Våldet i Syrien eskalerar i takt med att omvärldens intresse svalnar

Att arbeta på Clowner utan Gränser innebär att hoppet alltid finns nära. Det är som ingjutet i märgen på alla oss som finns i organisationen. Men ibland får sig hoppet en törn. Som när en inser att efter sju år av våld och död finns ännu inget slut på konflikterna i Syrien. Snarare tvärt om. På en presskonferens i Beirut för ett par dagar sedan sa en FN-representant att situationen är värre än någonsin och samtidigt rapporterar Ekot om att våldet i Syrien ökar. Den senaste veckan har varit den blodigaste någonsin på flera år.

Om jag inte aktivt letade efter den här informationen skulle jag inte märka av vad som händer i mitt dagliga liv. Det är inte vad människor pratar om på bussen. Det är inte vad våra politiker prioriterar att lösa. Det är inte vad våra medier väljer att sätta på löpen. Våldet i Syrien eskalerar i takt med att omvärldens intresse svalnar.

I samband med att vårt nya projekt Cirkus för hopp och styrka, där vi ska arbeta med asylsökande, snart startar i Sverige går jag igenom statistik från Migrationsverket. 2015 inkom 162 877 ansökningar om asyl. 2017, två år senare, 25 666 stycken. Stående för sig själva skulle siffrorna kunna beskriva en värld som blivit fredligare, en verklighet där människor inte längre tvingas på flykt undan krig och konflikter. Men vi lever inte i en sådan värld, den verkligheten finns inte. Under första veckan i februari tvingades istället tiotusentals nya människor att fly från sina hem i Syrien. Nya provisoriska tältläger byggs dagligen upp. Nöden är stor. Kanske till och med större än någonsin.

Samtidigt som vi gläds åt Kallas vinst i OS är det viktigt att vi inte glömmer det. Att vi inte låter låga siffror av asylansökningar och lugna tågstationer vagga oss in i en falsk tro om att allt har blivit bättre, att människor inte längre är i lika desperat behov av vår hjälp. För faktum är att läget i Sverige idag inte är en spegling av hur resten av världen ser ut. Bara för att vi stängt dörren om oss, och inte längre kan se nöden, betyder inte att den inte finns. Det är dags att vi tar vårt ansvar som medmänniskor igen. Att vi visar att det enorma engagemang som privatpersoner, ideella organisationer och Sverige visade 2015 fortfarande finns.

Ni kan räkna med Clowner utan Gränser i det arbetet. Vi har och kommer aldrig sluta arbeta för en fredlig värld. En värld där alla människor känner sig trygga, hoppfulla och får sina mänskliga rättigheter tillgodosedda.

/Karin Lekberg, styrelseordförande Clowner utan Gränser

"The kids have never seen anything like this before"

Driving into the world’s most rapidly growing refugee camp, we pass a massive, old tree on the precipice of a hill. Ensnarled in its branches are twenty kites.  Below the tree, there are more flying—ragged shreds of plastic held fast by wooden sticks and string—free and reckless in the wind. Below them, children laugh. This is a camp estimated to hold almost 800,000 refugees who have fled Myanmar.

The road forks and we are behind a lorry holding a large emergency water bladder.  If you’ve never seen a water bladder before, it is quite impressive.  Holding thousands of gallons of water, this plastic vessel looks like the floor of a bounce house.  Water bladders are common here outside of the Médecins Sans Frontèires and Red Cross hospitals. They supply drinking water for entire communities. This one on the back of the truck was alive. With each turn, it’s entire being undulated as the waves of fresh water within it ricocheted against each other to the incessant pommeling of the rugged road. When the lorry stopped for traffic the bladder would calm down, but it never stopped moving. Its most subtle waves were like breath, a giant puppet alive and unpredictable.

When you are with clowns, you see things differently.

The bladder made us laugh as we followed it at snail’s pace deep into a “host community” called Burmapara. Host communities’ welcome refugees. They give them a place to build a tent for shelter; they provide markets in which refugees can shop; they bring in food and water to their foreign guests. These host communities are completely impoverished.  Still, they share what they have. They even give away their land, their productive rice fields, so that new arrivals can build a home.

The van stops when there is no more road. Out climb the clowns.

I was neither a clown today, nor had I been one when I arrived in Bangladesh three weeks prior. And though I’ve worked in similar settings with the group Clowns Without Borders, I had come this time to work with a medical non-profit called MedGlobal. Nearby, we ran a small primary care clinic. We had seen traumatic injuries, sepsis, respiratory illness, malnourished children and countless other afflictions.  There, too, we heard stories of violations against women and children by the Burmese army that made us shudder.  We treated patients with profound psychological distress from what had been done to them and from what they had seen, trauma that they will carry for the rest of their lives. Children burned, mass rape, family members gunned down next to siblings who tried escape Myanmar. This has been happening daily, since August 2017.

Out of the clinic and now with the clowns, I saw something completely different. These were the same kids and community we treated in our clinic, but the narrative here was bereft of suffering.

The walk from the vans to the show is muddy and full of puddles. Along the route we pass hundreds of tents, signs for other NGO's and children. The kids glom onto the four clowns in the front of the line, Mamba, Banana, Bim Bam and Annity. Children slip in the mud alongside the clowns, no punishment for falling here, just play. We come upon a clearing where there are open fields with goats and terraced land too rough for rice. A bamboo fence demarcates a large patch of dirt and four bamboo-walled school rooms. Everything in camp is bamboo and tarpaulin. Impermanent. The Bangladeshi government prevents the construction of any permanence. This is the Child Friendly Space where the clowns will perform. Already, hundreds of people await with anticipation.

Mamba distracts a group of children in a game of call and response. He says a word and makes a ridiculous gesture; every child’s eye is on him. The rest of the team sets up their show in a corner of the yard. Within minutes, 750 people are here. The shortest children sit in the front of the audience. Old men and women line the back-holding umbrellas to block the noon sun.

Then the clowns disappear behind a red velvet curtain and the show begins. The children sit quietly in the dirt. Bim Bam pops his head out to the right of the curtain. Annabel appears in the middle. They both look puzzled and then they disappear again. The audience chatters, but no one laughs. Children look around at each other and then jump with surprise when Mamba enters. The clowns are here! The kids have never seen anything like this before.

A man in the back of the crowd who stands next to me, says Mashallah. There is a smile on his worn face. The clowns start a choreographed slapstick routine in which they each try to show off what they want to be when they grow up, a cleaner, a doctor, a ninja and a tomtom driver. Laughter erupts.

For an hour, the clowns create an imaginative journey that invites the audience to participate in magic, a violin concert, a tom-tom ride, acrobatics and dance. The children laugh at the clowns’ foibles and celebrate with their victories. The show ends when Mamba brings two young boys on stage and teaches them a gumboot dance from Swaziland. The children pick up on the moves immediately as the trio of dancers bring delight. The rest of the clowns join in with dance and then they collectively bow, signaling the end of the show. It is then that the most spectacular failure occurs—they cannot end the show. The children refuse to let the clowns leave the stage.

The kids clap and they cheer, but they stay in place, seated, ready for more. So the clowns do what is at the root of all clown performances: They improvise. More songs, more dances.  Annity walks out into the crowd and blows bubbles from a small plastic cup. Many children reach up to pop the exquisite pockets of soap and air. On stage, the other clowns bring out a bucket full of bubble soap and some pole-like contraption with a rope tied to it. Banana lays the rope in the bucket, then raises her arms. She releases a giant orb into the air. All eyes, then all arms move up towards this bubble. Bubbles, like kites lift the eyes and elevate the soul.

Behind the stage there is a black kite, high in the air. It has flown for most of the show. The show is over now, this time for real. Children leave with a bounce in their step that betrays the truth that they’ve lost mothers and fathers, sisters and brothers. Their joy belies the absolute depravation they have faced for most of their lives.

/Tim Cunningham

Är flyktingkrisen över i Sverige nu?

Jag har just klivit av pendeltåget och ställt ifrån mig den gula resväskan på perrongen. Sista turnén med Bananteatern innan jullovet är igång, igår spelade jag för närmare 300 barn inom ett integrationsprojekt. När jag åkte mellan två olika Folkets hus föll snön idylliskt över skogen, som i det vita snötäcket såg ut att vara ändlöst. Arrangören säger det jag tänker. ”Hur kan man ha såna här skogar och säga att folk inte får plats?”

Jag tar fram mobilen för att knappa in adressen till boendet, det ska ligga alldeles i närheten av stationen. Då jag ser en notis på Facebook, den vill påminna om att det är på dagen två år sedan jag la upp en bild från flygplatsen på Lesbos.

På bilden sitter mina kollegor Melody, Sara, Rupesh, Louise och Alex och ser trötta ut. Louise håller i ett anteckningsblock. Vi har möte inför morgondagens föreställningar. Hur vi ska parkera bilen så att vi snabbt kan ta oss därifrån om tumult skulle uppstå i flyktingförläggningen, hur vi ska hålla ihop när vi går runt och samlar ihop barnen, hur vi ska tänka på att inte tappa bort oss själva i känslostormarna som uppstår.

I statusen har jag skrivit att det är kallt i luften och att vi hör vågorna från Medelhavet.

Jag visste att resan till Lesbos skulle bli omvälvande. Men jag var inte förberedd på hur massiva känslorna av sorg och ilska skulle vara. Vi mötte mödrar som började sjunga och dansa av glädje över lyckan att se sina barn skratta för första gången efter en båtresa som hade kunnat kosta dem livet. Vi mötte barn som bara någon dag tidigare sett ett syskon drunkna. Och samtidigt pågick en debatt i Sverige om att stänga våra gränser. Det blev för mig obegripligt. Så mycket förtvivlan och så mycket hopp på en och samma gång.

För människorna vi mötte på Lesbos hade hopp. De skulle vidare. De pratade om Tyskland, och om Sverige. Många av de som kom hade någon som kände någon. De var beredda att gå genom hela Europa för att komma fram.

Jag tänkte på den där dikten jag läste i skolan. ”Låt oss leva, Lesbos, låt oss älska.” Jag tänkte på en grekisk skådespelare som berättade för mig att översättningen var felaktig. Att det snarare borde vara ”Lesbos, jag vill leva”.

När jag kom hem började jag undersöka möjligheterna att åka och spela på asylboenden och inför den första turnén lekte jag med tanken på att jag skulle få återse något av alla de där ansiktena som hade etsat sig fast i mitt minne. Rupesh, min clownkollega, hade berättat att han när han varit i Tyskland och spelat för människor på flykt ett halvår efter Lesbos, hade han träffat en pojke som visat en bild från en av våra föreställningar på Lesbos. Hans storebror hade tagit bilden och varje dag på deras resa genom Europa hade brodern visat bilden och berättat om vår föreställning.

Samma tanke slår mig nu när jag står på perrongen. Tänk om jag träffar någon jag träffat förut? Och plötsligt kommer jag ihåg vilket boende jag ska till. Det var på min andra turné i Sverige som jag kom dit första gången. Då var det ett utreseboende. Barnfamiljer som fått avslag och väntade på att sättas på ett plan. Då var det jag och Suzanne som arbetade ihop. Vi hade snurrat runt med bilen och inte hittat boendet så när vi till slut kom fram hade vi bråttom, det skulle hinnas med en radiointervju innan vi bytte om. Så vi skyndade genom allrummet, genom korridorerna med små trånga rum och toaletter och gemensamma duschar. Bara i förbifarten sköljde intrycken över oss.

Vi hade en underbar föreställning. Rörig, stökig, totalt kaos och med barn och vuxna som efter ett tag lät sig charmas och rycktes med i föreställningen. Jag minns att jag såg lättnaden i mammornas ögon. Det var först efteråt, när jag kom hem, som bilderna som svischat förbi kom tillbaka. Barnen som sprang omkring utan någon vuxen i närheten. Männen som satt i hörnen överallt i korridorerna och pratade i telefon. Många av dem grät, några tyst och stilla, flera högre, desperat. Den förtvivlan som kändes i hela boendet.

Jag får ett sting av ångest när jag börjar gå i riktning mot boendet. Utreseboenden är de värsta att besöka. På ett annat sånt boende jag och Suzanne åkte till kom en flicka framrusande efter föreställningen. Hon kramade oss länge och ropade ”jag älskar er!”. Jag undrar om hon fortfarande kommer ihåg svenskan hon lärde sig. Om hon kan berätta för sina kompisar i landet där hon är nu. Eller om hon vill glömma det så fort som möjligt, språket de pratade i landet där hon inte fick stanna.

Men när jag kommer till boendet är det sig inte likt. Bara en säkerhetsvakt, ingen helgpersonal. Inga desperate telefonsamtal, inget myller av folk. Ett lekrum med rutschbana som står tomt, en mindre grupp unga män som sitter och äter. Jag hör dämpade, trötta skratt. Det är rastlöshet i luften, väntan, men ingen akut desperation. Två barn springer förbi, de ser ut att komma från olika delar av världen, och kämpar med att säga saker till varandra på engelska.

Jag får gå runt på boendet och leta publik. Precis som på Lesbos. Jag hittar två barnen, de tittar undrande och skrattar försiktigt när jag snubblar på grodfoten. ”Where are your friends?” frågar jag, och de springer och knackar på en dörr i korridoren. Ett tredje barn kommer ut.

Vi går genom en tom korridor tillsammans, till allrummet som vid mitt förra besök var fullt av folk. Jag börjar trolla för de tre barnen och fyra män som sitter i ett hörn och äter ris och kyckling.

Och jag tänker: Var är alla? Var är papporna som gråter i telefonen? Var är mammorna med de trötta ögonen som tar sig samman och tar hand om sina barn? Var är barnen?

Är flyktingkrisen över i Sverige nu? Mammorna med blicken och papporna med gråten är någon annanstans. Några få har fått stanna, jag kommer att spela för dem i framtiden i olika integrationsprojekt. Jag kommer att åka till spelningar genom ändlösa skogar. Inga boenden kostar resurser. Julhandeln slog nya rekord igen. På flygplatsen på Lesbos kan man höra Medelhavet.

/Björn Dahlman, artist för Clowner utan Gränser