Reseblogg

Det lilla samtalet med en 12-åring idag kan vara det som gör att hen får en annan förståelse av världen imorgon.

De senaste dagarna har jag följt debatten om de extremt osmakliga och kränkande studentskyltarna. Senast i dagens tidning fanns en debattartikel om att vi måste rensa studentflaken och byggbranschen från sexism. Jag anser att vi måste göra mer än så. Vi måste lära våra pojkar och flickor respekt för varandra. Vi måste hitta kompassen som hjälper oss att guida våra barn in i tonåren och in i sitt liv som unga vuxna med en rimlig föreställning av vad som är rätt och fel. Vi måste backa bandet och göra om. Göra rätt.

Vi fasar alla över sexuella övergrepp och våldtäkter. Vi kan alla skriva under på att bruka barn för sex är obeskrivligt grymt och fel. Vi är alla rädda för att våra döttrar ska utsättas för övergrepp på vägen hem på kvällen. Vi är rädda för att just vår egen son ska vara förövaren. Men hur kommer det sig då att de extremt förnedrande och kränkande budskapen hamnat på studentflaken? De säkert ogenomtänkta och ”vitsiga” budskapen om våld och övergrepp. De ”oskyldiga” hoten.

I världen finns de som anser sig ha rätten att våldta och förnedra kvinnor, flickor, pojkar. Det finns en hel industri som tjänar obeskrivligt mycket pengar på att göra barn och kvinnor till sexslavar. Det finns på samma sätt som en kan åka på golfresor, volontärresor och solresor, även möjlighet att åka på sexresor. Hur har vi hamnat där?

Jag tror det börjar långt innan kränkande skyltar på studentflaken. Jag tror det börjar med vi tappat betydelsen av orden och förståelsen för vad respekt mellan människor egentligen är. Mina döttrar går på mellanstadiet och när jag besöker deras skolor hör jag jämnåriga pojkar och flickor använda ord som hora, fitta, kuk och ”jag ska våldta” som om de pratade om dagens lunch eller kvällens träning. 

Jag möttes av förvåning och pinsam stämning när jag berättade för min dotters jämnåriga kompis vad det skulle innebära om han på riktigt hade våldtagit någon. Jag upplevde att han faktiskt inte hade en aning om vad ordet våldta betyder. Det som gör mig mest upprörd är att andra vuxna hör detta och inte reagerar med fasa. Vad betyder det egentligen att ”jag ska våldta”? VI måste som vuxna kliva in här och lära våra barn vad som är rätt och fel, vad ord egentligen betyder och vilken makt ord faktiskt har. Vi måste också lära våra barn att det är omgivningen som har tolkningsföreträde på hur de beter sig och vad det säger. Det spelar ingen roll vad en egentligen menar, det kommer ändå uppfattas på ett sätt av mottagaren.

Det är det ena.

Det andra handlar om barns nyfikenhet på sex och nakenhet. Vi måste hitta sätt att lära våra barn om detta. Där det fina i varje person lyfts fram, där respekt är i fokus och där bådas vilja och samtycke är centralt. När jag var liten förfasades vuxna då barn kom över en tidning, i vilken en kunde se nakna kroppar. Om barn är nyfikna på nakenhet och sex idag har de obegränsade möjligheter att söka på nätet, och där visas inte bara nakenhet utan även brutala övergrepp. Om min 12-åring lär sig vad sex är på nätet är risken stor att hon inte bara utsätts för övergrepp, men även att hon inte förstår att hon har utsatts för ett övergrepp. Om detta är den kunskap våra barn tar med sin in i tonåren och det unga vuxenlivet är det inte heller så konstigt att de inte heller förstår hur fel det är att på skoj säga att en ska våldta min dotter ikväll.

Det finns mycket att vara rädd för i dagens samhälle. Men vi kan också göra vad vi kan för att förändra det. Ta ett barn åt sidan och förklara vad det hen säger betyder. Ring föräldrarna. Ta tillbaka kontrollen över dialogen med barnen. Vi har möjligheten att lära våra barn vad som är okej och inte, vad som är respekt, ömhet och närhet. Varför gör vi också inte det då? Ingenting är viktigare. Vi fasar över krig och katastrofer men allt hänger ihop. Det lilla samtalet med en 12-åring idag kan vara det som gör att hen får en annan förståelse av världen imorgon. Om ett barn lär sig respekt i närhet till andra kanske det är ett barn som växer upp och kämpar mot sexuellt våld. Det kanske är ett barn som tar kampen för allas lika värde. Det kanske är det barnet som kommer att sansa sina kompisar när det ska skrivas ett "fyndigt" budskap på studentflaket. Den framtiden kan vi bidra till idag.

/Jennifer Vidmo, generalsekreterare Clowner utan Gränser

"He grasped our hands laughing"

When I got in the Uber four days ago, my brand new red Converse were still untied. I was rushing as I often do. In the car, the radio played Toto's "Africa." You know, that  catchy tune from 1982 about a continent confused by many to be a country? (There are 54 countries in Africa). While Toto was busy blessing the rains down in Africa, my head was down as I tied my shoes and bit my tongue. Though that song sold millions of copies and its chorus gets stuck in your head for hours, its message is disturbing. It paints a general picture of suffering that highlights a common narrative about an immensely diverse continent. We are told that "Africans are poor, they are sick and they need to be saved." When epidemics strike, like the recent Ebola epidemic that occurred from December 2013-March 2016 in West Africa (primarily Sierra Leone, Guinea and Liberia), the media condemns the whole continent. Headlines like "Ebola in Africa", "Famine in Africa" and "Malaria in Africa" are not untrue, but they are misleading, generalizing and most unfortunately, they are othering.

Is that song still stuck in your head?

"Othering" causes distancing; it allows us to unrelate from people, communities and those with differing points of view.  By separating ourselves from the "others" we become much less tuned into the world around us. "Othering" is easy though, it feels safe, it is a very human reaction. It is also dangerous.

Taking my mind off of Toto's tune, I perserverated on what I had packed, afraid that I had forgotten something important. I thought about my clown gear, the people that had given me elements of it and those who had inspired me to take this trip. I had juggling clubs that Sam Lee gave me, rubber chickens from Sarah Foster, squeaker toys from B.B. Widdop, Jamie Lachman's antique horn, George Lennox's 1970's ruffled tuxedo shirt, David Lichtenstein's nose and a head full of clown routines I had learned from friends and mentors - Rudi, Moshe, Esther, Hilary, Pops and Peppe, to name a few. My clown character had become a compilation of gifts from extraordinary people. They all flashed through my head as that godforsaken song stopped. I was on my way to the airport, to fly to Sierra Leone, meet up with Eva and Malin, create a show and perform for street children and families affected by the Ebola epidemic.

This is my second time in Sierra Leone, the first was during that epidemic that took more than 11,000 lives and once again stigmatized a continent. Then, I was a nurse treating children with Ebola. Now I am a clown, treating no one, just playing. Then, the rule of law was ABC: Avoid Body Contact. Now, once again clinics, mosques, churches and markets are open, you are allowed to hold hands, hug, congregate and interact normally, like humans. Now the sounds of car horns overpower the then eerie drone of ambulances 24 hours a day. Now we can safely share a plate of "chop," communal meals of fish, groundnut sauce and rice. Music, once again, is everywhere.

Eva, a musician, and Malin, a clown and old friend of mine, both from Sweden, were invited with me to come and be 'based' at the Lotte Elf School in Portee. There we built our show and have been teaching music and clown workshops. It is from there that we travel to put on shows. Cars cannot drive to where we work without getting stuck or destroying their undercarriage because of the rocks, mud and holes. Our team carries our entire show with us in suitcases and backpacks. Usually we share the load, except for when we are in character and Malin's clown, "Apple," is tasked with schlepping all the gear while Eva and I warm up the audience with a song. Eva plays the quattro and I, my banjolele while Malin's clown struggles with chaotic finesse to set up our stage.

For our first show, the stage was in a ruddy intersection, its backdrop, an electric blue passenger van with dilapidated windows and a yellow racing stripe. More than 100 people waited for us in the Sunday morning sun. As the show ensued the crowd doubled in size. Children in bright colored formal clothes and men in white tunics cheered us on while we introduced each character with eccentric dance moves in our oversized outfits. An elderly woman in a maroon and purple dress, a complex lappa design resembling lightening bolts and cracked ice with a pristine matching hat, stood in the front of the crowd singing with us as if she knew the words to all of our songs. A man in nothing but shorts came out of his home, perhaps he had just woken from a long Saturday night, he scrutinized our magic tricks and tried to explain them to other audience members. The crowd clapped and cheered, mesmerized by the duet played by Eva and I on the flute and musical saw and always ready to cheer on Malin as her clown, the "number three" character (think Groucho Marx), stole the show.

Early on in the show we play a routine in which we fight over who gets to read a newspaper. The fight builds in ridiculousness, tempo and intensity to the point at which the newspaper rips and we turn the now halved paper into a pair of binoculars. We look into the audience, like children having completely forgotten about our argument and we are immediately distracted by who we see in the crowd. We see a child and we go to shake his hand. Each clown wants to give the best handshake and so the three of us end up running circles in front of the child taking our turn to give the funniest, most formal or most ridiculous shake. We invite him on our stage then and do a routine in which, while holding his hands, we try to figure out how we can all bow together.

The child we picked in our first show was thrilled to be the center of attention. He grasped our hands laughing while Malin and I tried to figure out to make us all three face forward (photo). I've done this routine hundreds of times in at least 10 different countries; it gets similar laughs for its simple absurdity. But this time on this day it was particularly powerful. I realized that there in my red nose and black tuxedo that I could hold a hand with no fear of contagion. There was no risk that this child or anyone that I shook hands with would infect me with anything more than a sense of friendship. I still carry the trauma of holding the hands of the dead and dying in this country not long ago. Covered in latex gloves and Tyvek suits, we sat with countless people, each sick, each with a unique story and name, cut short. But then, with that child, I realized all of that was over. With a tear in my eye, I wondered what it was like when the ABC rule was lifted in Sierra Leone and the fear of contact dissipated.

The show was a hit and much of the crowd followed us back to the school from where we started it all. At the entrance of the school three of us sweaty, dirty and happily exhausted said, "goodbye." We rested for about two hours and then climbed to the roof of the building to host a music and clown workshop for about 50 children.

Eva took the lead on the workshop after I opened with a short warm-up call and response song called "Flea." She taught a group of 55 fourth graders a song that she had written in Krio. It is a sweet tune that requires each child in the group to say their name. One at a time, a child speaks and then the whole group sings the chorus featuring that child's name. We stood in a circle and each child's name resonated through the group, survivors of Ebola, survivors of living in the streets, and survivors of the world's indifference, these children, each child, had a unique chance to shine.

The classroom where we ran our workshop at the top of the school

Our contribution is small, we would say "small small" in Krio. But what we can do and what we strive to do with Clowns Without Borders is to elevate the child, the individual child, to learn a part of her story and share it. As individuals we all desire, in one way or another, for our name to be sung in a song's chorus. And too, that we are all a compilation of individual gifts and inspirations, that when our name is celebrated, we are actually celebrating a much larger whole.

Our show ended as so many of our shows have, in which we invite a child to come on stage and dance with us. A young boy joined us and mimicked the pose of a circus side-show "strong man." He flexed his muscles over and over again.  He then climbed to my shoulders and stood there, flexed one more time and cheered. He was the tallest and strongest person in town.

/Tim Cunningham

Att tro är inte ett substantiv, det är ett verb.

Upplyft efter fyra dagars möte med 40 representanter från 15 Clowns Without Borders organisationer reser jag hem från Tyskland, trött men fylld av tilltro till att det finns så många möjligheter att skapa en bättre framtid för våra barn och unga.

Under 2016 har vi och våra systerorganisationer skrattat med över 300 000 barn i 48 länder! Detta är barn som lever under svåra omständigheter, på flykt från krig och förföljelse, i skuggan av människohandel och drabbade av naturkatastrofer. Det är barn som allt för tidigt tvingats bli vuxna. Genom våra möten ges de möjlighet att, om så bara för en stund, få vara barn igen, få känna hur härligt det är att få skratta och inte tänka på några bekymmer.

Jag har ofta skrivit om hur viktigt det är att ge barn och unga tron på att de har en framtid, en framtid som de kan vara med och påverka. Jag är övertygad om att det är den enda vägen ut ur krig, förföljelse och förtryck. Jag är övertygad om att det är den enda vägen bort från terror och dödande. Vi måste hjälpas åt att skapa denna tro på framtiden och det gör vi inte genom att exkludera och stänga ute. När en vågar tro på att en kan ta sig framåt och att en kan påverka sitt liv, skapas även känsla av att det är värt att kämpa. Om vi erbjuder en kärleksfull gemenskap kommer de allra flesta välja att vara en del av den framför något som är destruktivt, hotfullt och som inte ger en bild av en bättre framtid.

Detta gäller alla de barn som våra artister möter i alla de länder vi arbetar i. Men detta gäller även våra egna barn som växer upp i ett land långt bort ifrån krig och naturkatastrofer.

När jag möttes av nyheterna från Manchester och fick veta att en explosion skett på en konsert där de flesta i publiken var barn och tonåringar kände jag mitt mod sjunka. Men så påminde jag mig om alla de berättelser jag fått höra på mitt möte med Clowns Without Borders International. Berättelser om möten med barn vars liv har förändrats till det bättre för alltid. Om barn som väljer lek framför våld. Om barn som nu tror på en bättre framtid.

Jag anser att det viktigaste vi kan göra för att säkerställa trygghet för alla är att bjuda in, lyssna, lära och skapa så många gemenskaper med andra människor som vi bara kan. Det gäller överallt och inte bara i våra egna filterbubblor. De privata såväl som offentliga samtalen måste handla om hur vi kan inkludera och inkluderas i varandras kontexter. Inte om hur vi i Europa kan skydda oss. Vi måste våga tro på de som är främmande för oss och våga släppa in. Vi måste också våga bli insläppta själva.

Varje dag sker övergrepp, dödande och våld i världen. Ibland kryper det oss nära. Som i Manchester. Som på Drottninggatan. Som i Paris, Bryssel och London. Ibland är det en liten notis i en tidning. Men alla som drabbas av terror faller lika mycket offer. Oavsett om attacken sker i vår direkta närhet eller i Pakistan, Irak, Nigeria eller någon annanstans som är långt ifrån vår egen verklighet. Det är lika fruktansvärt vem som än drabbas.

Jag är så ledsen över att ännu fler barn har bragts om livet och jag tänker på alla de barn som skadades i dessa attacker och hur de nu riskera att inte våga tro på människor längre. Jag kan förstå det. Men vi vuxna måste ta ansvar för att ge tryggheten och framtidstron tillbaka till dem. Vi måste vägra låta rädslan ta över vilka vi är. Vi får aldrig sluta tro på att vi är starkast och tryggast tillsammans.

Vi har alla makten att välja hur vi vill se på framtiden. Att tro är inte ett substantiv, det är ett verb. En handling.

Jag har den stora förmånen att omges av briljanta människor som varje dag ger av sig och sig själva för att de är övertygade om att det skapar ett bättre liv och en bättre framtid för de barn de möter. Jag är så otroligt stolt över de 300 000 skrattfyllda möten som våra artister har haft med barn över hela världen det senaste året. Jag är så tacksam över att veta att dessa möten gör skillnad på riktigt. Dessa möten som utgör skillnaden mellan att överleva och att leva.

Även idag väljer jag att tro på framtiden.

/Jennifer Vidmo, generalsekreterare för Clowner utan Gränser