Reseblogg

Sverige måste sätta handling bakom orden vi lovat följa

Ett fyrtiotal svenska barn sitter fast i svårt utsatta läger i nordöstra Syrien där IS-medlemmar samlats, många lider av svåra sjukdomar och undernäring efter svält. Bara sedan årsskiftet har ett hundratal barn här dött. Barn som har precis samma rättigheter som sina jämnåriga här i Sverige. Barn som behöver stöd, rehabilitering och tillit. Sverige har ratificerat FN:s konvention om barns rättigheter som dessutom implementeras som svensk lagstiftning i januari 2020. Konventionen begränsas inte av nationella gränser utan när barn flyr tar de sina rättigheter med sig. Clowner utan Gränser vill därför att Sverige snarast säkerställer att de svenska barnen får komma hem och får den hjälp som de har rätt till.  De är inte förövare – de är offer.

Vi ska inte anta att barnen är indoktrinerade av IS och därför framtida terrorister. Vad vi däremot ska anta är att de varit med om oerhört traumatiska händelser och att de kommer behöva professionell hjälp. Vi ska behandla dem som de barn med särskilda rättigheter som de är, så som vi möter andra barn i Sverige som upplevt trauman. Om inte kommer det med största sannolikhet skapa mer och större problem. Vänder vi dem ryggen nu kan vi inte förvänta oss annat än våld i framtiden.

I en artikel i Göteborgsposten 25/2 2019 skriver en rad personer från Segerstedtinstitutet, Göteborgs universitet om att forskning visar att konsekvenser av trauman och erfarenheter av våld, krig och terror blir mer allvarliga ju längre traumat varat och ju mer utsatt barnet blivit. Att vi inte genast tar hem barnen och ger dem den hjälp de behöver och har rätt till innebär indirekt att vi är ansvariga för att utsätta dem för vidare trauman. Forskningen visar att det kan leda till att barnen blir mindre känsliga för våld i framtiden och att de utvecklar aggressivitet som en handlingsstrategi för att lösa svårigheter.

Det positiva är att rehabilitering är möjlig, det visar forskning och det har vi, Clowner utan Gränser, sett bevis på under våra 23 år som vi mött barn i världens konflikter. Sedan fem år tillbaka driver vi dessutom ”Play for Peace” ett specialiserat arbete där vi i några av världens svåraste konfliktområden arbetar med barn och ungdomar för att ge dem alternativ till våld och istället vända destruktivitet till kreativitet. Genom cirkus och lek bygger vi upp självförtroende, tillit, gemenskap. Vi visar dem att en annan framtid är möjlig och att det finns människor som tror på dem. Vi har mött barn som flytt Boko Haram i Nigeria, barn som fötts under kriget i Sydsudan och de förföljda rohingyabarnen i Myanmar. Överallt vittnar personal om hur livsavgörande det är att i ett tidigt skede ta hand om barnens upplevelser – på så vis motverkar vi att lockas av kriminella gäng, rekryteras som barnsoldater eller vänder sina rädslor till våld. ”Efter jag tränat cirkus går jag inte hem och slår min syster”, sa en tonårspojke till oss för ett tag sedan.

De svenska barnens återvändande till Sverige är inte en fråga om tyckande. Enligt barnkonventionen (artikel 39) är stater förpliktigade att tillgodose och främja fysisk och psykisk rehabilitering, och social integrering för barn som är utsatta för krig och väpnad konflikt.  Så frågan som bör vara på agendan är inte om utan hur. Vi uppmanar därför er, Sveriges riksdag, att läsa Barnkonventionen punkt för punkt och därefter se till att Sverige sätter handling bakom de ord som ni lovat att följa.

/Louise Frisk, generalsekreterare Clowner utan Gränser

Från red light district till lokala förändringsaktörer

I sex år har Clowner utan Gränser arbetat i bordellområdet Kamathipura i Indien. Det är ett av Asiens största red light district där tusentals barn växer upp, dagligen utsatta för saker inget barn ska behöva vara med om. Här har vi samarbetat med den lokala organisationen Apne Aap Women’s Collective som verkar för att få ett slut på sexhandeln. På väldigt kort tid har vi sett enorma effekter.

I början kom flickorna till våra teaterträningar med huvudet sänkt, rädda för att möta någons blick. Steg för steg skapade vi ett förtroende, en hand i en annan hand blev till ett leende som växte till ett gapskratt och mod på scen. Plötsligt stod de där och övade på en alldeles egen clownföreställning. ”Får våra mammor komma och se?” frågade de och vi sa självklart ja.

Vi fick hjälp att för en timme få ut mammorna från bordellerna för att få se sina barn uppträda. En av tjejerna hade både sin mormor och mamma i publiken, att hon själv stod inför att vara generation tre i red light district tog många gör givet. Men när tjejerna tog plats på scen, alldeles självklara med sina blickar mot horisonten förändrades något i rummet. ”Nu förstår jag att en annan framtid är möjlig för min dotter” sa mamman till oss. Där och då föddes hoppet.

Sedan dess har våra aktiviteter fortsätt och så även de deltagande barnens framsteg. I sin årsredovisning för 2018 skriver vår samarbetspartner Apne Aap:

Feelings of abandonment, physical and verbal abuse and anger along with lack of social skills have been observed to be acute in Udaan girls, and when clubbed with the emotional changes that accompany adolescence – Drama Classes is the perfect program for these girls to explore their emotional and creative selves.

Since our first collaboration in 2014, Theatre Act and Clowns Without Borders Sweden has become the most important and interesting space for our Udaan girls to develop their emo-cognitive capacities and creative aspirations.

Sommaren 2018 blev ännu en milstolpe i flickornas utveckling. De bjöds in till en polsk teaterfestival för ungdomar där de uppträdde med sin alldeles eget framtagna föreställning och kom sedan till Sverige för att göra samma sak. Under en veckas tid turnerade de sex flickorna som var med runt i om Stockholms län för att för andra barn och unga berätta sin historia. Om hur skratt och fantasi hade fått dem att överleva red light district. De imponerade alla något enormt på oss.

Och nu fortsätter de och de andra tjejernas arbete. Efter skolan fortsätter de öva teater och kommer under 2019 att få turnera runt om i Indien för att spela sin show för andra barn som likt dem vuxit upp på bordeller. De har blivit lokala förändringsaktörer och en stor inspiration för både barn och vuxna i Mumbai.

Ur Apne Aaps årsredovisning igen:

 Being part of the drama class has brought out a lot of positive changes in the girls. There is now no stigma attached to them, as they’ll have their own separate identity away from any discrimination. Having their own Theatre group will give a further boost to their mental freedom to think beyond and accelerate in the field they want to and not limited to what is been imposed on them. The successfully running of the Theatre group will also lead as an inspiration and role models for the girls of our NGO as well as other NGO’s working with underprivileged section of Indian society. The skillful girls from other NGOs will also get an opportunity.

Något som började med teaterundervisning en gång i veckan ledde till ett mod som fått världen att öppna sig. Clowner utan Gränser tänker fortsätta vara den kraften, för barnen i Kamathipura, Indien, för barn överallt. Med skratt förändrar vi världen. 

/Louise Frisk, generalsekreterare Clowner utan Gränser

Så snart katastrofhjälpen nått fram kommer även clownerna

  • brasilien.jpg

    Louise Frisk, Clowner utan Gränsers generalsekreterare, skriver apropå katastrofen i Brasilien

För två månader sedan var två av våra artister tillsammans med Clowner utan Gränser Brasilien i Altamira regionen i Brasilien för att ge stöd till de barn och familjer som tvingats fly sina hem. Varför? Jo, på grund av den kontroversiella byggnationen av Belo Monte Hydroelectric Power Plant, den tredje största dammen i världen. Sedan byggnationen har stora områden översvämmats och tvingat flertalet stammar från sina marker. Människorna tillhör Brasiliens ursprungsbefolkning som till fullo levt av och i naturen. På grund av dammbygget tvingas de nu bo i tilldelade bosättningar utan hänsyn till ursprung, traditioner och levnadssätt.

Samtidigt som våra artister gör allt för att hjälpa de drabbade barnen tillbaka till den barndom de har rätt till, en barndom fylld av lek, trygghet och skratt, fortsätter Brasiliens president avskaffa lagar som skyddar naturen och inskränker allt oftare på ursprungsbefolkningens rättigheter. 

Nu har ännu en tragedi drabbat Brasilien. Ännu en av landets dammar har brustit. Denna gången i Belo Horizonte regionen, inte långt bort från Altamira där vi nyligen turnerade, har det som inte får hända hänt.

I brist på information från svenska nyheter hör jag av mig till våra vänner i syskonorganisationen Clowner utan Gränser Brasilien. De senaste siffrorna slår emot mig som en vägg. 84 människor är döda. 276 fortfarande försvunna. Naturen är förstörd.

Hur kan detta få hända? Till skillnad från naturkatastrofer som kan slå mot vår jord plötsligt var detta något som hade kunna förutses och stoppas. Precis samma sak hände för bara ett år sedan. Samma företag. Samma typ av damm. Mina brasilianska kollegor berättar om rykten som säger att sprickor i dammen hade börjat synas men att arbetat ändå fortsatte framåt med full kraft. På grund av pengar har för mycket mineraler utvunnits för fort och säkerheten prioriterats bort. Lervällingen som nu rasar fram är enorm och ostoppbar. Slaggprodukterna som spridits har redan dödat en flod och är nu på väg mot nästa, en av Brasiliens största som korsar fem delstater. Konsekvenserna går inte att föreställa sig. Nyheterna säger att det finns 537 liknande situationer runt om i landet. 537.

Men mitt i allt det mörka planerar våra brasilianska vänner i skrivandes stund sin turné till det drabbade området. Så snart den humanitära katastrofhjälpen nått fram så kommer även clownerna dit. För när det är som värst behövs skrattet som mest. Med skrattet kommer också hoppet om framtiden – och modet att tro på en annan morgondag. Katastrofen i Belo Horizonte är redan ett faktum, men Clowner utan Gränser kommer fortsätta kämpa för att förändra världen underifrån och upp - genom att ta tillbaka skratt, hopp och drömmar till de som behöver det allra mest.

/Louise Frisk, generalsekreterare Clowner utan Gränser