"The kids have never seen anything like this before"

Driving into the world’s most rapidly growing refugee camp, we pass a massive, old tree on the precipice of a hill. Ensnarled in its branches are twenty kites.  Below the tree, there are more flying—ragged shreds of plastic held fast by wooden sticks and string—free and reckless in the wind. Below them, children laugh. This is a camp estimated to hold almost 800,000 refugees who have fled Myanmar.

The road forks and we are behind a lorry holding a large emergency water bladder.  If you’ve never seen a water bladder before, it is quite impressive.  Holding thousands of gallons of water, this plastic vessel looks like the floor of a bounce house.  Water bladders are common here outside of the Médecins Sans Frontèires and Red Cross hospitals. They supply drinking water for entire communities. This one on the back of the truck was alive. With each turn, it’s entire being undulated as the waves of fresh water within it ricocheted against each other to the incessant pommeling of the rugged road. When the lorry stopped for traffic the bladder would calm down, but it never stopped moving. Its most subtle waves were like breath, a giant puppet alive and unpredictable.

When you are with clowns, you see things differently.

The bladder made us laugh as we followed it at snail’s pace deep into a “host community” called Burmapara. Host communities’ welcome refugees. They give them a place to build a tent for shelter; they provide markets in which refugees can shop; they bring in food and water to their foreign guests. These host communities are completely impoverished.  Still, they share what they have. They even give away their land, their productive rice fields, so that new arrivals can build a home.

The van stops when there is no more road. Out climb the clowns.

I was neither a clown today, nor had I been one when I arrived in Bangladesh three weeks prior. And though I’ve worked in similar settings with the group Clowns Without Borders, I had come this time to work with a medical non-profit called MedGlobal. Nearby, we ran a small primary care clinic. We had seen traumatic injuries, sepsis, respiratory illness, malnourished children and countless other afflictions.  There, too, we heard stories of violations against women and children by the Burmese army that made us shudder.  We treated patients with profound psychological distress from what had been done to them and from what they had seen, trauma that they will carry for the rest of their lives. Children burned, mass rape, family members gunned down next to siblings who tried escape Myanmar. This has been happening daily, since August 2017.

Out of the clinic and now with the clowns, I saw something completely different. These were the same kids and community we treated in our clinic, but the narrative here was bereft of suffering.

The walk from the vans to the show is muddy and full of puddles. Along the route we pass hundreds of tents, signs for other NGO's and children. The kids glom onto the four clowns in the front of the line, Mamba, Banana, Bim Bam and Annity. Children slip in the mud alongside the clowns, no punishment for falling here, just play. We come upon a clearing where there are open fields with goats and terraced land too rough for rice. A bamboo fence demarcates a large patch of dirt and four bamboo-walled school rooms. Everything in camp is bamboo and tarpaulin. Impermanent. The Bangladeshi government prevents the construction of any permanence. This is the Child Friendly Space where the clowns will perform. Already, hundreds of people await with anticipation.

Mamba distracts a group of children in a game of call and response. He says a word and makes a ridiculous gesture; every child’s eye is on him. The rest of the team sets up their show in a corner of the yard. Within minutes, 750 people are here. The shortest children sit in the front of the audience. Old men and women line the back-holding umbrellas to block the noon sun.

Then the clowns disappear behind a red velvet curtain and the show begins. The children sit quietly in the dirt. Bim Bam pops his head out to the right of the curtain. Annabel appears in the middle. They both look puzzled and then they disappear again. The audience chatters, but no one laughs. Children look around at each other and then jump with surprise when Mamba enters. The clowns are here! The kids have never seen anything like this before.

A man in the back of the crowd who stands next to me, says Mashallah. There is a smile on his worn face. The clowns start a choreographed slapstick routine in which they each try to show off what they want to be when they grow up, a cleaner, a doctor, a ninja and a tomtom driver. Laughter erupts.

For an hour, the clowns create an imaginative journey that invites the audience to participate in magic, a violin concert, a tom-tom ride, acrobatics and dance. The children laugh at the clowns’ foibles and celebrate with their victories. The show ends when Mamba brings two young boys on stage and teaches them a gumboot dance from Swaziland. The children pick up on the moves immediately as the trio of dancers bring delight. The rest of the clowns join in with dance and then they collectively bow, signaling the end of the show. It is then that the most spectacular failure occurs—they cannot end the show. The children refuse to let the clowns leave the stage.

The kids clap and they cheer, but they stay in place, seated, ready for more. So the clowns do what is at the root of all clown performances: They improvise. More songs, more dances.  Annity walks out into the crowd and blows bubbles from a small plastic cup. Many children reach up to pop the exquisite pockets of soap and air. On stage, the other clowns bring out a bucket full of bubble soap and some pole-like contraption with a rope tied to it. Banana lays the rope in the bucket, then raises her arms. She releases a giant orb into the air. All eyes, then all arms move up towards this bubble. Bubbles, like kites lift the eyes and elevate the soul.

Behind the stage there is a black kite, high in the air. It has flown for most of the show. The show is over now, this time for real. Children leave with a bounce in their step that betrays the truth that they’ve lost mothers and fathers, sisters and brothers. Their joy belies the absolute depravation they have faced for most of their lives.

/Tim Cunningham

Är flyktingkrisen över i Sverige nu?

Jag har just klivit av pendeltåget och ställt ifrån mig den gula resväskan på perrongen. Sista turnén med Bananteatern innan jullovet är igång, igår spelade jag för närmare 300 barn inom ett integrationsprojekt. När jag åkte mellan två olika Folkets hus föll snön idylliskt över skogen, som i det vita snötäcket såg ut att vara ändlöst. Arrangören säger det jag tänker. ”Hur kan man ha såna här skogar och säga att folk inte får plats?”

Jag tar fram mobilen för att knappa in adressen till boendet, det ska ligga alldeles i närheten av stationen. Då jag ser en notis på Facebook, den vill påminna om att det är på dagen två år sedan jag la upp en bild från flygplatsen på Lesbos.

På bilden sitter mina kollegor Melody, Sara, Rupesh, Louise och Alex och ser trötta ut. Louise håller i ett anteckningsblock. Vi har möte inför morgondagens föreställningar. Hur vi ska parkera bilen så att vi snabbt kan ta oss därifrån om tumult skulle uppstå i flyktingförläggningen, hur vi ska hålla ihop när vi går runt och samlar ihop barnen, hur vi ska tänka på att inte tappa bort oss själva i känslostormarna som uppstår.

I statusen har jag skrivit att det är kallt i luften och att vi hör vågorna från Medelhavet.

Jag visste att resan till Lesbos skulle bli omvälvande. Men jag var inte förberedd på hur massiva känslorna av sorg och ilska skulle vara. Vi mötte mödrar som började sjunga och dansa av glädje över lyckan att se sina barn skratta för första gången efter en båtresa som hade kunnat kosta dem livet. Vi mötte barn som bara någon dag tidigare sett ett syskon drunkna. Och samtidigt pågick en debatt i Sverige om att stänga våra gränser. Det blev för mig obegripligt. Så mycket förtvivlan och så mycket hopp på en och samma gång.

För människorna vi mötte på Lesbos hade hopp. De skulle vidare. De pratade om Tyskland, och om Sverige. Många av de som kom hade någon som kände någon. De var beredda att gå genom hela Europa för att komma fram.

Jag tänkte på den där dikten jag läste i skolan. ”Låt oss leva, Lesbos, låt oss älska.” Jag tänkte på en grekisk skådespelare som berättade för mig att översättningen var felaktig. Att det snarare borde vara ”Lesbos, jag vill leva”.

När jag kom hem började jag undersöka möjligheterna att åka och spela på asylboenden och inför den första turnén lekte jag med tanken på att jag skulle få återse något av alla de där ansiktena som hade etsat sig fast i mitt minne. Rupesh, min clownkollega, hade berättat att han när han varit i Tyskland och spelat för människor på flykt ett halvår efter Lesbos, hade han träffat en pojke som visat en bild från en av våra föreställningar på Lesbos. Hans storebror hade tagit bilden och varje dag på deras resa genom Europa hade brodern visat bilden och berättat om vår föreställning.

Samma tanke slår mig nu när jag står på perrongen. Tänk om jag träffar någon jag träffat förut? Och plötsligt kommer jag ihåg vilket boende jag ska till. Det var på min andra turné i Sverige som jag kom dit första gången. Då var det ett utreseboende. Barnfamiljer som fått avslag och väntade på att sättas på ett plan. Då var det jag och Suzanne som arbetade ihop. Vi hade snurrat runt med bilen och inte hittat boendet så när vi till slut kom fram hade vi bråttom, det skulle hinnas med en radiointervju innan vi bytte om. Så vi skyndade genom allrummet, genom korridorerna med små trånga rum och toaletter och gemensamma duschar. Bara i förbifarten sköljde intrycken över oss.

Vi hade en underbar föreställning. Rörig, stökig, totalt kaos och med barn och vuxna som efter ett tag lät sig charmas och rycktes med i föreställningen. Jag minns att jag såg lättnaden i mammornas ögon. Det var först efteråt, när jag kom hem, som bilderna som svischat förbi kom tillbaka. Barnen som sprang omkring utan någon vuxen i närheten. Männen som satt i hörnen överallt i korridorerna och pratade i telefon. Många av dem grät, några tyst och stilla, flera högre, desperat. Den förtvivlan som kändes i hela boendet.

Jag får ett sting av ångest när jag börjar gå i riktning mot boendet. Utreseboenden är de värsta att besöka. På ett annat sånt boende jag och Suzanne åkte till kom en flicka framrusande efter föreställningen. Hon kramade oss länge och ropade ”jag älskar er!”. Jag undrar om hon fortfarande kommer ihåg svenskan hon lärde sig. Om hon kan berätta för sina kompisar i landet där hon är nu. Eller om hon vill glömma det så fort som möjligt, språket de pratade i landet där hon inte fick stanna.

Men när jag kommer till boendet är det sig inte likt. Bara en säkerhetsvakt, ingen helgpersonal. Inga desperate telefonsamtal, inget myller av folk. Ett lekrum med rutschbana som står tomt, en mindre grupp unga män som sitter och äter. Jag hör dämpade, trötta skratt. Det är rastlöshet i luften, väntan, men ingen akut desperation. Två barn springer förbi, de ser ut att komma från olika delar av världen, och kämpar med att säga saker till varandra på engelska.

Jag får gå runt på boendet och leta publik. Precis som på Lesbos. Jag hittar två barnen, de tittar undrande och skrattar försiktigt när jag snubblar på grodfoten. ”Where are your friends?” frågar jag, och de springer och knackar på en dörr i korridoren. Ett tredje barn kommer ut.

Vi går genom en tom korridor tillsammans, till allrummet som vid mitt förra besök var fullt av folk. Jag börjar trolla för de tre barnen och fyra män som sitter i ett hörn och äter ris och kyckling.

Och jag tänker: Var är alla? Var är papporna som gråter i telefonen? Var är mammorna med de trötta ögonen som tar sig samman och tar hand om sina barn? Var är barnen?

Är flyktingkrisen över i Sverige nu? Mammorna med blicken och papporna med gråten är någon annanstans. Några få har fått stanna, jag kommer att spela för dem i framtiden i olika integrationsprojekt. Jag kommer att åka till spelningar genom ändlösa skogar. Inga boenden kostar resurser. Julhandeln slog nya rekord igen. På flygplatsen på Lesbos kan man höra Medelhavet.

/Björn Dahlman, artist för Clowner utan Gränser

Idag skriver jag min sista blogg för världens bästa organisation

Orden på mångas läppar handlar om säkerhetspolitisk osäkerhet, krig, murar, terror, våld, rädsla. Jag är också rädd. Blir rädd när våldet kryper nära, nära mig och mina kära. Men varje gång den kommer väljer jag att skjuta bort den. Jag väljer att ignorera rädslan för jag vill inte vara med och sprida den. För jag vet att rädsla smittar. Men det gör skratt, lek och kärlek också och den är den vägen jag varje dag väljer att gå. Det är ett aktivt val, det sätt som jag väljer att leva mitt liv på. Inte i en naiv tro på att allt löser sig utan i en tro på att vi måste kämpa. Kämpa för samhällets alla individer och för samhället i sig. För framtiden.

Det här är min sista blogg som generalsekreterare för Clowner utan Gränser. Efter snart sju år och tusentals skratt tittar jag tillbaka med stolthet och enorm ödmjukhet på allt jag fått var med om tillsammans med artister och barn världen över.

Jag har under dessa år träffat personer som varit med om saker som ingen någonsin, någonstans, borde behöva vara med om. Samma personer har med sin tro på framtiden ändå valt att satsa allt de har på att säkerställa att inget barn ska behöva genomlida samma sak som de tvingats göra. De ger sitt allt för att skapa en bättre framtid för sina medmänniskor. De har inspirerat och imponerat djupt på mig.

Jag har sett liv tändas i ögon som minuten innan var tomma och livlösa. Jag har träffat barn som lärt sig leka på nytt. Jag har träffat barn som lärt sig leka för första gången. Jag har träffat barn som påmints om att de är barn och hur härligt det är att kikna av skratt. Jag har träffat barn som inspirerats till att våga förändra sina liv och livssituation. Jag har träffat föräldrar som berättat hur att se barnen skratta får dem att orka lite till. Jag har sett ungdomar fyllas med förtroende och tillit och hur de då vuxit till att bli förebilder för yngre barn.

Jag kastas allt som oftast in i ilska över världen och hur vi tillåter att fruktansvärda saker fortsätter att hända. Det har flera gånger varit en trygghet för mig att veta att vi på Clowner utan Gränser gör allt vi kan för att bidra till en bättre värld för barn att växa upp i. Det är så mycket jag är så stolt över. Som när vi drog igång ett intensivt arbete för Syriens barn, ett projekt som utvecklats och blivit till fler och som fortfarande pågår. För Syriens barn ska veta att de inte är bortglömda. De ska få andra, gladare minnen, de ska få tro på att det kommer bli bättre, de ska veta att det finns olika vägar framåt också för dem. För några år sedan lyckades vi som en av få organisationer få tillstånd att arbeta med den förföljda rohingyaminoriteten i västra Burma. Barnen vi mötte visste inte vad lek var men vi lärde oss tillsammans. Även detta är ett arbete som utvecklats och fortfarande pågår. När krisen i Grekland var som mest akut var vi där och tog emot barn och vuxna, föräldrar och syskon, gamla och unga när de nådde stranden, med lek och bus. Vi var där då och vi är där nu. Det är jag stolt över. Jag minns också stoltheten jag kände i december förra året när jag satt på en teater i Indien. På scenen stod unga flickor som den självklaraste saken i världen och genomförde en fantastisk föreställning. Flickor som lever sina liv på bordeller, inlåsta helt utan rättigheter och mänskligt värde. Efter nästan ett års teaterträning vågade de tro på sig själva, de vågade tro på att det finns en annan framtid för dem. Det här är bara några exempel på saker som Clowner utan Gränsers gjort under dessa år. Vartenda projekt som vi genomfört har landat på sin egen plats någonstans i mitt hjärta. Precis som många av barnen jag mött. Ni kommer för evigt stanna där.

”Today is going to be a good day, because today we will laugh” sa en 9-årig pojke till sina vänner i ett barnfängelse i Kongo. När vi skulle åka därifrån ställde han sig upp och sjöng en sång för oss som alla de andra barnen föll in i. De tackade oss för att vi fortsätter komma tillbaka till dem, så de har något att längta till. I Juba i Sydsudan berättar en tonåring i ett flyktinglägren att när han varit på cirkusträningen känner han sig lättare och gladare. Då slår han inte sin syster när han kommer hem. En liten flicka på ett barnhem i Mumbai kröp en gång djupt in i min famn och sög åt sig så mycket närhet hon bara kunde. Jag hade så svårt att lämna henne, hon hade rivit ner alla mina barriärer. Ett år senare var vi tillbaka och samma flicka såg och kände igen mig. Då gick hon och hämtade en annan flicka, hon som nu var yngst på barnhemmet, satte henne i mitt knä och gav mig ett leende. Sen gick hon själv och satte sig längst fram för att inte missa något av föreställningen. Utan ord berättade hon för mig att hon var okej.

Clowner utan Gränser engagerar idag över 300 artister. Professionella, fulla av talang och massa mod. De åker till bordeller, krigsområden, katastrofområden, till länder som just blivit fria från Ebola, till diktaturer och barnfängelser. Det finns aldrig någon tvekan om vad uppdraget innebär. Mycket hårt arbete. De åker på sin fritid utan lön. Många gånger gör de flera föreställningar om dagen. Förutom att jag är grymt imponerad av alla dessa artisters talanger och kunskaper inspireras jag även varje dag av deras vilja att göra världen bättre. De är personer som lever som de lär och som alltid väljer kärlek före rädsla. De är riktiga hjältar.

Idag skriver jag min sista blogg som generalsekreterare för den coolaste och bästa biståndsorganisationen. Alldeles snart flyttar jag och min familj till Asien där jag ska arbeta med fattigdomsbekämpning och flickors rättigheter. Jag drömmer om att det kommer komma clowner till våra projekt. För jag vet ju hur bra det fungerar med skratt och tydliga utvecklingsprogram. Idag lämnar jag över rodret och ledningen till min superkompetenta efterträdare som ska fortsätta driva organisationen så att fler barn får skratta och känna hopp om framtiden.

Clowner utan Gränser har lyxen att omges av fantastiska personer som på olika sätt bidrar med sin kunskap och tjänst. Vi har en fantastisk styrelse och underbara volontärer. På kansliet arbetar ett gäng som med hjärta och kompetens ser till att vi gör det vi ska. Ett gäng som alltid ger lite mer än vad en kan förvänta sig. Dessutom har vi alla er som på olika sätt stöttar vårt arbete, som läser och sprider våra berättelser, som bidrar med ekonomiskt stöd så vi kan skicka artister till de barn som behöver skratta mest i världen. Vi är många som på olika sätt bidrar till en bättre värld tillsammans.

Idag avslutas en era i mitt liv. Idag påbörjas en ny. Idag blir jag månadsgivare till världens bästa organisation. Jag vet att varje krona förvaltas väl och förvandlas till skratt hos de som behöver det mest. Världen behöver mer skratt, lek och hopp och det vill jag vara med och bidra till.

Tack för allt.

Vill du precis som jag stödja Clowner utan Gränsers arbete? Bli månadsgivare idag.

/Jennifer Vidmo, generalsekreterare för Clowner utan Gränser