våra fantastiska artister som donerar sin tid och talang för at ta skratt och hopp till barn runt om i världen. En av dessa artister är Inca som nyligen var i Bangladesh och mötte barn från rohingyaminoriteten som tvingats på flykt.

Berätta Inca, varför är du engagerad i Clowner utan Gränser?
Allt började när jag kom till en ungdomscirkus när jag var 10 år. Jag var mobbad i skolan och hade inga vänner förutom min kärleksfulla familj. Men som barn är vänner väldigt viktigt och samma sekund som jag kom in på cirkusen kände jag att jag var hemma. Vi var barn och vuxna med olika bakgrunder, åldrar och från olika kulturer men inget av det spelade någon roll. Vi blev en enda stor familj. Sedan dess har cirkusen gett mig så mycket. Den har visat mig att alla har samma värde, att det är okej att göra misstag och att ingen är perfekt men alla är unik. Det här vill jag nu förmedla vidare till andra. 

Det har länge varit en dröm att få arbeta med Clowner utan Gränser. Jag vet att jag lever ett priviligierat liv. Jag är född i Finland, har en hög utbildning och får ha det jag älskar mest av allt som yrke. Detta kommer med ett stort ansvar. Om jag kan hjälpa någon annan att få en liten ljusare framtid, eller i alla få chansen att skratta utan några bekymmer om morgondagen, då ska jag göra det. Cirkusen är mitt sätt. 

Kan du inte berätta om ett minne från en Clowner utan Gränser-turné?
I Bangladesh blev jag vän med en liten tjej från rohingyaminoriteten. Jag träffade henne när vi var på väg in i lägret en dag för att ge workshop. Det var mycket barn, skrikande och skrattande följde dom med oss. Hon kom springandes ut från ett av tälten, hennes ögon var så stora och klara och hon frågade mig "How are you?". Det märktes hur stolt hon var över att kunna ställa frågan på engelska. Säkert skulle hon senare berätta för sin mamma senare att hon träffat någon och pratat på engelska med personen. Jag svarade att jag mådde bra och frågade hur det var med henne. Hon visste inte hur hon skulle svara så istället frågade hon vad jag hette och berättade sitt namn. Jasmintara. Det var allt som krävdes för att vi skulle bli vänner. Nästa dag var hon där igen. Hon gick med mig genom hela lägret. Vi skrattade, sjöng och lekte. 

En vecka senare kom vi tillbaka till just det lägret och jag mötte henne igen, denna gång satt hon i publiken under vår show. Våra lokala kollegor berättade att hon frågat efter mig dagarna innan, frågat om jag skulle komma tillbaka. Efter showen stannade hon kvar med oss. Att vi har olika språk spelade ingen roll, vi pratade länge och mycket. Det är en förmåga barn har, ord behövs inte för att kunna kommunicera. 

Några andra barn som också stannat ville testa att göra akrobatik och andra konster de sett i showen. Jag frågade Jasmintara om hon också ville prova men hon sa nej. Hon vågade inte. 

Nästa dag var vår sista. Jag tittade efter Jasmintara när jag kom in i lägret och hoppades på att få säga hej då. Så kommer hon springandes mot mig och ropar att hon visst vill prova akrobatik. En kollega översätter och Jasmintara berättar att hon tänkt över natten och bestämt sig för att om jag är med så vågar hon. 

När det är dags att åka frågar hon mig om jag kommer komma tillbaka. Det enda jag kan lova henne är att jag verkligen hoppas det. Att jag inte vill något mer än att ses och leka ihop igen. 

Vad har du sett för effekter av Clowner utan Gränsers arbete? 
Jag tror på att genom cirkus, och allt vad det inkluderar, kan en lära sig många värdefulla saker som bättre kommunikation, solidaritet, ökad självkännedom, förmågan att lära känna sig själv och se sin potential. Det här såg jag om och om igen under vår turné i Bangladesh. En annan viktig lärdom jag tar med mig är verkligen hur skratt är en universell medicin. När du verkligen skrattar från hjärtat, och fullkomligt släpper på kontrollen bara för att något är så roligt, då kan skrattet göra under. I den stunden glömmer du alla hemska saker som hänt dig och din familj och du får bara vara i glädjen.  

"Jag tror på att det vi gör verkligen förändrar"

Björn Dahlman har varit på flera olika turnéer med Clowner utan Gränser i bland annat Indien, Nepal, Grekland och Sverige. Han initierade också vårt arbete i Kina där vi arbetar med barn till migrantarbetare som lever under svåra förhållanden. Clowner utan Gränsers kärna är våra artister. Därför vill vi också lyfta deras röster. Här är Björns!

Varför är du engagerad i Clowner utan Gränser?

Jag fick höra talas om Clowner utan Gränser för första gången när jag var i 20-årsåldern och jag kontaktade dem direkt och frågade om det fanns någon plats för mig. Men på den tiden hade jag ju inget clownnummer i fickan så det gick inte. Nästan tio år senare skapade jag och en god vän en clownföreställning som vi tog på Indienturné. Vi kontaktade Clowner utan Gränser inför vår resa vilket utvecklades till ett Clowner utan Gränser-projekt i Indien. Så när jag väl fick chansen att arbeta under Clowner utan Gränsers flagg var det någonting jag hade drömt om under mycket lång tid. På många sätt är jag nog engagerad för min egen skull. Det finns ingenting som fyller mig med en så total tillfredställelse och glädje som att göra en föreställning med Clowner utan Gränser. Att få se hundratals barn som säkert inte har alltför roliga dagar att skratta för en stund tillsammans med oss. Men jag tror också på att det vi gör verkligen förändrar, både människors liv och samhällen i stort. Jag tycker mycket om det icke-politiska i det vi gör, det enda vi åstadkommer är ju att göra några barn lite glada för en stund. Och ändå märker jag, inte minst på reaktionerna från folk som ser föreställningar eller bilder från föreställningar, hur en så enkel handling kan få människor att ompröva sina värderingar och tankemönster. 

Berätta om ett särskilt varmt minne från en Clowner utan Gränser-turné.

Det finns så många… När vi var på Lesbos och fick den akuta misären rakt i ansiktet. Jag minns framför allt mammorna – de som bara ett dygn innan satt sina barn i gummiflottar för en färd de inte visste om de skulle överleva. Hur de överväldigades av glädje när de såg sina barn skratta och själva började dansa och sjunga nästan okontrollerat. Eller i Red Light District i Mumbai, där vi spelade för några flickor som vi sedan fortsatte spela för i flera år. De barnen skapade senare en egen föreställning som spelat i både Indien, Sverige och Polen. Men det allra första mötet med dem tillhör de minnen jag alltid kommer att bära med mig. Ett annat mycket starkt minne är den allra första spelningen förskola i en förort i Kina. När jag upptäckte att konceptet faktiskt fungerade, att några av barnen skrattade så de bokstavligen ramlade av stolarna och insikten slog mig att projektet skulle komma att bli just så som jag hoppades. Det var tre år sedan och sen den dagen har jag gjort över 30 likadana spelningar för över 7000 barn. Men just insikten under den där allra första spelningen lever väldigt starkt i mig. Sen är det ju alla barn som jag mött. Alla som jag fått se skratta. Allting jag gör på scenen är ju på ett sätt skapat av barnen. Jag har gjort någonting på scenen som jag inte visste skulle vara roligt, men de skrattade så jag upprepar vad jag just gjorde och det utvecklas till en hel scen. Jag känner ofta att de barn jag spelat för tidigare finns med mig på scenen, att de är medskapare till någonting som sen spelas tusentals mil från där de själva befinner sig. 

Vad har du sett för positiva effekter av Clowner utan Gränsers arbete?

Jag har haft förmånen att återvända till många av de ställen jag spelat på regelbundet och jag har fått träffa barn och unga som sett våra föreställningar och som senare kunnat berätta för oss hur det påverkat dem. Som flickorna i Mumbai som skapade en egen föreställning, eller pojken i ungdomsfängelset som efter att ha sett oss skrev en alldeles egen pjäs som han övade in helt på egen hand och sedan uppträdde med både på anstalten och i skolan han gick på. De historier vi hört från lärare som arbetar med barn till prostituerade, som säger att barnen har slutat leka våldtäkt på rasterna och nu istället leker att de är clowner. Eller de barn vi träffat på barnhem som när vi kommit tillbaka kommande år kunnat återge i detalj förra årets föreställning – det berättar mycket om hur ömt och intensivt de vårdat minnet av vad de fått se. I Kina har jag många gånger träffat lärare som frågat mig ”vad ska du lära barnen?”. När jag säger ”ingenting, jag vill bara att de ska bli lite glada” har de varit väldigt skeptiska. Men efter föreställningen kommer de fram, helt lyckliga, och utbrister ”vad de skrattade!” Jag tänker ofta att vi inte bara ger någonting till barnen (och deras föräldrar) men också omdefinierar hela synen på människovärde i en hel kontext.

Genom bakfönstret kunde vi se hennes klänning och leende lysa starkt

Gul. Färgen som för mig blivit symbolen för den här turnén i Burma. Gul som den stekande solen. Gul som alla guldgula Buddhastatyer vi sett. Gul som den gemensamma färgdetaljen vi använde i våra clownkostymer. Gul som den sprudlande energin och glädjen som så många barn lyste med. Gul som de fina klänningarna som tre flickor i tre olika läger hade klätt upp sig i.

En utav dessa flickor var omkring nio år. Hon bar en vacker gul klänning med paljetter som glänste i solen. Hela hon glänste. Kanske hade hon klätt upp sig lite extra idag för att hon skulle se en föreställning.

Efter massor av skratt och lek satte vi oss i bilen för att åka mot nästa läger och hon och flera andra barn gick bredvid och vinkade medan vi rullade framåt. Allt efter att vi ökade farten sprang barnen efter och försökte hålla takten. En efter en saktade de till slut ner och till sist sprang bara flickan i den gula klänningen kvar efter oss. Med ett stort leende på läpparna sprang hon med all sin kraft och den gula klänningen fladdrade häftigt mot den beiga omgivningen. Hettan, det ojämna underlaget och tofflorna verkade inte vara något hinder för henne. Kämparglöden var på topp! Vi vinkade hejdå så länge vi bara kunde och genom bakfönstret kunde vi fortfarande se hennes klänning och leende lysa starkt.

//Anna Aro, artist för Clowner utan Gränser, nyligen hemkommen från turné i Burma.